I mina senaste duster med sekularister och liberaler har diskussionen ständigt återkommit till en samhällsvision, om en värld där människor är fria att komma och gå i en värld utan gränser, i en expansion utan slut. Det är en problematisk bild av vad det innebär att vara människa.

I den tidiga moderna drömmen om teknikens under tecknades ofta bilden av människan som av egen kraft kunde överskrida och omförhandla alla gränser. Som flanörer i en global stad som aldrig sover kan vi byta klädstil, manér – till och med identitet – från ena ögonblicket till det andra. Vi är ständiga resenärer mellan sfärer, och ingen känner våra inre liv. Allra minst vi själva.

Bättre uttryckt: I den globala stadens nomadiska flanörliv har ingen annan rätten att avkräva oss på sådant som konsekvens i våra åsikter, engagemang i våra åtaganden, solidaritet som varar längre än för ögonblicket. När anonymiteten blivit allmängods är varje möte förutsättningslöst. Det är individualismens yttersta konsekvens.

Kanske kan individualismen begripas som drömmen om en anonymitet som blivit universell. Det är drömmen om en upplösning av varje grupptillhörighet, varje yttre krav på att en individ måste uppvisa beständighet och konsekvens.

Men individualismen dras med ett diskret komplement med ödesdigra konsekvenser: Framstegstanken, en stipulativ växande utveckling som vi normeras att manifestera i våra liv. Vi ska göra karriär, ergo bli något utöver vad vi tidigare varit. Våra åsikter vägs mot samtidens. Våra kroppar vägs, bokstavligt talat. Vi kan alltid bli bättre, mer normriktiga, än vi redan är. Men vad ska vi väga våra framsteg emot? Vi har redan stipulerat en värld där inga normer anses allmängiltiga. Istället kan vi söka rent relativa mått på framgång: Närhet till ikoniska gestalter, finare bordsservis än grannen, löneökning som ligger strax över normalfördelningskurvan.

Konservativa motimpulser smattrar som regndroppar mot ett plåttak, kanske bäst gestaltade i Richard Sennetts bok När karaktären krackelerar, en försvarsskrift för det beständiga, det mellanmänskliga beroendet i en tid då allt fast förflyktigas.

Det är en närmast obestridd psykologisk tes att vi bara kan bli till som människor genom att få delta i samspel med andra. Frågor om vilket kön vi dras till eller hur många vi vill dela våra liv med, kan reduceras till konventioner och konvenans. De spelar sin roll historiskt och sociologiskt, men måste inte ha någon annan moralisk bäring på våra liv än den vi själva önskar. Det är kärleken, medvaron själv, som förpliktigar och ytterst begär av oss att presentera något autentiskt, om så bara en viljeyttring att det som är måtte bevaras bara ännu lite längre och inte reduceras till en passage, ett halvhjärtat och snart bortglömt möte i den allmänna anonymitetens skiftande dunkel.

Ibland kallas jag ”vänster” för mina åsikters skull, men allt oftare kommer jag på mig själv med att undra om det inte handlar om konservatism i ordets finaste bemärkelse: En vilja att bevara något för dess egen skull, den anakronistiska förmågan att värdesätta mänsklig anständighet.

Men i just denna vurm för en beständighet, så mänsklig den nu kan te sig, ligger också en stor fara. Sådana uttryck som kärlek, beständighet, konservatism, är inte historiskt okontroversiella. I en tid när en typisk ”vänsterberättelse” om solidaritet över alla gränser inte längre förmår att väcka tilltro och framtidshopp, då måste konservativa impulser ta vägen någon annanstans.

Idag vinner separatismen mark i Europa. Det flyktiga ordet ”frihet” knyts allt oftare till det lilla sammanhanget, inte det universella. Frihet var intill för inte så länge sedan en universalistisk dygd, den symboliserades tydligast i FN:s allmängiltighet med dess universella deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men allt oftare används ordet ”frihet” idag om sådana mer provinsialistiska strävanden som att slippa EU, att bli kvitt storbankernas inflytande eller nationella myndigheters formalia.

En framväxande värdekonservativ nationalism förser med berättelser där vänstern misslyckats. Också religionen kidnappas i retoriken för att driva frågor om nationell identitet och tradition. Det som Europas många högerextrema partier har gemensamt är att de reducerar tron till frågor om dogmer och dygder, inte till levande möten mellan människor idag.

Detta är en hårfin balansgång för oss som ställer oss kritiska till den individualism som förvägrar människor rätten att i grund och botten vara beroende och bestämda av varandra. Innan vi hittar ny kraft i en egen berättelse om vad kärlek till vår nästa kan och bör innebära, kommer vi inte heller att ha en verksam motberättelse till den provinsialism och egenkärlek som bor i ultranationalismen. Kanske är såväl vänsterns internationella solidaritet och extremhögerns nationalistiska hierarkier två spretiga responser på den grundläggande fråga som vår moderna, individualistiska tid ställer: Vad är det att vara människa?