Du berättar om de uråldriga berättelserna om människor som hänfördes av rösten som talade med ett annat språk. Vi står i brottet mellan epoker och försöker skapa en hållbar grund för det ogripbara. Sen är det allt det andra, orosdemonen, som gör oss sömnlösa, att vi inte räcker till, att invaderas och inte ha kraften att bygga skyddsrum, att vi varje dag bryts ner.

Bönen, vi fortsätter att be, faller på knä i vår ensamhet. Outsagda ord, barnets vädjan om förbarmande. På ytan sker ingen förändring och tröstlösheten i att befinna sig i de stängda livsrummen förblir tröstlöst. Mammorna, de ensamma mödrarnas livskamp, förblir en kamp.
Beträda de inre rummen, stanna där, rörelsen genom tid och rum. Belysa den smala vägen. Med krycka och stav ska vi vandra, ensamma och tillsammans. Vardagens frälsarkrans ska förmå oss att ta de nödvändiga stegen, in mot en hållbar verklighet.

Cecilia Persson