Vi kan inte förvänta oss att familjer med barn och ungdomar dyker upp i kyrkan om de inte får vara just familjer med barn och ungdomar när de väl kommer till kyrkan. Jag tror faktiskt att jag vet varför många av dessa familjer känner att de inte trivs i kyrkan. De upplever att de stör, skriver Peter Svärdsmyr, blivande församlingspedagog, och efterlyser stökigare gudstjänster där fler känner sig hemma.

Det var dagen efter. Måndag med andra ord. Söndagens gudstjänst hade varit ett enda stort kaos. Musikerna var inte på plats i rätt tid. Barnen som skulle medverka syntes inte till. Prästens mygga saknade batterier. Organisten hade missat bussen. Vi rodde i land gudstjänsten men det var nätt och jämnt. Nu var det måndag. Helgen var ett minne blott. Skönt. Jag stod på kyrktorget och vinkade av ett av de sista barnen från vår fritidsverksamhet när pappan till barnet kommer fram till mig. En pappa som vanligtvis inte går på gudstjänsterna på söndagarna.

– Du, jag måste bara säga, tack för en riktigt härlig gudstjänst igår.

Han tog mig i handen och tittade på mig sådär så att jag förstod att han verkligen menade vad han sa.

– Åh.. tack själv! Jag försökte dölja min förvåning. Alltså den var ju lite stökig och så…, fortsatte jag, men pappan avbröt mig snabbt och bestämt.

– Det gööör ju inget. Det är bara härligt! Avslappnat liksom, sa han.

Efteråt pratade jag med min kollega, som hade varit präst på gudstjänsten. Hon är mamma till två småttingar och hon förstod pappan helt och hållet. ”Det är inte så konstigt att han gillade det”, sa hon. ”Förmodligen är det precis så han har det hemma. Ja, lite rörigt och stökigt alltså.”

Ibland sitter jag på gudstjänster och undrar vad vi håller på med egentligen. Om inte prästen säger något är det knäpptyst i lokalen. Man skäms nästan om man råkar hosta till lite. När det är dags att sjunga en psalm försöker man anpassa volymen så att man inte sjunger för högt. Hemska tanke om man skulle sticka ut på det sättet. Man ser till att sjunga precis så högt som det krävs för att sången inte skall självdö. Om barnen får nåden att få vara med inne på gudstjänsten måste de sitta stilla. Inget spring!

Vad handlar detta om? Finns det någon barnfamilj i hela världen som kan känna sig avslappnad under såna förutsättningar? Och så säger vi att vi ”firar” gudstjänst. Allt annat firande i livet är festligt, högljutt och inte sällan ganska stökigt. Men inte i kyrkan minsann. Där firar vi – stillsamt och allvarligt.

Jag tror faktiskt att vi måste våga ha det lite stökigt under gudstjänsterna. Vi kan inte förvänta oss att familjer med barn och ungdomar dyker upp i kyrkan om de inte får vara just familjer med barn och ungdomar när de väl kommer till kyrkan. Jag tror faktiskt att jag vet varför många av dessa familjer känner att de inte trivs i kyrkan. De upplever att de stör. De kan inte vara sig själva i kyrkan så de håller sig borta. Jo, på de öppna verksamheterna mitt i veckan kan de vara sig själva för där finns det utrymme för stök. Men inte på söndagarna.

Jag saknar verkligen den där pappan på gudstjänsterna. Han som kommer med sina barn och blir ärligt och positivt överraskad. Han som kanske trodde att det skulle bli uppstyrt och svårtillgängligt. Istället blev det avslappnat och familjärt. Den pappan saknar jag. Han som kommer hem på söndag eftermiddag och faktiskt inser att han har hittat något. Ett hem, inte helt olikt sitt eget.