För den skrupellöse är den europeiska matmarknaden en potentiell kassako. Genom det intrikata systemet av underleverantörer och nationsgränser kan billigt kött enkelt märkas om till dyrt kött. Mellanskillnaden hamnar i mellanhandens fickor.

Den så omskrivna Finduslasagnen är ett utmärkt exempel. Den har definitivt fler lager än en lasagne normalt borde innehålla: Det holländska företaget Draap Trading har köpt in hästkött från Rumänien. Köttet såldes vidare till det franska företaget Spanghero, som i sin tur sålde det vidare till matjätten Comigel, det företag som tillverkar lasagner vilka fram tills nyligen såldes av Findus i Sverige. Precis var i processen köttet märktes om är ännu inte helt utrett. Igår hörde vi även om matgrossisten Martin & Servera som återkallar tre maträtter från underleverantören Dafgård, eftersom det inte gick att lämna tillfredsställande garantier om köttets ursprung. Vilka har Dafgård i sin tur köpt in ifrån?

Istället för en kritisk diskussion om det system för mathantering som har möjliggjort denna bisarra skandal har vi fått en bara delvis sann och framförallt irrelevant debatt om det svenska folkets kulturella matpreferenser.

Folk gör sig lustiga över folk som inte äter häst. Samtidigt visar onlineomröstningar att de allra flesta inte har några problem med att äta häst. Diskussionen om kärnfrågan skyms av plattityder om korkade hästköttsvägrare.

Om jag vore kötthanterare hade jag inte kunnat önska mig en lättare debatt att ta i det uppkomna, bistra läget. Trams är kul, men kan också bli en snuttefilt när verkligheten är lite för obekväm för att vi ska orka granska den kritiskt.

Den verkliga skandalen är att vi inte verkar ha en aning om vad det är i maten vi äter, och företagen som säljer maten är bara marginellt bättre informerade. Det kan vara rumänsk häst. Det kan vara rödfärgad fläskfilé eller ompaketerad köttfärs. Skandalerna omkring köttindustrin har avlöst varandra, och det finns få anledningar att tro att det kommer bli bättre, så länge mathanteringen ser ut som den gör.

Ännu fler skandaler är att vänta: Efter ett krismöte i Bryssel har ansvariga ministrar i EU beslutat att under mars månad genomföra över 2500 DNA-tester på olika livsmedel för att säkerställa att märkningen korrekt återspeglar innehållet.

I en matkultur där allt handlar om pris och vinstmarginaler är inget annat att vänta än att kommodifieringen av maten fortsätter. Kommodifiering kallas den kapitalistiska processen att ta ett ting och förvandla det till en vara i ett marknadssystem.

Varor fungerar inte som ting. De har varumärken vars syfte inte är att korrekt representera produkten, utan att göra den så säljbar som möjligt. Så luras vi att inbilla oss att vi kan få äkta balsamvinäger på den lokala stormarknaden, eftersom flaskorna är vackert rundade och har riktig kork. Så kan vi få för oss att lägga några extra kronor på ICA:s egna märke ”lyxräkor” eftersom dekalen är snygg, samtidigt som produkten innehåller smakförstärkare vars enda egentliga syfte är att piffa till mat som egentligen inte håller måttet.

Löftet är att vi får mer samtidigt som vi betalar mindre. Den ekvationen har aldrig gått ihop.