En åttaårig flicka dör av svåra skador i det hem där hon placerats av socialtjänsten. Denna flicka är ett ensamkommande flyktingbarn. Hon kom till Sverige för ett år sedan och väntade nu på att återförenas med föräldrarna. Men det blev aldrig så. Det slutade istället i vanvård och anmälningar till socialtjänst och polis. Den sista anmälan kom in till polisen. Den faxas över till socialtjänsten istället för att ringas in på ett journummer hos socialförvaltningen. Där blir ärendet sedan liggande. Ingenting görs.

Med denna flickas död får vi insyn i hur det kan fungera på en socialförvaltning i en hyfsat stor stad i detta land. Eller rättare sagt, inte fungerar. Forskaren och psykoterapeuten Madeleine Cocozza (DN 3/5) menar att fler barn kommer att dö om inte staten tar ett större ansvar för utredningar av barn. Cocozzas uttalande tyder på att det finns problem runt anmälningar och utredningar på flera socialförvaltningar runt om i landet. Tanken är svindlande och något som liknar en avgrund öppnar sig. Samhällets allra minsta och mest skyddslösa är utelämnade till vuxnas slarv eller ignorans.

Paret som flickan bodde hos ska nu genomgå en mindre sinnesundersökning. När rätten beslutar om en sådan undersökning blir socialtjänstens agerande i Karlskrona än mer försvårande. Att polisens anmälan till socialkontoret missades så grovt och att det gjorts flera anmälningar till socialtjänsten om denna flicka, leder till den självklara slutsatsen att det måste utkrävas ansvar. Socialchefen i Karlskrona är en som allvarligt borde fundera på om hen kan fortsätta sin tjänst.

Det finns inget i världen som kan ge oss tillbaka detta barn. Det vi däremot måste få tillbaka, eller ta tillbaka, är en socialförvaltning vi kan lita på. Chefer som inte har försäkrat sig om att rutiner och handläggning upprätthålls även under helgtid, kan inte anses ha gjort sitt jobb. Då måste en se sig om efter ett annat arbete eller bli omplacerad inom organisationen. En myndighet som i praktiken kan avgöra skillnaden mellan liv och död kan inte ha ett ledarskap som inte gjort sitt yttersta för att organisationen ska fungera.

Idag finns det inte någon samlad bild över hur socialtjänsterna fungerar. Vi vet heller inget om hur många anmälningar som läggs ner eller utreds. Det registreras inte någonstans vilka insatser som görs för barnen. Situationen kan bäst beskrivas som ett slags limbo. Detta kan handla om kraven på sekretess men borde inte göra det. I vilket fall råder en situation som inte kan fortsätta. Insyn och kartläggning måste vara möjligt.

Varje år dödas mellan tre till fem barn av sin förälder. Det är snudd på outhärdligt att föreställa sig barnens rädsla, skräck och lidande. Deras ensamhet och utsatthet. ”Vi trodde inte att något sådant här skulle kunna hända”, säger Blekingepolisen strax efter flickans död. Denna aningslöshet var också en bidragande orsak till flickans död. En aningslöshet som ledde till en katastrof.

Flickan som bara fick bli åtta år fattas oss.