Han sökte innerligheten, skurade golv och lagade lås, vandrade längs vägarna istället för att predika i kyrkan. En präst som upplevs hotfull för de institutioner han inte längre behöver. Kan hans exempel vara aktuellt för oss nu? Julia Ryberg recenserar Olle Sahlströms bok Vi möts I lärkans sång, en resa i vandrarprästen David Petanders fotspår.

Jag fick den i min hand, en gåva från författaren genom en gemensam vän. Den hade knappt kommit ut, Olle Sahlströms bok om vandringsprästen David Petander. Jag sträckläste och ringde genast Sahlström för att stämma träff. Boken krävde ett fortsatt samtal, nu ett trepartssamtal mellan vandringsprästen, författaren och mig. Jag gav bort boken, köpte mig en ny, gav bort även den. Köpte ytterligare några för att ge människor jag anade skulle vilja ingå i ett samtal som vill vidga sig och omfatta många.

Sedan kom frågan om att recensera boken, Vi möts i lärkans sång: En resa i vandrarprästen David Petanders fotspår (Atlas, 2014). Jag läste den igen, med penna i hand och kritiska ögon. Utropstecken, frågetecken och ivriga understryckningar visar att samtalet fördjupades med andra läsningen. Jag kände ett växande motstånd till att tycka något om boken, att leta svagheter.

Hur kan man recensera ett innerligt samtal, ett ivrigt sökande, ett stycke livsresa, en levd erfarenhet som delas i all enkelhet och ärlighet, utan åthävor och enkla genvägar?

Olle Sahlström skriver om sin vandring under ett antal veckor längs de vägar som David Petander vandrade för ett hundra år sedan. Han söker svar. Vem var Petander? Varför lämnar han abrupt sin prästtjänst och börjar en fyra års vandring som avslutades kort före hans död? Frågan ‘Vem gör så?’ återkommer som undran men också som utmaning. Det är nämligen inte bara ett uppseendeväckande uppbrott som utmanar, utan vandringens karaktär och innehåll.

En präst som skurar golv och lagar lås hos dem han får gästa, en präst som förkunnar ett enkelt och radikalt budskap om himmelrikets omedelbara närhet, en präst som tystnar och lyssnar, som inbjuder till stilla samtal, som gärna slår följe med sådana som brukade vandra då. En präst som samlar folk men vägrar bli ledare.

En präst som upplevs hotfull för de institutioner han inte längre behöver. Kan hans exempel vara aktuellt för oss nu?

Samtalsvandringen fortgår ibland under tystnad, eftersom Petander tiger. De större frågorna besvaras inte i biografier och kvarlämnade predikningar. Sahlströms frågor ekar obesvarade. Han söker desto ivrigare sätta in Petander i ett historiskt och socialt skeende: förra sekelbörjans fackföreningstid, frikyrkotid, krigsförberedelsetid. Som i alla äkta, innerliga samtal leder frågan ‘Vem är du?’ till ett motsvarande ‘Vem är jag?’, och Sahlströms sökande blir lika mycket efter sig själv. Han vandrar genom sitt eget liv, minns sin uppväxt i 60-talets Stockholm, begrundar klassamhället, arbetarrörelsen, kyrkan. Han gör upp, liksom Petander, med institutioner som format och informerat och ifrågasatts och lämnats. För vad?

För en vandring inåt, neråt. I ensamhet. I gemenskap. I tystnad.

David Petander slog följe med den som vandrade för ett par tusen år sedan, som säkert både talade och teg under vandringen. I den meningen är jag förbunden med Petander. Och med Sahlström. Jag vill boka ytterligare ett samtal med honom, och då vill jag fråga: Vad hände sedan, när du kom hem efter din vandring? Har den gjort dig klarare om ditt liv som redskap för Guds rike? Hur har den påverkat dig som lärjunge och fredsbyggare? Kan vi slå följe och bjuda in flera till samtalet, med enkla ord och tystnad?

Julia Ryberg