Det talas mycket om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – men ofta uteblir konsekvensen – handlingen – när det gäller vårt eget ansvar. Mina önskemål för 2013 handlar därför mycket om svensk utrikespolitik. Att gå från ord till handling, skriver Magnus Walan, seniorrådgivare på biståndsorganisationen Diakonia. Walan följer speciellt situationen i södra Afrika och Mellanöstern.
Som biståndsorganisation ser vi ofta att orsakerna till fattigdom och förtryck även finns hos oss i Sverige och i EU. Det gör att vi även engagerar oss i hur Sverige agerar i fråga om mänskliga rättigheter i utrikespoltiken. Det talas mycket om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – men ofta uteblir konsekvensen – handlingen – när det gäller vårt eget ansvar. Mina önskemål för 2013 handlar därför mycket om svensk utrikespolitik. Att gå från ord till handling.
1. Större engagemang för fred och rättvisa i Syrien
Den första önskan gäller Syrien. Det är fruktansvärt att FNs råd för mänskliga rättigheter har en lista som idag omfattar 59,648 individer – identifierade kvinnor, män och barn som dödats i våldets Syrien. Den totala listan på antal döda men icke identifierade uppgår till 147 349 människor. Min första önskan är därför enkel: fred, demokrati och rättvisa iSyrien. Amnesty och Human Rights Watch har uppmanat Sverige och EU att trycka på i FN för att Assads övergrepp skall hänföras till internationella brottsmålsdomstolen för att minska våldet. Det är oklart vad Sverige egentligen tycker. (källa:http://www.ohchr.org/en/
2. En biståndsdebatt som i högre grad utgår från mottagarnas behov
Förra året önskade jag mig en mer saklig biståndsdebatt. I viss mån har detta skett. Det är mindre av utspel och mer resonerande vilket är glädjande.
Men det finns även frågetecken. Fortfarande väntar vi på den ”biståndspolitiska plattformen” som ska ange alliansregeringens nya biståndspolitik. Samtidigt har regeringen redan beslutat om ingångar för så kallade ”resultatbaserade samarbetsstrategier” med Zambia och Tanzania. Man har även beslutat att avsluta biståndssamarbetet med Burkina Faso, ett av Afrikas fattigaste länder.
Den främsta bristen i dessa processer tycker jag är avsaknad av dialog, öppenhet och reflektion kring mottagarnas perspektiv och behov. Väldigt mycket verkar istället handla om Stockholm. I regeringens underlag om ”ingångsvärden” för resultatstrategierna står ingenting om att anpassa biståndet till mottagarnas behov och den så kallade Parisagendans löften om att biståndet ska anpassas till mottagarnas egna planer och administrativa system.
Det framgår inte heller hur Sida ska hantera eventuella krockar mellan vad Sverige vill med biståndet och vad mottagarlandet vill. Kanske har mottagarlandet andra prioriteringar än vad Sverige beslutat satsa på? Kanske andra givarländer vill ha samma resultat av sitt bistånd till exempevisl Zambia? Och hur ska biståndet samordnas lokalt när givarländerna redan beslutat vad man vill stödja? Detta tycker jag måste klargöras snarast.
Hur ska vi förklara för Diakonias samarbetsorganisationer i Burkina Faso varför svenska regeringen beslutat att avsluta biståndet utan förvarning och motiv särskilt med tanke på att fokus skall vara på de allra fattigaste länderna? Regeringen motiverar avslutandet av biståndsamarbetet med ”avsaknad av andra svenska kontaktytor” – vad betyder det? Handlar det om att Svenska företag inte har så stora intressen?
3. Mer mänskliga rättigheter i exportstödet – sekretess första hindret
Efter frågor om exportstöd till Sandviks kontroversiella affärer uttalar sig finansmarknadsminister Peter Norman i Gefle Dagblad den 22 december 2012 så här om den svenska statliga banken SEKs exportstöd: ”Det är inte rimligt att SEK (Exportkreditorganen Svensk Exportkredit) har samma insynsmöjlighet som en statlig myndighet, men det är heller inte rimligt att ha samma begränsningar till insyn som ett privat aktiebolag har. Ett statligt aktiebolag hamnar mittemellan och man får pröva vad det finns för möjligheter till insyn från fall till fall.”
Kära Peter Norman. Det är ingen insyn alls i den svenska statliga banken SEKs affärer. Trots att verksamheten är flera gånger större än det svenska biståndet går det inte ens att se till vilka länder som SEK ger lån till. Och det går ännu mindre att se om och hur man eventuellt tar hänsyn till mänskliga rättigheter. Och DET i sin tur står helt i strid med svenska åtaganden att främja mänskliga rättigheter inom exportpolitiken. Vill man främja mänskliga rättigheter är insyn och möjlighet till ansvarsutkrävande en hörnsten som beskrivs i FNs rådgivande principer. http://www.business-
Offentlighet kring vilka prövningar som görs kring mänskliga rättigheter är ett krav. I detta avseende går England före Sverige då parlamentet just föreslagit detta.
Det finns viss information när det gäller EKN (Exportkreditnämnden) och deras kreditgarantigivning (typ av försäkring) men i princip ingen offentlighet när det gäller på vilket sätt man tar hänsyn till mänskliga rättigheter. Detta måste förbättras annars får staten sluta backa upp företagen på detta sätt till riskfyllda projekt. Där står valet enligt min mening. Vi pratar om 24 miljarder till projekt i de värsta diktaturerna under 2011 och de berörda medborgarna i varken landet som berörs – rättighetsinnehavarna – eller medborgarna i Sverige vet inte vilken typ av affärer den svenska staten backat upp. Och framförallt vet man inte om och hur man tagit hänsyn till mänskliga rättigheter.
4. Vapenexporten
Min fjärde önskan är i samma spår. Varken regeringen eller oppositionen är trovärdig när man pratar om att främja mänskliga rättigheter i utrikespolitiken om de inte är villiga att ompröva den svenska vapenexporten till länder med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna.
Även om utredningen kring nya regler för krigsmaterialexport inte kommer att bli klar under 2013 bör de politiska partierna klargöra sin politik. På DN debatt (17 maj 2011) lovade fem partier (kd, fp, s, mp, v) att verka för att få till stånd det regelverk som i praktiken inte tillåter export av vapen till länder som kränker de mänskliga rättigheterna: ”Vi åtar oss nu att verka för ett regelverk som i praktiken inte ska tillåta export av krigsmateriel till diktaturer eller andra länder där det riskerar att användas för att kränka de mänskliga rättigheterna.”, sades då.
http://www.dn.se/debatt/vi-
Mänskliga rättigheter ska redan idag enligt regelverket vara ett ”centralt villkor” för exporttillstånd men blir i praktiken bara ”en faktor av många” i totalbilden. Det gör att Sverige är det land i världen som exporterar mest i världen per capita och exporterar till en rad diktaturer. Detta är inget annat än oacceptabelt.
Jag och många med mig tycker att bedömningen av mänskliga rättigheter måste få en central roll i praktisk politik. Varje enskild tillståndsprövning måste kopplas till en offentlig prövning som visar vilken hänsyn som tagits till de mänskliga rättigheterna. Ett totalförbud för export till diktaturer måste införas – utan undantag. Vi behöver en myndighet och en myndighetsledning som både har kompetens och engagemang kring mänskliga rättigheter – inte en ledning som ensidigt rekryteras från försvaret eller vapenföretagen.
Ett annat fundament är möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande. En större öppenhet möjliggör politisk ansvarsutkrävande när det gäller ställningstagande till mänskliga rättigheter i varje enskilt fall – om riksdagen och regeringen involveras måste regeringen och partiernas ställningstagande göras offentligt.
Dessa punkter är fundamentala om det ska finnas någon trovärdighet kring MR i utrikespolitiken. Det gäller framför allt Moderaterna och Socialdemokraterna som båda försvarat fortsatt export av vapen till länder som Saudiarabien.
5. Klimatpolitiken
Min sista önskan är en mer offensiv och trovärdig klimatpolitik. Det är uppenbart att Lena Ek har ett stort engagemang i frågan. Men ministern måste få mer stöd av Borg och Reinfeldt. Det handlar bland annat om stöd till Gröna Fonden som skall bistå de människor som drabbas hårdast av industriländernas utsläpp, men också om ökade ambitioner för att minska Sveriges utsläpp av växthusgaser.
Jag läste även nyligen om att Vattenfall planerar att öka användingen av sina enorma brunkolsanläggningar i Tyskland. Om planerna på att fortsätta elda det mest klimatfarliga bränslet går i lås hotar koldioxidutsläpp som motsvarar hela Sveriges samlade årliga utsläpp under 35 år!
http://www.di.se/artiklar/
Med dessa förhoppningar hoppas jag på ett gott nytt 2013.
Magnus Walan
Seniorrådgivare Policyavdelningen Diakonia
Naturligtvis kan inte någon resa allvarliga invändningar mot denna önskelista, men på listan saknar jag – naturligtvis! – en allvarlig omprövning av Afghanistanpolitiken.
Sverige fortsätter att hänga Nato i hasorna och följer det militära spåret, ett spår som med sina förödande följder i Afghanistan borde förskräcka. Ett engagemang som underminerar Sveriges tradition av alliansfrihet och uppställning bakom mänskliga rättigheter och folkrätt. En militär närvaro som på sikt avsevärt försvårar Sveriges roll att med diplomati, förhandlingar och medling bidra positivt när stormakterna uttömt sina resurser eller tappar intresset.
En omprövning av den utrikespolitiska linje som genom erfarenheterna i Afghanistan endast är ägnad att avskräcka vore något att önska av 2013.
Det är obegripligt att det efter över ett årtiondes militär uppbackning av den Nordatlantiska försvarsalliansens krig borta i Centralasien, som ett led i USA:s vedergällning efter den 11 september, det följande s k krig mot terrorismen och den geopolitiska positioneringen, inte förs någon riktig diskussion här hemma om vårt militära deltagande i spelet om Centralasiens naturrikdomar.
Jag kan för all del ana mig till förklaringar men förstår det ändå inte.
Lika oförklarligt är det att Afghanistanfrågan efter alla dessa år inte funnit en plats i det allmänna medvetandet: Sverige är i krig men det glöms helst, det göms gärna undan. Också inom fredsrörelsen har många tigit, undvikit eller tystat diskussionen.
Samtidigt med denna platsbrist har det funnits utrymme för att sätta ifråga svensk vapenexport, i allmänhet och till diktaturer i synnerhet. Det i sammanhanget oundvikliga intrycket att det är fel att sända vapen men rätt att exportera soldater har stundtals varit förvirrande.
Som om vi som dock – utifrån olika utgångspunkter – år efter år ställer frågan om Afghanistan är språkrör för något litet särintresse; som om vi intagit någon udda ståndpunkt i den svenska opinionen, medan vi i själva verket haft ett brett och växande stöd och det är riksdagens majoritet som går i otakt med dem som valt dem.
Vi som motsätter oss svensk – och utländsk – militär närvaro i Afghanistan (senast varannan svensk röstberättigad) representeras i Riksdagen endast av Vänsterpartiet.
Även det kanske värt någon eftertanke. Och diskussion. I fråga om krig och fred är våra folkvalda mer aktivistiska än folkmajoriteten, så ofta betraktad – och baktalad – som valboskap, en skock får.
Det inger hopp, om än svagt, så länge det demokratiska samtalet uteblir.
Annars inga invändningar som sagt.
Allt gott!
Vänligen Anders D.
Tack Anders för alla tankar och reflektioner.
När det gäller Afghanistan har Diakonia inte varit inne i debatten. Synd kanske – men vi måste välja våra frågor. Men de frågor du tar upp är självklart relevanta men jag kan inte bidra då vi som organisation inte tagit ställning. Det måste vara en fråga för styrelsen.
Vänligen
Magnus, det förstår jag fuller väl. Ville bara komma med ett inpass apropå en intresseväckande önskelista. Ett litet bidrag till tankar och diskussioner.
Allt gott, som sagt!