Lisa Bjurwald
Internet har förändrat allt, konsumtionsvanor, kommunikationsmönster och till och med hur samhället byggs upp. Men de nya möjligheterna kommer alla till del, och för politiska extremister i alla läger har tillvaron i marginalen förhandlats om. Journalisten Lisa Bjurwald skriver en stark uppgörelse med den växande hatrörelsen på nätet, i den nya boken Skrivbordskrigarna (Natur och kultur).
En bok om kontrajihadismen på nätet idag har egentligen bara en naturlig utgångspunkt: Anders Behring Breivik. Bjurwald är vid det här laget inte den första som ställer sig frågan hur den tidigare tämligen timide nätkonspiratören kunde utvecklas till en fullfjädrad terrorist, ikoniserad av sina gelikar och avskydd av samhället.
Men Bjurwalds stora förtjänst är stringensen, i en fråga som så lätt öppnar för tolkning från alla perspektiv, såväl samhällekonomiska som historiska. Hon viker inte från sitt ärende, vilket är att förklara att Internet är en ännu outforskad plattform för radikalisering. Internet förändrar inte bara de högerextrema gruppernas möjligheter att uttrycka sina åsikter, utan förändrar också högerextremismen som vi känner den.
Därmed kan inte Skrivbordskrigarna kallas för ett försök att förklara extremismens djupaste rötter. Men det är strikt taget inte heller nödvändigt. Just nu är det viktigare att vi får verktyg för folkbildning, för att begripa hur näthatet fungerar i praktiken.
Jag får intrycket att Skrivbordskrigarna träffsäkert ringar in och sammanfattar denna nya rörelse och de problem som uppstår när vi möter den, från ett handfallet och ouppdaterat Säpo som knappt ens verkar ha insett att organiserade trakasserier faktiskt kan vara ett demokratiproblem, till en snårig djungel av internationell juridik och yttrandefrihetslagstiftning. I mellanrummet mellan politisk okunskap och juridisk bakbundenhet frodas hatet som redan har givit oss två högerextrema seriemördare på kort tid, en i Sverige och en i Norge. Det är en skrämmande, men beklagansvärt logisk utveckling.
Det finns flera frågetecken att slå ned på. När Bjurwald vid ett tillfälle beskriver den kontrajihadistiska radikaliseringsprocessen ter sig det yttersta målet just vara nätkrigande. Men fastän islamofobi är en uråldrig företeelse är dess nya gestalt kontrajihadismen fortfarande långt ifrån fullt utvecklad. Vad den kan komma att blomma ut i vet vi inte idag. Men trenden är att hatet, som under flera års tid varit ett introvert mummel i mediebrusets marginaler, har blivit mer utåtriktat. Det söker måltavlor och prövar ny mark med riktade aktioner.
Det går att dra vissa tydliga paralleller mellan den kontrajihadistiska nätaktivismen och den hos nätanarkisterna Anonymous, kanske främst en härjande misogyni parad med en svartvit världsbild. Det har blivit ett vanligt maktmedel att skriva våldtäktsfantasier och grovt sexistiska kommentarer och hot gentemot kvinnor som på olika vis har misshagat respektive rörelse. Samma hat har Lisa Bjurwald själv mött och även delvis återgivit i Skrivbordskrigarna.
Jag önskar att det gick att säga att hon inte kommer få lov att utstå en ny hatstorm för att hon har skrivit en bok som skär rätt in i en av vår tids viktigaste frågor. Men hennes samtidiga skildringar av en uppenbart slö och oengagerad poliskår ger få förhoppningar. Utredningar läggs ner tidigt trots omfattande privat research och goda möjligheter att få tag på förövaren. Det är inte utan att jag undrar om IT-brott kanske uppfattas som lite mindre macho att utreda än rån, mord och annat som vi får se på teve? Vi som kontinuerligt övervakar näthatet vet att radikalisering pågår.
Mattias Irving
