Det blev inte ens en tummetott av jobbpakten. Inget annat ord än ‘misslyckande’ räcker till för att beskriva de kraschade förhandlingarna mellan regeringen, LO och Svenskt Näringsliv, vilka skulle skapa 30 000 nya jobb för unga arbetslösa i Sverige.
SN drog sig ur när det blev klart att de inte skulle få igenom sina förslag om försämrad arbetsrätt. Denna fråga var tydligen viktigare för Svenskt Näringsliv än att mötas halvvägs och rädda jobben för tusentals unga i hårdnande ekonomiska tider.
Nu sitter regeringen med svartepetter på hand och har för allt väsentligt slut på nya kort att spela. Men det hade inte behövt se ut så. De skördar frukterna av en lång tids nonchalans i jobbfrågan med få konkreta åtgärder, trots en varselvåg som varat hela hösten och som inte visar tecken på att mattas av.
Andra lösningar som har föreslagits utanför jobbpakten ter sig bara fantasilösa och oinspirerade. Reinfeldt tog nyligen bladet från munnen och föreslog sänkta löner för ungdomar. Mer av det som vi redan har sett, med andra ord: I åratal har sänkta löner påståtts innebära sänkta trösklar in på arbetsmarknaden. Samtidigt har, paradoxalt nog, även ersättningsnivåerna för arbetslösa sänkts, för att ge ett rent materiellt incitament att söka jobb.
Den kroniska oviljan eller oförmågan till en verklig stimulanspolitik, gör att Alliansens jobbpolitik alltmer drar åt en klassisk anglosaxisk laissez-fairemodell av amerikanskt snitt, men med olika arbetsmarknadsåtgärder med ord som jobbgaranti och sysselsättningsfas som retoriskt alibi för att blidka svenskarna.
Den direkta konsekvensen av regeringen Reinfeldts kortsynthet ser vi i de länder där sysselsättning har fått gå före arbetsrätt på dagordningen, enligt Svenskt Näringslivs modell: En stor underklass av fattigarbetare, så kallade ”working poor” lever ett liv på marginalen, ofta med två eller flera jobb för att ens ha råd att överleva.
Det ser ju fint ut i statistiken: När välfärden är nedmonterad och det enda alternativet till svält är ett villkorslöst skitjobb, är det en smal sak att landa på historiskt låga arbetslöshetssiffror. Men viktigare än hur många som har jobb är ju hur många som har ett rimligt och säkert jobb, som det går att leva av.
Det är en galen föreställning, att ett samhälle skulle bli rikare bara av att alla arbetade. Sådana idéer om arbetets inneboende karaktärsdaning hängde i luften när Ungerns president Viktor Orbàn för något år sedan började sätta romer i arbetsläger. Han skröt till och med om de dåliga arbetsvillkoren, att vägar skulle byggas som förr, med hackor och spadar istället för med moderna verktyg. Det hårda arbetet ansågs mer värdefullt än det lätta och mer effektiva.
Dylika romantiserade bilder av själva arbetsgemenskapens karaktärsdanande effekter har prolifererat från Kambodja till Sovjet, från det fascistiska Italien till 1800-talets engelska tukthus. När svenska politiker därför börjar prata om full sysselsättning som ett egenvärde och arbetslöshet som ett utanförskap, ett objektivt ont, då ryser idéhistorikern i mig.
Vi blir inte rikare av att jobba hårdare. Vi blir rikare av att jobba effektivare och få mer tid att lägga på att ge omsorg åt våra liv och relationer.
Vi är idag nästan dubbelt så effektiva som vi var på 80-talet. Vi producerar mer än vi någonsin har gjort tidigare i historien. Vi har egentligen redan uppnått ett av ekonomismens uttalade mål: Resurser för att ge alla människor på jorden ett gott liv. Ändå rör vi oss från kris till kris. Ändå fortsätter fattigdomen att vara ett överhängande problem i ett av världens rikaste länder. Ändå fortsätter unga förgäves att försöka komma in på en arbetsmarknad som kännetecknas av att för många redan jobbar för hårt.
Bland de många ypperliga idéer som regeringen har misslyckats att tillgripa för att sänka arbetslösheten finns förslaget om sänkt arbetstid. Det är dags för regeringen att pröva nya vägar och, som Stefan Löfven igår uttryckte det, ”släppa prestigen”.
Men även Löfven har signalerat att jobbfrågan ska vara den överordnade inför valet 2014. Det är en farlig prioritering, om vi glömmer bort att jobb faktiskt inte har ett egenvärde. Bara i ett samhälle där det sociala skyddsnätet har monterats ner helt är vilket jobb som helst bättre än inget jobb alls. Alternativet till fantasilösa åtstramningar och låglönejobbsretorik får inte på valåret 2014 vara mer av samma, utan ett nytänkande och modigt grepp om vad arbete verkligen innebär idag, i ett av världens rikaste länder.
På kyrkans forum tar vi kyrkans problem.
Vi måste lita på att sossarna sköter samhället
även om den borgerliga regeringen är så dum!
Hej Sven.
Jag delar inte din uppfattning att kyrkans problem är skilda från samhällets. Vad är vi då, om vi inte engagerar oss i samtiden? Sedan måste vi absolut inte hålla med varandra. Det finns inga enkla svar eller snabba lösningar. Men jag kan nog inte riktigt själv se att det gagnar oss som kyrka att försöka hålla oss liksom svävande ”ovanför” resten av samhället, där ju folket finns. Alla dem som vi är till för.
Irving blir ofta intressant och så även denna gång. Arbetsmarknaden styrs av den välkända globaliseringen och en svensk arbetare jämförs idag med en kines med lägre krav. Därför försvinner all produktion långsamt men ganska säkert från vårt land. Detta är smärtsamt då vår kultur sedan lång tid bygger på produktionskultur, låt vara att det klingar av nu. Bara produktion av saker, dvs mat, t.ex bilar etc som kan exporteras, ger välstånd. Export är bättre nationalekonomiskt jämfört med lokal konsumtion av produktionen. Alla kan inte driva cafe, måla något eller skriva artiklar i tidningar. Grunden för Sveriges välstånd ligger i vår industriproduktion och här börjar det se mörkt ut nu. Det kommer att ta minst 40 år till för fjärran österns arbetskraft att nå våra lönenivåer och sedan kommer andra världsdelar efter. Så, vi får nog bereda oss på en sänkning av både ”välstånd” och inte minst pensioner framöver. Löfven har att göra, men hans motståndare är ganska svaga och kan nog enkelt manövreras bort. Bara man ser till Sveriges bästa framöver skall det nog gå bra med lite förändring av vårt sätt att se på välstånd. En ren natur, frihet att gå i skog och mark är också välstånd.
Hej Mattias, jaså du håller till här. Vet inte om du minns mig, men vi var på några kurser tillsammans på Södertörn för några år sedan. Jag äldre tunnhårig gentleman med spretig mustasch.
Jag har inga större synpunkter på kopplingen mellan svenska kyrkan och ”arbetslinjen”. Däremot på resursslöseri som jag tycker är vansinnigt. Det finns människor och resurser som står stilla, men där åtminstone människorna skulle vilja göra något. Varken regering eller opposition har mycket att komma med där vad det gäller positiva ideer. Det betyder att en massa människor behandlas väldigt illa. Men just att det finns en massa resurser att använda borde ses som en tillgång, inte en belastning. Fast då får man inse att det är igångsättandet av dessa resurser, inte bonusar och stöd till svinrika banker, som är det viktiga i ekonomin. Det verkar som det politiska huvudfältet är så skrämt att det inte vågar peka på alternativ, utan man får vända sig till en före detta politiker som Birger Schlaug för att hitta någon som vågar se utanför de anbefallda ramarna.