Skådespelaren och författaren Per Ragnar kommer ikväll att gestalta Martin Luther i Ersta kyrka. Den 21 februari nästa år gör han sin 200:e Luthergestaltning i hemstaden Karlshamns kyrka.  I en krönika till Dagens Seglora reflekterar Per Ragnar över Luthers julpredikan.

Efter 19 år i kloster lämnade Luther denna miljö då han menade att man där bara satt och ägnade sig åt att bygga sin egen salighet, beskyddad och försedd med livets nödtorft genom andra arbete.

– I ett kloster är Kristus inte närvarande, han är utestängd därför där är den vanliga människan, nästan, utestängd. I ett kloster gör man gärningar för att själv helgas fram. Den som söker sig till ett kloster söker på olika sätt undvika vanliga människors vardagsliv och verksamheter. Enbart i vardagen kan du växa i kärlek, det är där i mötet med nästan som din empati prövas och övas. Ett Jag måste stötas och blötas mot ett Du, för att växa i förståelse av vilka Vi är. Det är ingen konst att ropa halleluja i kyrkan. Att älska i lust är som bekant avsevärt lättare än att älska i nöd och motgång.

En av Luthers vackraste predikningar är en julpredikan. Han är nu sexbarnsfar, 42 år gammal hjälpte munken Martin nunnan Katharina von Bora att rymma ur ett Maria-i-tron-kloster och hon var 26 år när de gick i brudsäng. Hör hans kärleksförklaring till henne:

– Jag börjar faktiskt bli lite bekymrad för mig själv. Jag tar snart mera hänsyn till Käthe än till Kristus!

Denna jul predikar han inte så mycket om Kristusbarnet som om invandrarflickan Maria, som när som helst ska föda.

– Tänk, säger Luther, att komma till ett främmande land, inga pengar, ingenstans att bo, han kan inte språket och strax skall hon föda, för första gången. De hamnar i en kall och mörk lada, det finns ingen eld, inget varmvatten, inga lindor.

– Nu säger säkert ni som menar er äga ett varmt hjärta och kristligt sinnelag, att om bara jag hade varit där då skulle jag minsann ha hjälpt den stackars flickan…

– Säger du nu, sa Luther, med facit i hand, när du vet att den vi talar om är Maria, Jesu moder. Men bra, utmärkt, är detta ditt hjärtas djupaste önskan så skynda dej sen ut utanför kyrkportarna,, dar finns massor av Marior, hennes bröder och systrar, som alla behöver dina lyssnande öron, dina kärleksfulla ögon och inte minst dina aktiva händer.

Hör ni inte ropen som ljuder allt högre därute i dessa dagar:

– Någonstans finns det tro, någonstans finns det hopp, någonstans finns det kärlek, men säg mig, var finns Någonstans?

Dessa ord ljuder idag, högre än någonsin. Och djupt inom oss anar vi väl alla svaret, det som i kristendomen är formulerat så: Allt vad ni vill att människorna skall göra eder, det skall ni också göra dem!

Taoismen: Se på din grannes vinst, som vore det din egen. Och se på din grannes förlust, som vore det din egen förlust.

Judendomen: Det som är skadligt för dig själv skall du icke göra mot din medmänniska. Detta är innebörden i allt, allt det andra är bara tillägg, gå och lär dig det.

Hinduismen: Detta är dygdens summa: Gör icke mot andra det som, om det gjordes mot dig, skulle vålla dig smärta.

Buddhismen: Skada icke andra med det som plågar dig själv.

Konfucianismen: Finns det någon annan regel som man borde arbeta med hela sitt liv igenom? Säkert är att kärlekens livsregel är sådan: Gör icke mot andra vad du icke vill att de skall göra mot dig.

Islam: Ingen av er är en rättrogen förrän han älskar att hans broder får det som han själv älskar.

Under en kudde gömde Luther veckan innan sin död sitt sista budskap, skrivet på en liten lapp. ”Vi är alla tiggare, det är sant.”

Per Ragnar