Att leva, arbeta, bo och verka tillsammans, handlar också om tro. Efter Svenska Kyrkan är Islam numera Sveriges näst största religion, hälften av Sveriges 20.000 judar är praktiserande. Det duger inte i ett demokratiskt samhälle att vissa medborgares förståelse ständigt underkänns och hänvisas till privatsfären medan andra får delta i dialogrummen med hela sin identitet och världsbild. Interkulturella strategier måste innehålla metoder för interreligiös dialog.

 Jag fostrades till tolerans, kritiskt tänkande och dialog i ett interkulturellt samhälle (innan ordet var uppfunnet) Det var i Latinamerika,en kontinent där vanligt folk, revolutionärer och helgon levde jämsides på gator och torg och var svåra att skilja från varandra. Men i svenska skolan hade jag sen ingen nytta av det. Min bakgrund, erfarenheter, förförståelse och perspektiv hade inget som helst inbytesvärde. Varken kunskapsmässigt eller socialt.

Jag blev ett ensamt barn, tappade skollusten helt och trots att jag var en intellektuell tonåring gick jag ut grundskolan med så usla skolbetyg att jag med nöd och näppe kom in på gymnasiets tvååriga vårdlinje.Trots en ökad interkulturell förståelse i Sverige kan jag inte se att det blivit så mycket bättre på den fronten för dagens unga.

Mina föräldrar var aktivister som kämpade för social rättvisa. De var ateister, ändå valde de att låta mig gå i katolsk flickskola. De ansåg att en kristen värdegrund inte kunde skada. De var uppenbarligen inte rädda för tro och oliktänkande. Att tro på något och stå för vad man tror på är förnuftigt, att ha en övertygelse såg de endast som eftersträvansvärt. En annan bättre värld måste ha plats för många världar. Jag tror inte de såg någon direkt konflikt mellan tro och förnuft. Förnuft kan faktiskt i vissa fall dölja kolonialistiskt linjärt tänkande och religiös vidskepelse kan vara både kvinnofientlig och homofobisk.

I mitt hem problematiserades precis allt, såväl kyrka som stat, i sann frihetlig socialistisk anda. Å ena sidan å andra sidan… Det är till exempel förstås ett faktum att människor består av atomer och ändå kan väl ingen bestrida att vi människor består av berättelser? Så hur är vi skapade?

När jag var tio år kom jag hem och ville konfirmeras. Min far bad mig argumentera för det. Jag förklarade att jag älskade min nästa och gillade vad Gud sa, som till exempel det där att det skulle svårare för en rik man att komma till himlen än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Men… det kallar jag socialism! Sa min pappa, och så blev det ingen konfirmation för mig den gången. Pappa tyckte att jag gott kunde fundera över på vilket sätt jag ansåg religionen vara en mer framkomlig väg än till exempel kampen för socialism och återkomma.

Nu blev det inte så, för min far fängslades för sin aktivism och sen blev vi tvungna att lämna landet och flytta till Sverige. Jag hade precis skippat konfirmationstanken helt, men skolan i Sverige var blev en stor kulturkrock för mig och jag sörjde djupt tiden i katolska flickskolan som drevs av ett kloster och luktade av nyskurad marmor och rosor. Lärarna var nunnor och där fanns Sobeida som också var nunna, men även tvätterska och helgonberätterska.

Sobeida var mörkare i hyn än de andra. Varje fredag på tiorasten berättade hon om ett helgon för oss flickor. Sobeidas helgon var färgstarkare än de i skolkapellet, de gillade tobak, rom och husmanskost och umgicks med småtjuvar, prostituerade och gatuförsäljare. Ett helgon som hette Sarita t.ex. sålde fisk på marknaden i Lima. En gång hade polisen öppnat eld mot en hungrig pojke som snattat bröd. Sarita gick emellan och miste livet själv. När polisen som avlossat skottet kom hem hade hans pojke satt en brödbit i halsen och dött och då blev Sarita helgon. Limas största fängelse heter Sarita Colonia och många av fångarna har tatueringar som föreställer henne.

Sobeidas helgon gick inte att läsa om i Bibeln för de var inte kanoniserade av katolska kyrkan, de var blandbarn kanoniserade av folket. Eller vad jag lärt mig nu heter synkretistiska helgon, folkets helgon. Min barndom i Latinamerika 1965–1975 präglades av hemmet, skolan och samhället och berättelserna om folket, revolutionärerna och helgonen. En vanlig enkel människa kunde från en dag till en annan bli revolutionär eller helgonförklaras. Gränserna var flytande och dialogen levande. Hoppet om social rättvisa hade de gemensamt.

Äkta dialog är en sorts undersökning av olika uppfattningar, ett slags överläggning, där det inte finns ett givet svar, där utgången är oviss. Falsk dialog leder till polarisering och liknar mest reklam eller propaganda. Om del av mig osynliggörs, förlöjligas och underkänns förstärks jag i den delen. Den position jag petas in i är nödvändig för någon annans skapelseberättelse. Vi är vad den andre inte är. Ett gott samhälle behöver ha en levande jämlik dialog mellan tro och förnuft. Berättelsen om Sverige måste inkludera alla.

Marita Castro