Församlingar och medarbetare har rätt att få korrekt information och kompetent vägledning. Men Domkapitlen kännetecknas av sekretess och floskler, skriver Mats Jonsson som tidigare var präst i Stenhagen, nu ledamot för Centern i kommunfullmäktige i Uppsala och ersättare i stiftsstyrelsen i Uppsala stift.

En granne från mellanöstern berättade för mig från sina år i Saudiarabien. När man kom ut från moskén efter fredagsbönen hände det, att man fick se en jättelik karl med en sabel, som blixtrade i solskenet. Huvuden rullade över stensättningen.

De som avrättades var ofta gästarbetare från Bangladesh eller Ostindien. När de bad att få ut sin lön för att resa hem kunde arbetsgivaren istället anklaga dem för stöld och dra dem inför rätta. Att tala för sin sak kom inte på fråga. Det uppfattas som domstolstrots. Av samma skäl förekommer inte heller försvarsadvokater. Gästarbetarna förstod i allmänhet inte arabiska och när de forslades på lastbilsflak till avrättningsplatsen trodde de fortfarande, att de skulle friges.

Min granne är muslim, men känner sig inte bekväm med rättsskipningen i Saudiarabien. I Sverige brukar vi ta avstånd från orättvisor, åtminstone när de äger rum i länder, som vi anser underlägsna, till exempel ifråga om Human Development Index.

När händelseförlopp ska utredas och skuldfrågor klarläggas förekommer huvudsakligen två metoder. Judiciellt förfarande är den ena. Det innebär, att alla inblandade och vittnen får komma till tals. Alla uppgifter vägs mot varandra. Åklagares framställning bemöts av försvarsadvokat. Ingen anses skyldig förrän dom har fallit. Domare biträds av nämnd.

Den andra metoden är den administrativa eller förvaltningsmetoden. Där nöjer sig de beslutande  med den föredragande tjänstemannens rapport. Kanske har chefen bemyndigande att besluta själv.

I Sverige har vi en lång tradition av att myndigheter och ämbetsverk fattar beslut i frågor, som i andra länder prövas i domstol. Vi har fått en sammanblandning av dömande och verkställande makt. Myndigheter, som tillämpar administrativ metod uppträder med judiciell framtoning. Alltså inte bara i Saudiarabien.

Domkapitlen är exempel på detta och skapar därigenom förvirring. Deras metod kan erinra om inkvisitionens sätt att arbeta. Där utgick man från en förutfattad mening om någons skuld och sökte efter de indicier man behövde för att fastställa denna mening. Det som pekade i annan riktning lämnades obeaktat. Förundersökningsledare, åklagare och domare var en och samma person. I västerländsk domstol krävs övertygande bevis för att någon ska bli fälld. I domkapitel kan det räcka med ”indikationer”.

När stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse kom till och biskoparna inte längre har någon egentlig chefsfunktion har domkapitlen sökt nya möjligheter att göra sig gällande. Domkapitlen måste inte rangordna sökande till underordnade tjänster , men gör det ändå. Församlingarna är inte tvungna att rätta sig efter domkapitlets preferenser, men gör det i allmänhet ändå. Domkapitlen har ju en ärevördig historia och ett högtidligt klingande namn.

Förr hade domkapitlen ställning av statlig myndighet och följde statliga normer för bedömning av förtjänst och skicklighet hos sökande till tjänster. Idag vet ingen, vad domkapitlen grundar sina bedömningar på. Alla möjliga subjektiva synpunkter, diverse skvaller, hörsägner och lösa rykten, rent förtal och annat strunt tillåts avgöra människors framtid och livsmöjligheter. Om det börjar brännas kan domkapitlen gömma sig bakom sekretessen och använda den för att skydda sig själv snarare än den person det handlar om.

Ibland kan man också skönja något som liknar ett slags intern klasskamp i organisationen, där domkapitlet eller någon av dess befattningshavare framstår som direkt fientlig till kyrkans medarbetare på fältet. Liknande kan också förekomma i till exempel landsting och skolförvaltningar.

Detta handlar också om församlingarnas rätt att få korrekt information och kompetent vägledning. De kan ju inte nöja sig med att bli serverade floskler och schabloner. Ännu mindre rena felaktigheter. Församlingarna bör göra klart, att man förväntar sig en seriös handläggning från domkapitlets sida och i annat fall undanbe sig dess tjänster. Kanhända kan i stället Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation med tiden utveckla sitt stöd till församlingarna i dessa avseenden.

Dessa frågor bör nu aktualiseras i samband med höstens kyrkoval. Det är säkert så, att allmänheten och väljarna ser misshälligheterna klarare och med större allvar än de kyrkliga befattningshavarna.

Mats Jonsson