Glädjen briserade i måndags när den älskade kronprinsessan Victoria oannonserad dök upp för att dela ut Gaygalans sista pris ”Årets homo” till kvällens stora vinnare Jonas Gardell. Reaktionen är på många vis förståelig, men knappast för att just kungahuset skulle vara särskilt populärt i HBTQ-kretsar. Trots ihärdiga förfrågningar har kungahuset aldrig tackat ja till att inviga Stockholm Pride eller finnas med i vare sig tåget eller på festivalen.
Därför är det förståeligt att jubel utbryter när en representant för monarkin nu äntligen syns i ett sammanhang som i decennier har fått kämpa för varje uns av officiell bekräftelse.
Det är med rätta som vi har kunnat fråga oss om kungahuset verkligen har haft ambitionen att representera hela det svenska folket, och inte bara den vita, konservativa eller heteronormativa delen av befolkningen som råkar vila mot samhällsnormerna. Den del av samhället som kan få för sig att ett ”tihi” från prinsessan Madeleine är lite klädsamt och charmigt, och inte en offentlig krigsförklaring mot dem som kämpar för att höja kvinnors status i samhället.
Så glädjande som det ändå är att vår mest folkkära gestalt i kungahuset väljer att delta på Gaygalan, så är det ändå svårt att inte uppfatta utspelet som att Victoria bygger sig ett varumärke genom att pråla med lånta fjädrar. Idag, efter flera decenniers strid för erkännande, är det inte tillnärmelsevis lika kontroversiellt (åtminstone i storstäderna) att stödja HBTQ-personers rättigheter. Nu är det politiskt riskfritt att delta i dessa evenemang. Så var det inte för bara några år sedan.
Kanske just därför är Victorias närvaro så viktig. Den signalerar att HBTQ-frågor kanske inte längre måste betraktas som så kontroversiella i alla läger. Det inger hopp om att vi i framtiden ska se en mer folklig nivå av normalitet och acceptans för HBTQ-personer i samhället: Där Victoria är, där är konflikterna ej. Det är åtminstone en vision.
Men det måste alltid finnas några som ligger i bräschen för kampen mot hatet och exkluderingen, och som får ta de tuffaste smällarna. Ikväll sänder Uppdrag Granskning ett reportage från frontlinjerna, där kvinnor nu åter tvingas kämpa för sin rätt att göra sig hörda i det offentliga.
Inombords tänker jag att det är som att tiden har stått stilla. Det språk som användes om progressiva röster idag som det användes om suffragetterna för 100 år sedan står sig slätt bredvid det närmast köttsliga hat som i anonyma vågor har överöst flera kvinnliga debattörer och kulturgestalter.
Internet är idag utan konkurrens den viktigaste arenan för att delta i samhällslivet, och en internationell misogyn kultur gör sitt yttersta för att stänga detta offentliga rum för de kvinnor som inte vill foga sig efter deras föreställningar. Flera av Internets absolut största sajter som Reddit och 4chan fungerar som nav för den kulturen, men de utgör också i det närmaste institutioner för homofobin. Och de får omfattande trafik från Sverige. Ordval från 4chan snappas upp av svenska antifeminister och ger ny kraft åt de misogyna svadorna på hemmaplan.
Visst jublar jag med Sveriges HBTQ-personer över att vi ser en positiv utveckling. Men vi har ingen anledning att ta våra rättigheter för givna. De kan tas ifrån oss. Jag frågar mig om Victoria kommer att finnas där och ta ställning även när det blåser.
