Jag ursäktas mina excesser på Twitter. Jag är ju man, vit och kristen, skriver författaren Kristian Lundberg. Men vi är allt annat än villiga att förlåta och hitta förmildrande förklaringar när orden kommer från någon som inte har rätt bakgrund.

Det är mycket möjligt att jag är naiv. Det är också mycket möjligt att jag förenklar komplicerade frågor. Det är ett rimligt antagande. Jag blev till exempel aldrig konfirmerad, eftersom församlingsprästen som jag hade sökt mig till som fjortonåring tyckte att jag var för ifrågasättande. Han sade att jag skapade oro i gruppen.

Så, jag fick växa till mig, som han sade – och eftersom jag ännu inte är konfirmerad, så får ni förlåta mig min omognad. Det finns däremot vissa grundläggande teologiska scener som jag har byggt mitt liv på – och där en viktig ingång till min tro är radikaliteten hos Jesus.

Ja. Han är arg. Ja. Han kör bort månglarna från templet. Ja. Han kommer till oss som behöver honom, oavsett klass, kön och etnicitet. Ja, han tvivlar, upplever sig vara övergiven – och han övervinner genom sin svaghet sina egna begränsningar, som också är mina. Detta enkla i kombination med det ännu enklare: Skall jag ta hand om min broder, ja eller nej, – det skapar ett incitament som hela tiden brusar inom mig, tvingar mig att ta ställning. För att citera Anonyma Alkoholister: ”Vi eftersträvar själsliga framsteg, inte själslig fullkomlighet.” Med andra ord: jag brister, jag förväntar mig också nåd, för denna brist.

Den samtida debatten där tro och politik korsas blir då ett absurt skådespel, där journalistkåren stiger fram som fariséer.

Det är uppenbart att jag bor i en annan värld. Jag märker det tydligast när den andra världen blir framkallad, en mycket obehaglig värld – vars enda syfte tycks vara att agera som både drev och domare, jury och bödel. Det anmärkningsvärda är att vissa går fria, medan andra fälls – och det tycks inte handla om annat än faktiskt klass, kön och etnicitet.

Det står klart för mig att jag som kristen, vit medelålders man inte tvingas in i en medielogik som skapar drev och tuggar sönder människor, ben för ben, bit för bit – för allvar, om jag blev rannsakad – i en journalistdomstol – utifrån vad jag har skrivit på Twitter och Facebook – ja, jag hade inte framstått som varken balanserad, humanistisk eller ens mänsklig, i vissa fall.

Men jag slipper det. Och inte enbart för att jag inte tar plats i Socialdemokraternas inre kärna, utan mer för att det finns en förförståelse i det att jag inte tillskrivs vissa åsikter, likaså ursäktar man mig gärna ”Han var i affekt.”  Ingen skulle komma på tanken att tillskriva mig åsikter som ”Homofob” eller ”Kvinnoförtryckare” – ingen skulle våga påstå att bara för att jag och exempelvis Dag Sandahl tillhör samma kyrka, så delar vi åsikter, eller hur?

Men. En muslim? En troende som inte kommer från rätt förförståelse – han drivs ut ur byn med käppar och slag, för inte skall han tro att det går att bara ta plats, eller hur? Och vem fattade det beslutet om att driva bort honom? Skall vi ha en folkdomstol som består av inskränkta medelklassjournalister, som tro mig – inte är speciellt pålästa om tro? Och – den kristna allmänheten, omkring Omar Mustafa, var är er kristna ilska? Hur tar ni hand om er broder här? Varför svarar ni ”Nej” – för ni vet redan från början att Omar Mustafa inte är som ni, dessutom kommer han från förorten, eller hur?

Kristian Lundberg