”De gamla berättelserna om Abraham och det som sker inom judendom, kristendom och islam är både politiskt och religiöst sprängstoff. Abrahams barn har mycket att lära av sin historia så som den berättas just nu på Stockholms stadsteater.” Arne Carlsson har sett premiären av Svein Tindbergs monolog ”Abrahams barn”.
Vi är alla Abrahams barn, i alla fall i de tre monoteistiska religionerna, Judendom, Kristendom och Islam. Och i de tre heliga skrifter som är religionernas urkunder spelar berättelsen om Abraham och hans söner en central roll. Detta är utgångspunkten för Svein Tindbergs monolog ”Abrahams barn” som hade premiär på Stockholms stadsteater i går kväll.
Föreställningen är en monolog som innehåller en mängd fakta och religionshistoriskt stoff, ett material som inte är alldeles lättillgängligt. Det kunde lätt ha urartat till en föreläsning om monologen inte hade interfolierats med två andra berättelser, en rent personlig berättelse och en berättelse om en skandinavisk turist i dagens Jerusalem. Att sedan denna spänningsfyllda monolog blev till ett drama, som fick publiken att andlöst följa berättelsen under 90 minuter, var Jakob Eklunds förtjänst. Hans avslappnade och professionella scennärvaro fick varje ord att glöda av närhet och innebörd.
De personliga avsnitten, som i Svein Tindbergs ursprungliga text bars upp av hans egen tro, hade i Jakob Eklunds framförande ersatts med Jakobs egen erfarenheter av att vara en av två söner. Redan från början fick berättelsens många tolkningsmöjligheter och en kontextuell ram. Jakob, med ett namn belastat av religionshistorien, släntrar in lite brådstörtat på scenen och berättar, halvt informellt, om sin egen ateistiska hållning som nioåring, Innan berättelsen börjar på allvar har hans ateistiska hållning förändrats till en ”icke troende” och föreställningen präglas av respektfull förundran inför den bakomliggande verklighet som format tre stora världsreligioner.
Det är inte enbart de personliga familjerelationerna som får de gamla texterna att dallra av närvaro i nuet. Den skandinaviska turistens besök i Jerusalem, vid Abrahams grav, får också frågorna och skammen att trängas i sinnet. En skottsäker glasvägg som delar gravplatsen mitt i itu skiljer brutalt muslimer från judar. Väggen upplevs lika alienerande som skillnaden mellan de tungt beväpnade vakterna och de heliga texterna om att vara fridfulla, se till den fattiges behov och inte stöta bort tiggaren med barska ord.
Berättelsen om det grymma lydnadsprovet, med krav på att Abraham skulle offra sin son, får i dramat dubbla betydelser. I Islam är det Ismael som ska offras efter eget samtycke. I den Judiska och kristna traditionen är det Isak som ska offras och där är det mer en affär mellan Gud och Abraham. Berättelsens olika karaktär får i brytningen med Jakobs egna erfarenheter som barn en ny innebörd som förstärks av Ismaels samtycke. Frågan; vem är det som offrar sig för vem blir central? Berättelser om barn som i alkoholisthem och skilsmässor offrar sig helt och gör allt för sina föräldrar är inte ovanlig. Om man ser berättelsen från barnets perspektiv blir det en helt annan berättelse än den tolkning vi vant oss vid.
Den demonisering som drabbar Islam i en kontrajihadistisk och högerextremistisk propaganda ersätts i detta drama av en varm och inkluderande förståelse. De gamla berättelserna om Abraham och det som sker inom judendom, kristendom och islam är både politiskt och religiöst sprängstoff. Abrahams barn har mycket att lära av sin historia så som den berättas just nu på Stockholms stadsteater.
Arne carlsson
