Lena Lönnqvist befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Hon beskriver systematiska övergrepp av militär och bosättare på Västbanken. Myndigheterna väljer att se mellan fingrarna.

Två skrämmande skuggor förmörkar livet för de  palestinska småbönderna och fårägarna i South Hebron Hills på Västbanken. Den ena skuggan är israeliska armén  som verkställer husrivningar och arresteringar. Den andra är bosättarna, som inte bara beslagtar palestinska familjers mark utan också utövar våld mot barn och vuxna.

När man kommer i kontakt med bosättarvåldet genom offrens berättelser, översköljs man av indignation och skam. Att en extrem rörelse skapar våldsutövare är inget nytt, men varför sätter ingen stopp för våldsutövandet?

Här är ett par vardagliga exempel som jag har stött på. Händelser som inte ger några rubriker alls, som man knappt höjer på ögonbrynen för i South Hebron Hills.

Det var eftermiddag, men innan dagens jobb skulle avslutas, bestämde sig herden Nael Abu Aram, 26 år, för att ge fåren vatten. Han skildes från sin kompis, som gick mot sitt hem med sin fårskock. När Nael var ensam med sina får, kom plötsligt två israeliska bosättare springande emot honom. De skrek och kastade sten på fåren och började slå Nael.

Det var inte första gången detta inträffade och Nael hade en enkel liten videokamera i ett fodral runt halsen. Den har han fått av fredsorganisationen B´Tselem för att kunna dokumentera det som sker. När de två bosättarna såg kameran började de slita den ifrån Nael. Han kämpade för sin kamera. Jag kunde se efteråt hur hans händer var märkta av slagen. De fick till slut tag på kameran och kastade iväg den i en buske. Fåren var då redan bortskrämda, men lyckades ta sig hem själva.

Detta inträffade 20 februari. När vi besöker Nael två dagar senare, har han fortfarande ont i armar och ben. På benen har han sår efter slag av en käpp eller gren.

– De slog hårt, även när jag redan låg på marken och det blödde från benet, berättar Nael.

– De stal också min klocka som jag hade på armen, men B´tselems kamera hittade jag i alla fall senare och jag tror att den höll, fast de kastade iväg den långt, säger han med försök till ett leende.

Nael blev omplåstrad på sjukhuset och klarade sig utan större skador, men rädslan för bosättarna i Mitzpe Yair på kullen bredvid har åter igen ökat för invånarna i den lilla byn Qawawis. Både Nael och hans bröder har varit utsatta för våldet tidigare. För drygt ett år sedan fick en av dem en stor sten kastad i ansiktet.

Byn Qawawis, där Nael bor, ligger högt med en underbar utsikt över dalarna omkring. Familjerna i byn bor enkelt, de flesta i tält, några i grottor anpassade till bostäder. Naels mamma, Wadha, håller på och lagar middag i en stor gryta. Hennes mat ska räcka till tio personer varje dag, berättar hon, med grytan stående mitt i det stora tält där också alla tio sover.

– Varför kan de inte låta oss vara i fred? frågar hon och säger att hon ständigt oroar sig för att sönerna ska utsättas för misshandel av bosättarna.

Jag känner mig generad och urusel i egenskap av europé. Israel accepterar detta våld, vilket är tydligt i och med att bosättare som begår brott av det här slaget inte straffas, trots att brotten anmäls. 90% av bosättarnas våldsbrott leder över huvud taget inte till åtal. Europa, inklusive Sverige, accepterar det.

Wahda och hennes söner, liksom barnen i At Tuwani, skulle behöva att omvärlden sa ett bestämt nej till bosättarvåldet och visade i praktisk handling att man menar det.

Låt mig berätta om barnen i At Tuwani. Byn At Tuwani ser fridfull ut och skulle kunna vara en idyll om inte bosättningen Ma´on med militanta israeliska bosättare hade etablerats för tolv år sedan på det som förr var byns mark. Dessa bosättare attackerar de palestinska barnen när de går till och från skolan. De har även attackerat internationella fredsaktivister som har försökt skydda barnen. För åtta år sedan, efter två angrepp på internationella medföljare, beslutade faktiskt the Israeli Knesset Committee for Children´s Rights att skolbarnen måste få militär eskort, eftersom bosättarna inte respekterade den civila, frivilliga, eskorten.

Tyvärr kvarstår dock problemet, för bosättarna attackerar även militären på plats och dessutom kommer inte alltid armén i tid eller soldaterna sitter i en bil långt borta för att övervaka barnen på väg hem från skolan.

Det var vad som hände 26 februari. Arméns bil kom 40 minuter sent och ställde sig ca 100 meter bort. Barnen hade börjat gå hemåt, men i en lång backe där de passerar ett fält med bosättningens kycklinguppfödning och deras senast uppställda husvagnar, kom två svartmaskerade män med slangbellor springande mot barnen. Barnen skrek av rädsla och sprang så snabbt de kunde uppför sista backen för att nå sina hem i At Tuwani. Händelsen blev faktiskt dokumenterad och på bild ser man tydligt de maskerade männen.

Lyckligtvis fick inte skolbarnen den här gången några fysiska skador, men hur påverkar det en åttaåring att behöva springa för att undslippa misshandel då man är på väg hem från skolan? Det är storslaget och modigt att barnen över huvud taget går till skolan dagen efter!

Lena Lönnqvist
EAPPI South Hebron Hills