Utanförskap har blivit ett allt vanligare ord för att beskriva arbetslöshet. Men ordet har också existentiella betydelser som blir tydligare för oss när vi börjar föra ett djupare resonemang om människosyn, skiver teologen Jonatan Bäckelie.
Nyligen pratade jag med en vän, som tenderar att rösta annorlunda än jag i riksdagsval, bland annat för att vi definierat det här med omhändertagande olika. En viktig komponent i min väns resonemang var ordet utanförskap. Det är ett anklagande ord som viner från än det ena, än det andra hållet i den politiska debatten. Men vad är utanförskap? Vem kan över huvud taget alls vara utanför i en kultur som genomsyras av en atomistisk världsbild, där individen är helt autonom; en helig institution?
Ett vanligt och, skulle jag hävda, problematiskt sätt att tala om utanförskap är att koppla samman människovärde med arbetsförhet. När arbetslöshet och segregation diskuteras svepande misslyckas vi med att ställa en avgörande fråga: Är personerna vi pratar om inbegripna i någon form av sociala nätverk som gör livet värdefullt och innehållsrikt? Eller blir talet om utanförskap en självuppfyllande profetia?
Om vi pushar tillräckligt hårt för att människor måste ha ett jobb och betala skatt för att vara ”riktiga medborgare” så placerar vi lättare in människor i en situation där vi talar om för dem att de är utanför ”det som räknas”. Med andra ord så är det utanförskap som diskuteras en helt materialistisk definition, som inte tar hänsyn till personligt välbefinnande och lycka och samtidigt inte heller tar hänsyn till materiell standard!
Om högerns problem ligger i att alltför hårt betona jobb som innanförskap och allt annat som utanförskap, så är vänsterns problem relaterat till kärnfamiljen och idén om att den behöver dö. När kärnfamiljens död beskrivs, så är det i termer av kvinnlig frigörelse: Alla ska kunna skilja sig och klara sig helt på egen hand, om så önskas.
Visserligen finns en stor poäng i detta. Men det finns också en stor fara i hur resonemanget förs. Att klara sig helt på egen hand tror jag nämligen är en fabel; det är inte något vi människor är kapabla att göra. Men snarare än att kärnfamiljen är självtillräcklig i en värld där tempot eskalerat på det sättet vi sett på senare år, så behöver vi bli inbegripna i fler snarare än färre strukturer av omsorg, alltmer utlämnade till varandra.
Pressen på kärnfamiljen att ”klara biffen” resulterar säkerligen i oerhört många skilsmässor. I själva verket är det svårt att se en kärna på två personer som tillräckligt för att orka eller kunna uppfylla de krav som samhälle, arbetsplats och familjeliv ställer. Emfasen behöver därför ligga i ”kärnfamiljens död” som ett sätt att tänka bortom ett för litet nätverk, med fokus på hur vi kan utöka vår kontaktyta och mellanmänsklighet, istället för att tänka oss att vi kan klara oss med ett ännu mindre nätverk – individen.
Jag skulle vilja hävda att den individcentrerade synen på människan och mänskligheten lämnar mycket att önska. Det är också mer av en populär samhällelig uppfattning; i akademisk litteratur (teologisk, politisk och annan) ses individen mycket mer sällan i sådana termer. Istället erkänns hur individen är oåterkalleligt sammanlänkad med en mängd olika sociala strukturer och socialiserande faktorer. Synen på människors snåriga inblandning i varandras liv uttrycks inte i sådana miljöer som något beklagligt.
En musicerande vän till mig kom med ordet postindividualism. Jag tror att den termen är en bra beskrivning av den diskussion som fortgår. Det är en företeelse vi borde ta på allvar. En av mina återkommande inspirationskällor, William E. Connolly beskriver bl.a. hur straffrätten utgår från idén om individens fria vilja; att vi har en ”fri” vilja. Samtidigt så erkänns i stora och omfattande studier och i teoretiska diskussioner hur viljan är formad och styrd av olika faktorer vi inte kan undkomma.
Samtidigt råder en total brist på idéer om hur en alternativ utformning av rättssystemet skulle kunna se ut – och därför fortsätter vi att ha ett system baserat på individens fria vilja som om den fanns. Jag erkänner att alternativet är oerhört svårtänkt: Hur dömer vi (de delar av) samhället som är ansvarigt för att forma individen som begår brott? (Ska samhället dömas till samhällstjänst?) Men vi behöver tänka bortom individen. Bara för att det inte är enkelt, så innebär det inte att det finns ett akut behov att tänka nytt och annorlunda.
Så för att knyta ihop säcken: Min övertygelse är att vi många gånger pratar om ett utanförskap som vi egentligen inte har tänkt igenom och därför ”mäter” på ett väldigt märkligt sätt. Så länge individen ses som självtillräcklig (inte bara okränkbar), så kan människan per definition inte vara utanför. Och så länge vi tänker oss att vi ska kunna gå från en kärnfamiljskonstellation till att klara oss helt själva, så tror jag också att vi går från ett omöjligt krävande scenario till ett än mer omöjligt. Utanförskapet, i mina ögon, består i att vi ser oss själva alltför mycket som individer.
Jonatan Bäckelie
