Under söndagen höll kväkaren Julia Ryberg en föreläsning i Seglora smedjas regi, på ämnet mystik och politik hos Emilia Fogelklou. 

Jag är inte här som expert på Emilia, eller i mystik eller politik, utan som samfundssyster med Emilia. Som kväkare tror jag att också Gud verkar, när jag verkar i samhället omkring mig.

Jag har valt texter där hon får presentera sig själv och kväkarsamfunet. Jag bidrar med reflektioner och upplysningar om kväkarsamfundet som ett gammalt och ändå modernt exempel på hur mystik och politik hör samman. Mystik är mötet med gud och den Andre. Politik är det pågående samtalet med påföljande beslut som förändrar samhället.

Som barn fick Fogelklou höra om villfarelsen att man kan ledas av det inre ljuset, i samband med en diskussion om kväkaren George Fox. ”Den villfarelsen har jag”, svarade hon. Och så blev hon mystiker, den första kvinnliga teologie kandidaten i Sverige år 1909, första kvinnliga hedersdoktorn 1941. Hon engagerade sig i fredsarbete under två världskrig och blev en av kväkarsamfundets grundare och andliga mödrar.

Det började i en tung tid av depression. Emilia var 23 år gammal. Den 29 maj 1902, en ljus vårdag, satt hon och förberedde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6. Där, utan stora syner eller okroppsliga röster, upplevde hon i utomordentlig klarvaken medvetenhet det stora förlösande undret. Det tomma skalet liksom brast. Hela det overklighetstillstånd som drabbat henne under depressionen sjönk undan. Hon förnam levande godhet, gläjde, ljus, som en genomstrålande klar, djup verklighet inifrån.

Det första uttrycket som kom för henne var, detta är den stora barnjärtigheten. Detta är Gud. Inget är så verkligt som detta. Hon blev förlöst ur den kärlek som är mer än människors. Förstummad, förundrad, mer än häpen, gick hon till sin lektion, och förvånades så över att ingen verkade uppmärksamma att allt hade förändrats för henne.

I Nya Testamentet heter det att ”bli född på nytt”. Just detta hände Emilia. Men erfarenheten var för överväldigande för att hon skulle kunna sätta ord på det. Det dröjde ett helt år innan hon kunde tala om det, och då kom det i förbifarten. Hon sade: Nu är jag igenom. Mera behövdes inte. Hon upplevde en ny frihet och friskhet, det gamla höljet som hon burit på var genomlyst.

Hon kunde på ett nytt sätt se tvärs igenom andras höljen, när hon läste böcker och såg människor. Fruktan försvann. Hon visste själv hur Gud finner en människa och ger liv, frihet och ljus. Nya Testamentet öppnade sig inifrån. Hon förstod att vad som hänt henne står öppet för alla: Det hör människan till.

Hon kände glimtvis igen detta i kyrkor och frikyrkor. Men hon behövde inte ett sånt omslagspapper om Gud, inte dessa upprepningar. Tystnad dolde mindre. Emilia grundade det svenska vänsamfundet 1935. Det är paradoxalt att en ordsmed som Emilia fann sitt hem i ett religiöst sammanhang där tystnaden är central.

Emilia skrev att evangeliets mest föraktade gick före in i himmelriket framför de respektabla. För de var längtare. Där fanns en större och ödmjukare inre rymd att ta in och ge ut av livets storhet och mänsklig ömhet.

Jag tror att verklighetsupptäckten på Föreningsgatan 6 riktade om hennes längtan. Hon fick ett intensivt liv i kärlek och handling, och i sina skrifter ber hon oss att inte frukta det stora och farliga vinddraget från evighetens väderstreck. Men verklighetsupptäckten kom till uttryck på många olika sätt. Hon föreläste vid kvinnliga utbildningscentret, när kvinnor behövde utbildas som nya innehavare av rösträtt.

De tidiga kväkarna vittnar om att mötet med ljuset kan vara ett obarmhärtigt möte med oss själva och vårt lilla privatödes mörker. Vi måste möta livssorger och bitterhet. Vi måste stiga utanför vår bekvämlighet. Jag berörs över att höra om den sjuka, sorgsna, bittra Emilia. Att bli storasyster tidigt var en barndomskris som satte djupa spår. Hon fick ofta självmordstankar. Hon fick ofta lämna arbetet för att vårda sjuka familjemedlemmar. Arnold, hennes egen käre, dog alltför tidigt.

1938 inkompetensförklarades Emilia när hon sökte professur i Uppsala. Det drabbade henne mycket hårt. Fastän hon var genomlyst led hon hela livet av depression och mindervärdeskänslor. Det fanns två Emilia: Den som strålade, och den som inte strålade. Hon beskrev sig själv som den allra vanligaste människan.

Vännernas samfund var den första organisation som kollektivt tog avstånd från slaveri och slavhandel. Både män och kvinnor lärde sig att läsa och leda möten inom kväkarna. Därmed kunde de ta en roll också i samhället för kvinnors rösträtt. De tog också ledande roller inom mental- och fångvård. Amnesty, Greenpeace, tolvstegsmetoden och många andra rörelser har alla kväkarförtecken. Vi försöker ständigt påverka beslut i riktning åt rättvisa, jämlikhet och fred. Som Emilia har kväkarna alltid levt avsiktligt i världen, men aktat sig för att leva av den.

De brittiska kväkarna ger följande råd till medlemmarna: Minns ditt medborgaransvar för lokala, nationella och internationella angelägenheter. Respektera lagar, men låt Guds avsikter förbli din främsta lojalitet. Om du känner dig tvingad utifrån stark inre öertygelse att bryta en lag, utsätt ditt inre för en grundlig rannsakan och be din andaktsgemenskap om rådgivning medan du söker den rätta vägen.

Det är en ständig utmaning att leva upp till vårt mycket goda rykte. Det är en utmaning att vara redskap för en fredligare värld. Vi är bara cirka hundra medlemmar i Sverige, och fyrahundra tusen i hela världen. Vi förblir ett saltkorn.

Jag undrar om vi inte kunde vara lite mera frimodiga i att dela vår erfarenhet med andra. Vi har odlat tystnaden som andaktsform. Kan det tänkas att den erfarenheten behövs i vår bullriga tid?

I Kväkarboken står det att Guds tilltal är ljudet av en sakta susning. Vår beslutsmetod strävar därefter, att tysta vårt yttre och inre sorl. Våra beslutsmöten är egentligen andaktsmöten för beslut. Det gör att vår beslutsprocess skiljer sig från vanlig mötesteknik, särskilt genom tystnaden.

Ombudet, mötesledaren, har en viktig funktion, att hålla oss till denna metod. Ombudet har att tolka mötets mening, och beslut fattas oftast genom stilla acklamation till ombudets tolkning av mötets avsikter.

Det kräver tillit till gruppens medlemmar, och till något som är större än gruppen. Vi lyckas verkligen inte alla gånger. Men när vi underkastar oss den här disciplinen, och vågar skynda långsamt, så tjänar den oss ännu. 1700 brittiska kväkare kunde som första brittiska samfund efter en generations förberedelser enas i ett möte om att acceptera alla äktenskap som lika värdiga, år 2009. Det var mäktigt.

I följande citat kan vi ana Emilias syn på förhållanet mellan det inre gudsmötet och dess gestaltning i vårt engageamang i samhället: ”Tänk på att du helgar arbetsdagen. Ingenting är så otryggt som att slita ont utan mening. Inget så tryggt som att ur solidaritet ha hittat ett svindlande stort mål att slita ont för.”

Det andiga sökandet gäller hela livet. Hela väsendet. Hela hjärtat meddess ghemligheer. Hela jobbet. Alla de vanliga dagarna och timmarna igenom. De första kväkarna åtog sig tidigt uppgiften att inte bara hjälpa slavarna utan också avskaffa slaveriet, inte endast att besöka fångar och sinnessjuka utan att laga så att deras förhållanden föbättrades. Att inte bara bistå de sårade, utan verka för att avskaffa krigen.

Emilia påminde oss om att Jesus levde och agerade i ett ockuperat land. Hans gärningar mötte politiska fördomar och motarbetades politiskt. Hon uppmanade oss att verkligen ta till oss att vi är varandra, och förvandla våra hjärtan både vad gäller våra närmaste relationer och i vårt förhållande till Gud.

Vi är varandra. Så sant, så enkelt, så radikalt och så utmanande. Så förpliktigande. Enkelt när det gäller våra föräldrar. Radikalt när hela vårt väsen tas i anspråk. Förpliktigande om vi ska lyssna på Jesus, och utmanande när det gäller den Andre.

Vad är det som händer när vi verkligen möter den Andre? Emilia skriver: ”Att uppleva ett ”du” hör samman med livets djupaste och mest förvandlingsmktiga under. Störst av allt upplevs ju kärlekens utvidgning av ens universum genom hela ens varelse, i tidig svärmisk fas, såväl som i sådan utlöst ömsesidighet där ensamhet och mindrevärde smälter bort. Oändliga rymder öppnas, hela väsendet vibrerar i fördubblat liv.”

Vi upplever hur resten av samhället idag säger nej, hur maktstrukturer sätter en gräns för en befriande dialog. Men Emilias liv är ett exempel på hur den allra vanligaste människan lät den andliga längtan genomlysa vardagstimmarna. Hon lät sig användas fullt ut i ljusets tjänst. Detta förhållningssätt hjälpte henne att navigera återvändsgrändens vanmakt, och livets ensamhets svåraste sträckor.

Referat: Mattias Irving