I Seglora smedjas fördjupningssöndag om Nationalism och kyrka höll Litteraturvetaren Anna Bohlin ett föredrag där hon tar tempen på nynationalismen i Europa och i vårt eget land. Hon säger att valresultatet för en vecka sedan måste bemötas på flera olika sätt – stå upp för alla människors lika värde, återuppväcka solidaritet – men vi måste bemöta vår tids nationalism med historia. Dagens Seglora publicerar hela föredraget här.

Det finns förstås väldigt mycket att säga om ämnet nationalism och kyrka, särskilt som vi befinner oss i en kyrka som har en sådan nära koppling till nationen. Svenska kyrkan har trots allt varit statskyrka under mycket lång tid och de senaste 100 åren uppfattat sig som en folkkyrka.

Mitt nuvarande forskningsprojekt handlar om Fredrika Bremer och nationalismen, och därför ägnas störst utrymme åt att diskutera nationstanken och vad den innebar under första halvan av 1800-talet.

Valresultatet för en vecka sen och den politiska situationen i hela Europa måste bemötas på flera olika sätt – vi måste stå upp för alla människors lika värde, återerövra det som brukar kallas problemformuleringsprivilegiet, återuppväcka solidaritet – men jag menar att vi också måste bemöta vår tids nationalism med historia. För att förstå och kritisera nationalismens lockelse, behöver vi också gå tillbaka till nationstankens ursprung och undersöka vilken funktion den fyllde då. På vilket problem var nationstanken lösningen?

Egentligen har jag bara ett budskap, eller snarare en påminnelse: det har aldrig varit självklart vad nationen ska innebära, vad den ska grunda sig på, vilka värden den ska omfatta, vilka som ska räknas in, var gränser ska dras. Det vill jag utveckla genom att återvända till 1800-talet. Jag menar att vi behöver vända historien mot nationalisterna, hämta kraft och skärpa vår argumentation mot dagens nationalism i själva nationstankens historia. Men vi tar ansats i nutid.

Det var många med mig som beundrade Helle Kleins insats i eftervalsdebatten i SVTs Agenda. Hon kallade bland annat Sverigedemokraterna för fascister och programledaren påpekade efter inlägget att SD själva inte skulle hålla med om den beteckningen. Det är riktigt att de stora nationalistiska partier som idag sitter i europeiska parlament, inte vill avskaffa demokrati, de vill inte begränsa yttrandefrihet och officiellt tar de avstånd från våld.

De flesta forskare på området är överens om att deras ideologi ändå kan kallas fascistisk, eller neofascistisk (nyfascistisk). Anledningen är att de faller in under följande definition.
Henrik Arnstad är historiker och kom förra året med boken Älskade fascism som behandlar fascistisk ideologi och fascistiska rörelser, och han citerar den definition som de flesta ställer sig bakom. Definitionen är formulerad av Roger Griffin:

Fascismen är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Det handlar alltså om en politik som är inriktad mot massorna – den är ”folklig” – och nationen står i centrum, nationen är viktigare än individen. Fascismen har alltid varit antikapitalistisk, klassöverskridande och revolutionär. Den förespråkar jämlikhet inom gruppen, den är med andra ord etniskt egalitär.

Fascismen är ett 1900-talsfenomen – den skapades år 1919 – men nationstanken, som alltså upptar fascismen, är äldre, dock inte lika gammal som nationalisterna önskar. De påstår gärna att nationen har en gemensam historia som förlorar sig i forntidens dunkel. Det är fel. Nationstanken är drygt 200 år och dess historia låter sig mycket väl studeras.

Ordet nation finns redan i Bibeln i föreställningen om judarna som det ”utvalda folket”. I ett Europa som under 1700-talet bestod av gigantiska stater som Österrike-Ungern, som inbegrep väldigt många olika folkgrupper, och av mycket små stater, var det dock en främmande tanke att en folkgrupp skulle regera sig själv. Det är lätt att glömma bort hur annorlunda Europa såg ut, att småstaterna i det som nu är Tyskland respektive Italien förenades till gemensamma stater först i slutet av 1800-talet. Nation och stat var helt olika saker. Den moderna föreställningen om nationalstaten föddes med revolutionerna i Amerika och Frankrike. Frågan var hur nationen skulle grundas.

Eric Hobsbawm är en auktoritet i forskningen om nationstankens uppkomst och han menar att man kan skilja mellan två olika begrepp: det revolutionär-demokratiska nationsbegreppet och det nationalistiska nationsbegreppet. I det revolutionär-demokratiska begreppet kommer staten först: en stat av suveräna medborgare bildar en nation. Det nationalistiska nationsbegreppet vänder om ordningen: en gemenskap som uppfattar sig som en nation bildar en stat. Det främsta exemplet på en statsbildning som lutade sig mot det första, det revolutionär-demokratiska nationsbegreppet, var USA. Den koloni som frigjorde sig från Storbritannien kunde knappast uppfatta sig som bestående av en enda folkgrupp – tvärtom bestod befolkningen av ett stort antal folkgrupper som immigrerat till USA, där de fördrev ursprungsbefolkningen medan de tvingade andra människor in i landet för att utnyttjas som slavar. I det här fallet är det konstitutionen skapar nationen.

Det intressanta med Hobsbawms två begrepp är dock att de sällan förekommer renodlade, inte ens från början. Fredrika Bremer är ett exempel på det. Hon reste till Amerika för att hon längtade efter demokrati och hennes reseskildring publicerades i tre band efter hemkomsten, Hemmen i den Nya Verlden (1853–1854). Det som motiverade Bremers resa var alltså det revolutionär-demokratiska nationsbegreppet, men hon drar sig inte för att falla tillbaka på det nationalistiska nationsbegreppet när hon diskuterar det amerikanska samhället.

Bremer tillhörde pionjärerna för nationalismen i Sverige. Det får man säga att den feministiska forskningen har legat lågt med. Vi skryter gärna med att hon hävdade den kvinnliga medborgarens rättigheter, men att det för henne var kopplat till nationstanken sopar vi helst under mattan. I roman efter roman hyllar hon hängivet nationen. De melodramatiska intrigerna med superdygdiga kvinnor, förrymda brottslingar, tama älgar och andra mer eller mindre orealistiska inslag, samsas med sida och sida ner om Gustav Vasa! Myten om nationen säljs på en växande bokmarknad. Romanen Midsommar-resan (1848) inleds med 40 sidor som beskriver alla Sveriges landskap som en Nils Holgersson i miniformat 60 år för tidigt och allra först kommer en kärleksförklaring till landet som badar sina fötter i Östersjön och bär på sin hjässa en krona av isfjäll. Vi tvingas konstatera en i våra ögon mycket olämplig kärleksförbindelse: Fredrika Bremer älskar Moder Svea.

Det finns mycket i Bremers nationalism som jag inte håller med om, en del som rentav är avskyvärt, och vi har ingen anledning att försvara henne, men vi har en anledning att förstå henne, för att förstå hennes tid och hur den lett fram till vår tid – och för att hämta kritiska argument. För när hon talar om nationen menar hon något annat än vad vi menar. Språket, som idag anses så viktigt, blev till exempel ett argument för den politiska nationalismen först i slutet av 1800-talet – vid tiden för Franska revolutionen talade exempelvis talade endast hälften av fransmännen franska. När vi läser texter från 1800-talet utgår vi från att de menade samma sak med nationen som vi gör idag, men vad de hade i åtanke är något på en gång mycket mer vagt och mycket mer specifikt. Det blir särskilt tydligt i reseskildringen från Amerika.

En annan, samtida berömd resenär till Amerika var den liberale franske juristen och politikern Alexis de Tocqueville, och även han reste till USA för att studera demokratin men analyserade samhället med utgångspunkt i det nationalistiska nationsbegreppet. Både Bremer och Tocqueville ser fram emot att det ska utvecklas en amerikansk litteratur – litteraturen uppfattades ju som uttryck för ”folksjälen”. Den litteratur som redan skrivits av författare bosatta i Amerika är alltför europeisk till sin anda, anser de. Amerikanen har ännu inte fått sitt litterära uttryck, men de är övertygade om att det kommer.

De diskuterar också hur de olika folkgrupperna ska smälta samman till en nation – och vad de menar med sammansmältning har ingenting med kroppar eller gener att göra, det handlar uteslutande om seder och dygder. När Bremer hälsar på svenska nybyggare i Vilda Västern hoppas hon innerligt att de kommer att påverkas av angloamerikanernas prydlighet – hon tycker att landsmännen är för lortiga. Svenskarna är också kända för att festa, skriver Bremer kanske lite otippat för oss idag. Så fort de har byggt sin koja bjuder de in alla grannar och ordnar kalas. Det är inte så bra, för sen finns inget kvar och nöden hotar. Norrmän är mycket bättre nybyggare, enligt Bremer, disciplinerade och asketiska. Poängen är att alla olika nationalkarakteristika alltså kommer att smälta samman och det är bra! De är på inget sätt oföränderliga och samhällssystemet, demokratin, har den allra djupaste betydelse för hur sederna och dygderna utvecklas. För dessa tänkare i mitten av 1800-talet var det självklart att det som utmärker en nation är något som skapas kontinuerligt av individer och av samhället, av politiska system.

Både Tocqueville och Bremer är också på ett intressant sätt påfallande svävande när det gäller definitionen av en nation. Som jurist understryker Tocqueville att USA är en federation – varje stat är en egen nation. Samtidigt lyder de alla under den gemensamma Konstitutionen och formas av den, vilket innebär att hela det amerikanska folket trots allt är en enda nation. Men saken kompliceras ytterligare av att han anser att stora partier inom samma nation med olika materiella intressen faktiskt också utgör olika nationer. Olika socialklasser kan uppfattas som olika nationer, liksom vissa yrkeskårer med stark kårkänsla, exempelvis militären. I demokratier där ju lagstiftningen vilar på folkviljan måste man lägga till ytterligare en aspekt, menar Tocqueville. Eftersom folkviljan växlar mycket snabbt, måste man till och med räkna med varje ny generation som ett nytt folk, en ny nation. Vi är här väldigt långt från vår egen tids förståelse av nationen. Här är det tydligt att ”nation” blir ett annat ord för en gemenskap sammanbunden av politiska intressen.

Bremer å sin sida skiljer mellan de olika svenska landskapens befolkningar och menar att de utgör olika folkgrupper, alltså olika nationaliteter, men nationen var också det område som för ögonblicket låg inom kungariket Sveriges gränser. De gränserna hade ju nyligen ändrats betydligt när riket delades och Finland blev en del av Ryssland och Sverige några år senare gick in i personalunion med Norge – inte ens territoriella gränser var på något sätt självklara. Särskilt inte som Bremer var en varm anhängare av skandinavismen, en rörelse som verkar mossig nu, men som då eldade upp många själar. I början av 1800-talet slutade nämligen de nordiska länderna kriga mot varandra (vilket de hållit på med i många hundra år) och blev i stället bröder på bara ett par decennier. Det är faktiskt väldigt konstigt. Anledningen var att man började gräva efter vad romantiken alltså kallade folksjälen, som skulle komma till uttryck i folksånger och i litteratur, och då hittade man samma litteratur: Eddapoesin och de fornnordiska sagorna. Nationen kunde lika gärna vara många länder: man kunde inte ens komma överens om vilka länder som ingick i Skandinavien – ibland räknades Finland in, ibland Danmark.

Nationsbegreppet är så vagt, både hos Bremer och hos Tocqueville, att det är uppenbart att de inte använder det för att på förhand slå fast vad nationen är och därefter bedöma vem som ska ingå och inte. De använder istället begreppet som ett undersökande verktyg för att beskriva och förstå en ny samhällssituation.

Det problem som de konfronterade var ståndssamhällets sönderfall. Både Bremer och Tocqueville applåderade denna utveckling, men den krävde också att man tänkte om allt från början. I ståndssamhället visste alla sin plats och regenten förkroppsligade staten. Banden mellan regent och undersåtar höll ihop samhället. Men i demokrati, som både Bremer och Tocqueville eftersträvade, skulle alla vara lika, allas röst skulle väga lika tungt. Det var en helt ny situation. Hur skulle man få den att fungera utan att banden mellan medborgare skulle brista och alla bara ägna sig åt sitt eget? Vad de behövde ta reda på var vad som riskerade att spränga samhällsbygget i småbitar och vad som tvärtom höll samhället samman. Egentligen är den enkla fråga de ställde: vad är gemenskap?

Det svar de kom fram till liknar i vissa avseenden vår förståelse av nationen, men i andra avseende är det helt främmande för oss. Gränserna kunde variera mellan en yrkeskår eller en generation till alla skandinaviska länder – vad nu det var. Nationen koncentreras i en folksjäl, som skulle manifesteras i litteratur, seder, dygder – men det var en folksjäl som ständigt skapas på nytt. Det som är mest främmande för oss är att både Bremer och Tocqueville, liksom många andra av deras samtida, uppfattade att nationen var del i Guds plan för mänskligheten, den var ett steg i utvecklingen mot en bättre mänsklighet. Bremer ansåg att USA hade ett särskilt syfte, nämligen att immigrationen skulle låta alla nationaliteter sammansmältas till en högre mänsklighet som skulle föra familjen av nationer närmare till den gemensamma fadern Gud. Här verkar hon som mest daterad, men för det första var hon alltså inte ensam om denna teori i sin samtid och för det andra är det en idé som återkom 50 år senare i tanken om folkkyrkan.

”Sveriges folk – Guds folk” Det var Manfred Björkquists berömda slogan och den ger otvetydigt nationen en särskild mission. Nathan Söderblom ekar faktiskt Fredrika Bremer i uppfattningen att Gud har en plan inte bara för varje människa, utan också för varje nation. Folkkyrkotanken fick sitt genombrott i Sverige i ungkyrkorörelsen med Manfred Björkquist i spetsen (som studerats av Alf Tergel), och faktum är att de teologer som inspirerade rörelsen talade om att Sveriges geografiska läge gjorde svenskarna till ett utvalt folk med uppgiften att försvara den germanska protestantismen mot ortodoxin i de slaviska nationerna och katolicismen i de galliska nationerna. För att kunna utföra denna gudomliga uppgift måste nationen bevara sin självständighet, resonerade de, och därför inleddes ett nära samarbete med den politiska högern och man ställde sig bakom deras upprustningspolitik. Idén om det utvalda folket hade de förstås hämtat ur Bibeln. Jag nämnde tidigare att ordet nation återfinns i Bibeln och när den moderna föreställningen om nationen bildades i slutet av 1700-talet var det just judarna som det utvalda folket som blev förebild för den tyske filosofen Johann Gottfried Herders idé om folket och folksjälen. Det är samma idé som aktualiseras i ungkyrkorörelsens föreställning om svenskarna som det utvalda folket. Några av de som var aktiva i rörelsen använde den föreställningen aggressivt.

Med första världskriget dämpades dock det nationalistiska budskapet: Nathan Söderblom betonade att inget folk kunde sättas framför något annat och Manfred Björkquist förtydligade att Sveriges folk var ett av Guds folk, att alla folk har olika uppgifter. Ungkyrkorörelsen hade också från början ett internationellt intresse för mission och diakoni – den var liksom den samtida kvinnorörelsen för rösträtt del av ett internationellt sammanhang, där det nationella inte nödvändigtvis stod i motsättning till det internationella. De nationella särdragen uppfattades som pusselbitar i den internationella gemenskapen. Det var en hållning som förstördes med första världskriget, men fortfarande gäller att det faktiskt inte finns något mer internationellt än nationalismen. Det går inte att förstå nationalismens framgångar enbart i ett nationellt perspektiv.

Frågan var dock även för ungkyrkorörelsen vilka som utgjorde folket – den växande arbetarrörelsen var till stora delar antikristen och uppfattade sig sannerligen inte som ett Guds folk. Att kyrkliga ledare samarbetade med högern gjorde knappast saken bättre. Ungkyrkorörelsen drog därför slutsatsen att evangelium behövde spridas, att kyrkan behövde återerövra folket för att bli en folkkyrka. Vad göra? Det givna svaret för dem var något som för oss framstår som bisarrt och obehagligt, nämligen korståg! Syftet var visserligen tvådelat, både att leva bland arbetare för att förstå deras situation bättre och att göra kristendomen mindre främmande, att missionera. Min farfar var faktiskt en av de unga studenter som deltog i de här korstågen runt år 1910. Förmodligen ledde inte korstågen till att klyftorna minskade på det sätt de drömde om, men det var bara början till historien om arbetarrörelsen och folkkyrkan. Socialdemokratiska präster omdefinierade senare folkkyrkotanken inom ramen för folkhemmet. Kyrkan kom då att uppfattas som ”bärare av nationens grundläggande värden”, folkhemmets centrum, som Urban Claesson uttrycker i sin avhandling Folkhemmets kyrka. Kopplingen till nationen är lika intim, men nationens uppgift har förskjutits.

Den kanske viktigaste och mest bärkraftiga idén med folkkyrkan, den idé som bär än idag, är dock att alla som vill får vara med. Det var en viktig poäng redan från början. Runt sekelskiftet 1900 hade frikyrkorörelserna sin storhetstid och förespråkare för folkkyrkan som Einar Billing pekade på att frikyrkorna var exkluderande: den som inte bekänner en korrekt personlig trosuppfattning blir utesluten. Det är ett problem, inte bara för individen utan också för Gud. Om kyrkan ska kunna vara ett verktyg för Guds allomfattande nåd måste också människor få tillgång till detta verktyg. De samfund som utesluter den tvivlande människan hindrar henne från att söka Gud. Min farfar Torsten Bohlin skrev senare på 1930-talet att folkkyrkan handlar om att uttrycka ”evangeliets väsen”, nämligen den nåd som söker alla. Det gör man genom att lämna medlemskapet fritt – fritt även för utträde.

Folkkyrkotanken har ursprungligen en oförnekbar nationalistisk klangbotten, men den har också skapat en tradition som är värd att värna genom att förståelsen av folket har förändrats. Är det inte traditionen som folkkyrka som gör det möjligt för företrädare för Svenska kyrkan att stå upp för människovärdet i den politiska debatten, att ringa i klockor när nazister demonstrerar, att protestera mot en inhuman flyktingpolitik, att skapa sammanhang som Seglora smedja?

En fråga som då och då kommer upp i debatten är om det möjligt att idag komma undan nationen? Det blivit betydligt enklare att hitta internationella gemenskaper på internet, och en internationell subkultur kan vara minst lika viktig för hur man uppfattar sin identitet som den nationella tillhörigheten. Många upplever också att man hör hemma i flera nationer samtidigt. Som identitetsskapande faktor är nationalitet inte lika viktig som tidigare, men kan vi undkomma den? De flesta menar att det helt enkelt inte går. Däremot kan vi tänka om nationen. Liksom människor i det tidiga 1800-talet var tvungna att tänka om samhällsgemenskapen, är kanske vi tvungna att helt tänka om nationen. Svenska kyrkans nära kopplingen till nationen ger också mandat och tradition att delta i arbetet att tänka om nationen, att som Helle Klein formulerat det ta strid för ”att enheten i Kristus bygger på en olikhetens etik”. Kan Guds folk bli ett inkluderande begrepp som vilar på radikala värderingar?

Anna Bohlin