Det är lätt att skapa intresse i symbolfrågor, som skolavslutningar. Samtidigt genomsyras det offentliga samtalet av sexism och kränkningar. Var är indignationen när människor kränks, undrar prästen Helena Myrstener. 

Sverigedemokrater har avslöjats med byxorna nere flera gånger under hösten. Järnrören hos fd partitoppar har chockerat. Den uppenbara rasismen inom partiet har sedan dess debatterats. Trots flera avslöjanden hamnar SD på nya rekordhöga nivåer i opinionsmätningarna.

De sexistiska tillmälena som representanter för SD gav uttryck för har däremot inte uppmärksammats på samma sätt. I fallet SD-topparna Ekeroth, Almqvist och Westling fick vi bevittna hur Soran Ismail blir kallad för ”liten fitta” . En ung kvinna blir kallad för ”hora” vid samma tillfälle. Syftet är solklart: förnedra och kränka. Kan det vara så illa att dessa ord inte upprör längre? Att de blivit vardagsmat? I debatten efteråt tycks de som om rasism är något som tycks oacceptabelt och upprörande. Sexism däremot tycks fortfarande vara okey.

Men det bör tillhöra det oacceptabla att kalla människor för hora eller fitta i syfta att förnedra och förminska. Ändå vet vi att det görs. Unga tjejer råkar ut för det dagligen i sin skolmiljö. De vuxna står handfallna. På nätet är dessa ord inte ovanliga som nätkommentatorer för att kränka kvinnor som debatterar eller skriver. Det finns en tystnad i samhället kring dessa ord. Trots att vi vet att det är något som många lider av att bli kallade för.

Utöver det vet vi också att tjejer och kvinnor ofta får höra ord som ” tjock, ful, äcklig” eller ”slampa”. Varför finns det en tystnad kring dessa ord som vi vet ”äter upp” tjejers och kvinnors självförtroende? Samma tystnad finns också kring ordet bög. Tänker vi som befinner oss inom religiösa organisationer som t.ex. Svenska kyrkan göra något åt det? Vi som står för en människosyn som borde vägra tumma på alla människors lika värde? Ryter vi till så högt vi kan mot sexismen i samhället?

Som medlem i Svenska kyrkan och som präst måste jag tyvärr svara nej. Trots att jag tror att denna fråga berör unga människor mycket djupare idag än hur en skolavslutning ska gå till i en kyrka. Känslan av att vara klar med denna fråga tror jag infann sig efter beslutet om att viga homosexuella par. Det var ju också fantastiskt, en rejäl milstolpe med starkt symboliskt värde! Samtidigt sitter det flest kvinnor i kyrkbänkarna som år efter år matas med en manlig Gudsbild som inte kan uppfattas som något annat än avgudadyrkan.

Många kan luras tro att frågan är löst just för att det är många kvinnor som går i kyrkan. Men så enkelt är det ju inte. Vårt deltagande är tyvärr ofta villkorat och jag tror att känslan kan uppstå eller finnas där att inte riktigt höra till eller vara lika mycket värd när det gudomliga identifieras som något manligt. Kvinnors exempel i Bibeln lyfts heller inte fram på samma självklara sätt som männens.

Även här tänker jag på de unga kvinnor som är konfirmander. Borde inte kyrkan och gudstjänsterna där fungera upprättande för dem som annars befinner sig i en så starkt utseendefixerad värld och ordet ”hora” är vardagsmat? Jag tänker också på de unga män som får höra ordet ”bög” i tid och otid. En Gud som framställs med mindre auktoritära drag så som Herre kan också leda till en befriad syn på sättet att vara man på. Konsekvensen kan också bli att kvinnor och män ser sig som mer jämlika.

Än finns det alltså fortfarande skäl att göra upp med den kristna kyrkans arv: Den patriarkala föreställningsvärlden. Ett samhälle i förändring och oro gynnar också teologisk konservatism. Sexismen fortsätter att leva och gro. Inför framtiden hoppas jag att inflytelserika teologer och företrädare för Svenska kyrkan ryter till både mot mot rasism och sexism för dessa röster behövs i den offentliga debatten. Jag skulle vilja se samma upprördhet hos kyrkans företrädare här som i frågan om kyrkan och skolavslutningar.

Helena Myrstener,
präst i Limhamn församling, Svenska kyrkan i Malmö