Så här i tiden efter påsk kan det finnas anledning att reflektera över hur man från befrielseteologiskt håll tolkar Jesu död och uppståndelse. Detta gör jag det genom min läsning av den peruanske prästen och befrielseteologins nestor Gustavo Gutiérrez.

I början av 1984 inbjöds Gutiérrez att medverka i den då nystartade peruanska tidningen La República, ett samarbete som gjorde tidningen till en bildlig predikstol för honom som nådde långt utanför de kyrkliga kretsarna. Särskilt betydelsefullt var detta samarbete under det politiska våldet och den civila militärdiktaturen under 1980- och 1990-talen i Peru, ett land som då befann sig på randen till inbördeskrig med 3 000 döda årligen. Merparten av hans texter i tidningen är teologiska reflektioner i essä-form om viktiga politiska händelser samt betraktelser inför jul- och påskhelgerna. Lite förenklat skulle man kunna säga att han genom sina essäer för in teologin i det politiska skeendet och genom sina reflektioner för han in det politiska skeendet i den teologiska reflektionen. Sammantaget visar detta att den teologiska reflektionen aldrig kan isoleras från den sociopolitiska kontexten, något som Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968 fångade med orden att det är världen som skriver kyrkans agenda.

I den första intervjun med Gutiérrez i tidningen, som publicerades inför påsken 1984, talar han om påsken som den största kristna högtiden och pekar på sambandet mellan långfredag och påskdag. Vi firar långfredag i ljuset av påskens glädje samtidigt som vi på påskdagen påminns om att livets seger hade ett högt pris: Jesu död på korset. Och så slår han fast i intervjun det som han ständigt upprepar: ”Att tro på Jesu död och uppståndelse innebär att tro att det är livet, inte döden, som får sista ordet i historien.” Och det betyder, fortsätter han, att ”allt som symboliserar död för vårt folk – undernäring, sjukdom, exploatering, förtryck, terrorism och allt slags själviskhet – inte är det definitiva och slutgiltiga resultatet.”

Påskens uppståndelsebudskap kan inte förkunnas utan att relatera till den socio-politiska kontexten. Det är självklart för Gutiérrez att låta förkunnelsen uppmana till handling till försvar för livet. Så här skriver han t ex i en betraktelse för en av trefaldighetssöndagarna (eller söndagarna ”under året”, som det heter i det katolska kyrkoåret): ”Tron och hoppet på uppståndelsen måste omsättas i ett engagemang till försvar för livet. Vi inser vad detta betyder i Peru idag där dödens krafter tycks paralysera folket och särskilt de fattiga och förtryckta. Uppståndelsetron tar oss inte ut ur historien. Tvärtom så för den oss in i historien med övertygelsen att det är livet som är tillvarons yttersta mening. Att tro på de levandes Gud gör att vi förkastar den förtida och orättfärdiga död som drabbar så många av vårt folk.”

Samtidigt som dödens krafter så tydligt är närvarande i de fattigas verklighet finns tydliga tecken på livets krafter mitt i de fattigas situation, t ex inbördes solidaritet och vilja att förändra sin situation. Detta blir tecken på kraften i uppståndelsen i Gutiérrez teologiska reflektion. Att tro på uppståndelsen betyder att tro på styrkan i livets krafter och att det är möjligt att stå upp mot dödens makter. Som avslutning på intervjun i La República konstaterar Gutiérrez att långfredag och påsk innebär en möjlighet att reflektera över tre teman: dödens makter, närvaron av tecken på livets krafter i de fattigas verklighet och slutligen vårt ansvar (engagemang) som kristna.

Ett motiv som Gutiérrez gärna återkommer till är den tomma graven. För kvinnorna som först kom till graven skapade det stor förvirring; ”de visste inte vad de skulle tro”, skriver t ex Lukas. Men, menar Gutiérrez: den frånvaro som den tomma graven innebär (”frånvaron av Jesu kadaver”, som han uttryckte sig lite drastiskt en gång) visar i stället på en närvaro. Jesu kropp är inte i graven eftersom han lever. Änglarnas fråga, ”Varför söker ni den levande här bland de döda”, gäller också oss idag.

”Det är bland de fattiga och förtryckta, som vi bör söka Herren. Bland dem som lever, men hotade av döden, finner vi den uppståndne Kristus. Att söka honom bland de levande innebär att på ett särskilt engagera sig för dem vars liv ständigt hotas. […] Det finns ingen bekräftelse av livet som inte innebär att man går genom döden och konfronterar den. Detta är det vittnesbörd som många har givit i Latinamerika i vår tid, i trohet mot livets Gud och därför i kamp mot den orättfärdiga döden. Deras påsk i gemenskap med Jesus lyser upp vår verklighet. Den gör att vi ser grymheten i fattigdomen, i orättvisan och i ensamheten, men den lyfter också upp vårt hopp på honom som vi måste söka bland dem som lever eftersom han har uppstått. Det är därför som också vi måste söka dem, inte bland de döda utan bland de levande.”

I en underbar betraktelse från 1991 talar Gutiérrez om uppståndelsens fakticitet och utmaning till handling, ”Mellan indikativet och imperativet” (Entre el indicativo y el imperativo). Den skrevs i en av de mörkaste perioderna i Perus moderna historia. Militären höll på att stärka sitt inflytande över den demokratiskt valda regeringen och brotten mot de mänskliga rättigheterna ökade. Ett år senare skulle president Alberto Fujimori genomföra sin statskupp. Till detta ska läggas den enorma och ökande klyftan mellan den rikaste minoriteten och den fattiga majoriteten av befolkningen. ”Hur kan vi fira påskens glädje mitt i all smärta och i den tunnel som aldrig tycks ta slut, vilket verkar göra att glädjens rop drunknar i våra strupar?” Gutiérrez påminner om att de första som den uppståndne visar sig för är kvinnorna vid graven, dvs människor som ingen riktigt räknade med i dåtidens samhälle. Och så börjar förkunnelsen om livet, fortsätter Gutiérrez, ”med dem som av andra fått ingraverat i sig dödens och marginaliseringens märke”.

Att fira påsk handlar dels om vår tro på uppståndelsen som något som faktiskt har hänt (indikativet), dels om vår solidaritet med dem som lever i utsatthet (imperativet). Utmaningen består i att tala om påskens glädje utan att alienera människor utan istället försöka relatera denna glädje till den svåra situation i vilken de lever. Så blir påskens glädje för Gutiérrez både en kallelse till solidaritet med de fattiga och ett stöd till deras egna ansträngningar att försvara sina rättigheter.

Nästan lite i förbigående skriver han vidare: ”Om mycket av det som skrivits och sagts om uppståndelsen verkar vara tomma ord beror det på att dess författare inte har upplevt den orättfärdiga döden. Kanske är det därför som uppståndelsen väcker en så oanad kraft och når nya dimensioner i Latinamerika.” Det är lätt för Gutiérrez att dra paralleller från den orättmätiga dödsdomen och avrättningen av Jesus till det mänskliga lidande som fattigdom och politiskt förtryck skapar i Latinamerika och på andra platser i världen.

Och så avslutar han sin betraktelse på följande sätt: ”Att tro på Herrens uppståndelse innebär att vittna om honom ska ’döma levande och döda’ (Apg 10:42). Det enda sättet att leva påskens glädje är att som Kristus ge vårt liv. Mitt i svårigheter och problem försöker människor uttrycka sin solidaritet med de mest behövande. Och dessa organiserar sig för att försvara sina rättigheter och mildra sina lidanden. Många av dem gör det utifrån sin tro. Påskens glädje ger energi och mening åt deras vittnesbörd.”

Snart går påsktiden över i Kristi himmelsfärds dag och pingst, fester som Gutiérrez kallar ”den kristna mognadens högtider”. Det handlar om lärjungaskap och kyrkans uppgift. Jesu kroppsliga frånvaro öppnar för en ny tid, ”lärjungagemenskapens tid”. Jesus lämnar över ansvaret för det fortsatta arbetet, ett ansvar som Gutiérrez menar visar ett förtroende som ”innebär en utmaning, som är en kallelse till apostoliskt vuxenskap”.
I en annan betraktelse om himmelsfärden så som den skildras i Apostlagärningarna visar Gutiérrez tydligt vad som är kyrkans och den enskilde kristnes uppgift. Inte att krampaktigt blicka mot himlen utan att i stället se sig omkring och upptäcka de behov som finns runtomkring:

”Herrens förtroende driver dem till mission. Kyrkan dör om hon stänger in sig i sig själv. […] Kristi himmelsfärd betyder att lärjungen går ut för att missionera, en uppgift som leder till nya historiska verkligheter och att pröva tron inför andras motstånd, likgiltighet och kritik. […] Det är ingen enkel uppgift. Att förkunna evangeliet innebär också att lyssna till deras problem och behov som vi riktar oss till. De ifrågasätter oss och låter tvivel födas hos evangeliets bärare. Herren lovar oss Andens kraft […] i den anförtrodda missionen. Trots detta löfte förblir lärjungarna frånvarande, slagna kanske av Jesu frånvaro, rädda för att börja förkunna evangeliet. De förblir stående och blickar upp mot himlen. […] Fortfaranden har de inte förstått att man måste se på jorden, på historien, som rymmer själva ursprunget till det som det är nödvändigt att rikta vittnesbördet om den uppståndne till.”

Olle Kristensson

Lyssna också på teologiska rummet där Madeleine Fredell, dominikansyster, Olle Kristensson, ekumenisk teolog och Göran Greider, författare, diskuterar kristendomens radikalitet och revolutionära budskap.