Om man gräver i centralarkivet för det judiska folkets historia vid det hebreiska universitetet i Jerusalem hittar man en reserapport från Albanien som 1945 skickades av den brittisk-judiske affärsmannen Leo Elton till universitetets förste rektor, Judah Magnes, en av de ihärdigaste förespråkarna för en fredlig lösning i Palestina.

Resan till Albanien hade Elton gjort tio år tidigare, 1935. Elton var djupt bekymrad över hur judarna i Europa blev allt mer klämda mellan en växande antisemitism – Hitler hade kommit till makten två år tidigare – och Storbritanniens vägran att trots förföljelserna låta fler judar invandra till det brittiska mandatet Palestina.

Han ville komma på en lösning och kanske, tänkte han, fanns den i det lilla landet på Balkan. Albanien var inte bara bördigt, landet var också glest befolkat – där bodde bara en miljon – och så hade det rykte om sig att vara fritt från antisemitism. Elton reste till Albanien, såg stora utvecklingsmöjligheter i landet och fick dess inställning till judar bekräftad, också av ministrar i den albanska regeringen.

”Religiös intolerans är något tämligen okänt här”, förklarade en av dem. Slutsatsen i Eltons reserapport blev att ”Det finns ingen som helst anledning att inte anta att judiska nybyggare skulle leva i fullständig harmoni med den brokiga befolkningen”.

1939, fyra år efter Eltons resa, invaderades Albanien av Italien. Från 1943 till slutet av 1944 följde tysk ockupation. Men Eltons intryck av Albanien stod sig, på ett remarkabelt sätt. I det till 70 procent muslimska Albanien blev det en hederssak att skydda judarna. ”Alla judiska barn ska sova med era barn, de ska äta samma mat, vi ska alla leva som en familj”, beordrade premiärministern.

Judarna som bodde i huvudstaden evakuerades till landsbygden, där de gömdes av lokalbefolkningen. Albanska tjänstemän saboterade systematiskt tyska försök att identifiera och gripa judar. När kriget bröt ut fanns det 200 judar i Albanien. När kriget slutade beräknas det ha funnits 2000, tio gånger fler; bland dessa judiska flyktingar från Tyskland, Österrike, Jugoslavien och Grekland som överlevde den tyska ockupationen, hjälpta av albanerna.

Yad Vashem, det israeliska centret för forskning och utbildning kring Förintelsen konstaterar att ”Albanien, det enda europeiska land med en muslimsk majoritet, lyckades när alla andra europeiska nationer misslyckades”.

Om detta må vi berätta.