I Malmö pekar moskéernas kupoler mot samma himmel som kyrkans 1300-tals spira. Här rör tempel och synagoga samma jord. I det Sverige som idag allt mer växer fram och där Malmö finns i dess framkant är tro och religiös tillhörighet inte ett privat särintresse, utan en angelägenhet som rör både samhälle och existens.

Människor kommer till vårt land, för vilka religiös tillhörighet är del av en djup identitet och självklarhet. Från kulturer där att inte vara religiös har uppfattats som suspekt till ett land där det varit suspekt att vara religiös.

Det betyder att religion och tro blir allt synligare och samtidigt fortsätter att marginaliseras som en restprodukt från gångna tider, ett privat särintresse. Detta är en farlig utveckling, vilket kan ge utrymme för extremism med både religionens och religionsfobins förtecken samt också ett resursslöseri som inte ser och tar vara på människors liv och engagemang för att utveckla och forma ett gott samhälle.

Staten ska vara sekulär, och samhället ska vara djupt förankrat i de demokratiska grundprinciperna och mänskliga rättigheter och skyldighet, oavsett religiös tillhörighet. Vi ska inte heller, allra minst vi som är religiösa företrädare, blunda för att religion är ett farligt maktmedel i fel händer. Det är inte religionen i sig som är destruktiv, men i sina anspråk att beröra liv och död, balanserar den ofta på den tunna linjen mellan frihet och ofrihet.

Men det finns en oförmåga i det offentliga samtalet, inte minst bland de politiskt valda och i media, att möta denna resurs på ett gott sätt. Än idag betraktas religion och tro ibland och av somliga som ett uttryck för intellektuell slapphet och moralisk inskränkthet. 

Men den tro som är öppen inför, med Tomas Tranströmers ord, ”det där orubbliga KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”, är aldrig enfald, utan mångfald och bär de många perspektivens förhållningssätt. Därför är just religiös mångfald en resurs i ett demokratiskt samhälle vars livsluft också är mångfald. Och mitt i alla skillnader mellan religioner, finns det samtidigt en djup samhörighet i Gudstron, oavsett religion. Troende delar ett gemensamt djup och ömsesidig respekt som kan överbrygga skillnader. Därför är religionsmötet en av de främsta resurserna för ett väl integrerat samhälle.

Svenska kyrkan i Malmö är än så länge den största trosrörelsen i Malmö och en av våra viktigaste uppgifter, förutom att själv vara röst och handling för ett gott samhälle, är att lyfta fram religion och tro som en resurs för samhällsbygget.

Därför inbjuder Svenska kyrkan Malmö tillsammans med Malmö Högskola 26-27 april 2016 till konferensen Samhälle och Existens – Religions som utmaning och resurs, hot och möjlighet. Ett samtal och ett möte i korsvägen mellan politik, media, kultur och teologi. 

Anders Ekhem