När tiggaren förblir fattig trots våra gåvor känner många frustration och blir misstänksamma mot tiggarna. Det avslöjar att vi ger för att döva vårt samvete, inte för att verkligen hjälpa. Det skriver Micael Grenholm i en gästkrönika. Grenholm är kristen aktivist och teologistuderande.

Kritiken mot att ge pengar till människor som tigger är inte längre förbehållet dem som inte vill hjälpa av egoistiska eller rasistiska skäl, utan flera som förut har gett slantar i pappmuggen har börjat tvivla på grund av att behoven inte har försvunnit. ”Jag har gett och gett men hon sitter ju fortfarande där!” har jag fått höra.

Pastorer i både Sverige och Bulgarien har gått ut offentligt och uppmanat oss att inte ge direkt till dem som tigger på grund av att det är lönlöst, det gör ingen skillnad. Lyckligtvis säger de att vi ska stödja organisationer istället, men enligt deras bedömningskriterier av vad som funkar måste vi väl sluta ge till dem också om fem år om det visar sig att romernas utanförskap fortfarande inte har försvunnit trots vårt promillebistånd.

I vår kultur är vi konsumenter mer än medmänniskor, och vi är vana vid att vi som kunder kan ställa krav på försäljarna genom vår konsumentmakt. Tiggaren erbjuder en väldigt bra affär – vi får betala precis vad vi vill för att döva vårt samvete – och om han eller hon sedan hade gått upp i rök hade vi inte funderat mer på det än vad vi funderar över vad expediterna på Coop eller Apple Store ägnar sig åt på fritiden. Men när de sitter kvar och fortsätter vara fattiga och kräver ännu mer pengar blir vi upprörda och kräver reklamation. Vi hade faktiskt en deal här!

Vi reflekterar aldrig över huruvida expediten på Coop eller Apple Store spenderar sina pengar på alkohol, cigg eller onödigt dyra saker – vilket är högst troligt – men när det gäller dem som tigger blir vi vansinniga om det visar sig att så är fallet. Vår gåva är egentligen inte en gåva utan en transaktion, där vi har försökt köpa bort deras fattigdom. När det inte fungerar vänder vi oss till konkurrenterna, biståndsorganisationerna, som har snyggare reklam och nöjdare kunder.

Dock är det förstås så att hjälpen vi ger till biståndsorganisationer också är otillräcklig. De flesta av FN:s humanitära operationer är underfinansierade. I Sverige ger vi inte mer än två procent av vår bruttonationalinkomst, den matematiskt kunnige inser att 98% av vårt rikedomsberg därmed inte går till bistånd. Och då är vi just nu ett av de 20 rikaste länderna i världshistorien!

Faktum är att Diakonia med flera har uppmärksammat att på grund av västerländska företags kapitalflykt så flödar mer pengar från fattiga länder till rika än tvärtom. Många känner inte till detta, utan framställer utvecklingsbistånd som misslyckat eftersom flera mottagarländer fortfarande är väldigt fattiga. Hänger ni med: vi ger otillräcklig hjälp, klagar på att det inte hjälper och föreslår att vi därför slutar hjälpa?

Samma sak gäller tiggande EU-migranter, vi ger dem bokstavligt talat fickpengar och klagar över att det inte hjälper. Den obekväma sanningen är dock att vi inte har gett klart förrän det råder jämlikhet. Paulus förklarar detta i sin undervisning om att ge till de fattiga:

”Just nu kommer ert överflöd att avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det lika för alla, som det står skrivet: Den som samlade mycket fick ingenting över, och den som samlade lite led ingen brist.” (2 Kor 8:14-15)

Biståndets mål är alltså enligt honom att det ska bli lika för alla, ekonomisk utjämning, mellan fattiga och rika, rumäner och svenskar, européer och afrikaner. Eftersom ojämlikheten i världen har växt enormt de senaste decennierna är det onekligen en enorm utmaning, men ett första steg är att göra sig av med vanföreställningen om att vi kan konsumera bort fattigdomen, eller att fattigdomen kan utrotas medan vi behåller vår extrema levnadsstandard. Vi har inte gett klart förrän det är lika för alla.

Micael Grenholm