Jimmie Åkesson och jag har vuxit upp i samma stad. I denna stad, denna ”svenska” idyll, blev han anti mångkultur. Åkesson säger själv att staden är ”förskonad” från invandrare. Trots det är SD framgångrikt här. Här gick han som ung vuxen med i Sverigedemokraterna och lyssnade på Ultima Thule. I samma stad formades tidigt min övertygelse om alla människors lika värde, skriver prästen Helena Myrstener.

Vi har vuxit upp i samma stad, Jimmie Åkesson och jag. Samma skola. Samma lärare. Vi har trampat samma gator, suttit i samma kyrka.  En stad med små gator. Vackra villor med välansade trädgårdar så långt ögat kan nå. Två korvkiosker och två större livsmedelsaffärer. I hamnen guppar småbåtarna. Bokskogen finns nära med ängar och beteshagar. Staden ligger vid kusten med fina bad. Tåget går regelbundet i två riktningar. Det är idylliskt och pittoreskt så det förslår. Jimmie bor fortfarande kvar där. Han har köpt ett hus i samma kvarter som han växte upp i. Jag har flyttat sedan länge.

För honom är denna stad ”hemma”. Här känner han folk. Här håller han tal inför en trogen publik. Vid hans sommartal samlas sverigedemokrater från hela landet. Senast detta begav sig, 2012, sade han: ”Kan Dansk Folkeparti, så kan vi.”

På besök i min barndomsstad för jag ibland Jimmie Åkessons namn på tal. I svaren kan jag märka en viss stolthet. Han har ju satt staden på kartan! Han tycks imponera: en redig grabb som vågar säga ifrån. Många vet var han bor och har sett SÄPO-bilarna utanför huset. Många röstar också på honom här. Över 12 procent i senaste valet.

I denna stad, denna ”svenska” idyll, blev han anti mångkultur. Åkesson säger själv att staden är ”förskonad” från invandrare. Trots det (eller kanske just därför?) är SD framgångrikt här. Här gick han som ung vuxen med i Sverigedemokraterna och lyssnade på Ultima Thule. I samma stad formades tidigt min övertygelse om alla människors lika värde.

Jag har mitt arv och min historia. Direkt efter gymnasiet flyttade jag in ett hyreshuskomplex utanför Göteborg som kallas för Kinesiska muren. Jag flyttade för jag hade fått känna på småstadens mörka baksida. När jag är tillbaka i Sölvesborg undrar jag ofta hur det är att växa upp här idag, när internet suddar ut många gränser mellan stad och landsbygd och det globala perspektivet kan landa rakt in i varje hem. Upplever kidsen samma ofrihet som jag gjorde? Samma svårigheter att våga välja sin egen väg? Är det på ett annat sätt nu? Onekligen finns det nu fler referenser och trådar ut till omvärlden än vad jag hade.

Då fick den lilla staden mig att längta efter den stora. Den lilla stadens snäva gränser fick mig att vilja spränga gränser. Biblioteket med sina böcker och tidningar fick mig att längta ut. Den trånga känslan fick mig att senare i livet utstå både det ena och det andra när jag tog invandrare och flyktingar i försvar. Jag visste ju själv hur det var att kämpa för att passa in och ändå aldrig riktigt lyckas.

Är det då det idylliska som han nu gör allt för att försöka bevara? Visst, jag älskar också havet, det pittoreska och lövskogens pelarsalar. Men för honom är kanske denna stad själva utgångspunkten för drömmen om den perfekta världen med kyrkan i mitten, snyggt och prydligt, ordning och reda. Denna värld som han vill bevara från allt ont genom att stanna tiden.

Åkesson säger själv i en intervju att ”man” känner sig trygg i Sölvesborg.  Liberala värderingar hör för honom hemma i den urbana miljön. Han hävdar att hans åsikter är normala i Sölvesborg men ses som konstiga i större städer av bland annat media. Detta är hans förklaring till SD:s framgångar i denna stad med 8000 invånare.

En värld som ter sig okomplicerad och fattbar. Ingen jobbig mångkultur. Inga främmande religioner, annat än några undantagsfall. Förskonad var ordet. Lustgården som ingen får hota. Trots att Sölvesborg under många år tagit emot betydligt färre invandrare än riksgenomsnittet tycker Åkesson sig se en stad som blivit mer och mer mångkulturell. Några hyreshuslängor strax utanför Sölvesborgs stadskärna är grunden till detta. Här bor ”dom”.

För mig är Sölvesborg både hemma och inte hemma. Numera hyser jag nog ett slags hatkärlek till denna stad. Mina rötter har jag där i landsbygden och i jordbruket. Men i min närmaste familj finns inte längre enbart blonda och blåögda. Här finns också svarta och bruna.  Ordet ”neger” har redan drabbat oss. Och mer ska säkert komma. Vi stålsätter oss inför det. Mitt hjärta brister ändå när det sker. Det ska gudarna veta.

Vi växte upp i samma stad, Jimmie Åkesson och jag.