”Bön är meningslös om den inte är subversiv”, menade rabbinen Abraham Joshua Heschel, som deltog i den amerikanska medborgarrättsrörelsens historiska marsch i Selma. Det väcker alltid motstånd när man är solidarisk med de mest utsatta, vare sig det är de svarta i Ferguson eller HBTQ-personer i vår egen prideparad, skriver Marc Harris i sin första krönika på Dagens Seglora. Marc är aktiv i Stockholms Judiska Församling och är biträdande jurist på en juridisk- och finansiell rådgivningsfirma i Stockholm.

”Det kändes som att jag bad med benen.” Så skrev rabbinen Abraham Joshua Heschel när han hade återvänt från den amerikanska medborgarrättsrörelsens historiska marsch i Selma, där han gått i främsta ledet, arm i arm med pastorn Martin Luther King. I dag, efter den oroliga höst som medborgarna i Ferguson, Missouri genomlevt, då våldet återigen blivit maktens språk och den förtrycktes respons, när svarta amerikaner fortfarande behandlas som främlingar i sitt eget land, finns det anledning att reflektera över Heschels ord.

När Heschel flög till Selma en lördagskväll efter sabbatens utgång var det ett led i ett långt engagemang. Heschel, vars bok ”Profeterna” lämnade stort avtryck i medborgarrättsrörelsen, hade sagt om King att han var ”en av vår tids stora ledare, en stor profet.” Han hade tidigare stått tillsammans med King i protest mot Vietnamkriget vid Arlington National Cemetery i Washington D.C., den dagen deltog även Maurice Eisendrath, en av den judiska reformrörelsens grundare som medtagit en Sefer Torah (en torahrulle). Manifestation fångades på bild och fotografiet med Heschel, King, Abernathy och Eisendrath samlade kring judendomens heliga skrift förblir centralt i amerikansk-judisk kultur.

För att förstå vad Heschel menade när han skrev de bevingade orden, att han bad med sina ben, måste en först förstå hur Heschel ser på bön. Bön, för Heschel, är inte ett stillsamt eller passivt uttryck. Bön är inte ett försök att komma undan världen, dess ansträngningar och orättvisor. Den som försöker känna Gud kommer tvärtom att bli varse Guds pathos, den som i stilla andakt öppnar sitt inre för ”den röst som i varje ögonblick hörs från Sinai” finner ingen ro. Även om bedjarens kropp ofta (men inte alltid) är stilla sker en febril aktivitet i hennes själ och sinne.

”Bönen är meningslös om den inte är subversiv”, menade Heschel, ”den liturgiska rörelsen måste bli en revolutionär rörelse, som söker besegra de krafter som fortsatt vill förstöra löftet, hoppet, visionen.” En behöver inte tro på Gud för att be, det har judar länge vetat. Att ställa sig i bön är att ställa sig i relation. Att ställa sig i bön är att syna sig själv och att brottas med det en upptäcker. Att ställa sig i bön är att stanna upp, i syfte att låta den inre stormen härja.

Raseriet i Ferguson har sin grund i slaveriet, i segregationen och den fortsatta diskrimineringen mot svarta, men det är inte ett isolerat amerikanskt problem. Här hemma finns en rasism som tar sig uttryck i alla delar av samhället, även rättsstaten. Ett rasistiskt parti har fällt den svenska regeringen. Därför tjänar våldet i Ferguson som ett levande exempel, även för oss i Sverige, på vad som kan hända när de krafter som gör skillnad på människor tillåts slita samhället isär.

Heschel, King, Abernathy och Eisendrath i Arlington med Sefer Torah.

När Maurice Eisendrath tog med sig en Sefer Torah den dagen till Arlington, var det inte för att det skulle resultera i ett vackert fotografi. Det var som ett uttryck för att hans närvaro, hans solidaritet med medborgarrättsrörelsen, inte kom ur hans hjärtas godhet eller den priviligerades välvilja. Det var ett uttryck för den förpliktelse judisk lag ålägger varje jude och den övertygelse som profeten Jeremia ger uttryck för; ”skipa rättvisa och rättfärdighet, förlös den förtryckta ur förtryckarens hand”.

När Heschel marscherade i Selma riskerade han inte bara sitt liv, han tog risker gentemot sin egen församling. Inte alla judar upplevde att de svartas kamp även var deras. Det fanns bland de amerikanska judarna en vilja att fullt ut bli accepterade som vita, och Heschels agerande gick stick i stäv med denna strävan.

I Stockholm gick rabbin David Lazar i Pride-paraden tre år i rad. För detta fick han mycket beröm, såväl från judar som från andra. Flertalet judiska röster fann det dock för skäligt att rikta högljudda smädelser och föraktfulla kommentarer mot Lazars engagemang. Att solidarisera sig med den som är fjättrad, med den som är normbrytande, väcker alltid ett motstånd också bland dem en räknat till sina vänner. Det gör det hela svårare, men inte mindre ens förpliktelse.

När kyrkklockorna ringde i Jönköping den första maj i år hörde jag inte en varning för fara, utan en uppmaning. En uppmaning till de religiösa samfunden att komma samman och bekämpa den rasistiska plågan. En uppmaning till varje anständig människa, oavsett tro eller avsaknad därav, att synas, låta sig räknas och ta de nödvändiga riskerna. Jag hörde en uppmaning till de goda krafterna i staden att ge sig ut och be med sina ben.

Marc Harris