Att maximera sin profit är nihilism utan moraliskt innehåll, ett jagande efter vind. Ett omåttligt vinstintresse har drivit oss in i en återvändsgränd, där själva skapelsen står på spel. Men vi måste inte anpassa oss efter dessa världsliga lagar, skriver Niklas Olaison.
En kollega till mig muttrade att det är lika fruktbart att försöka hitta en miljöteologi i Bibeln som att försöka hitta en IT-teologi, och det är förvisso sant att vår föreställning om naturen inte är mycket äldre än romantiken. Men det är ju ändå vår uppgift som teologer att söka vägledning i Bibeln när det gäller samtida etiska frågor – se bara på frågan om homosexualitet.
Ingen av Bibelns författare ser naturen som ett självständigt väsen; tvärtom är man angelägen att framhålla att naturen är Guds skapelse och lagd under Guds välde, och dessutom att människan har fått herravälde över den – på delegation. Men vi vet ju alla hur det har gått med detta förvaltarskap och idag är miljöfrågorna kanske de mest trängande av alla. Det är som Tage Danielsson skriver: ”Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän/ kommer inget efter den.”
Paulus ord om skapelsen som ropar i födslovåndor tror jag är en av de starkaste utgångspunkterna för en miljöteologi – och också för en djurrättsteologi – därför att han skisserar ett samband mellan naturen och oss, och uppmanar oss att vidga vår solidaritet. Det är samma synd som plågar oss och själva jorden. Vi ropar tillsammans med alla Guds skapade varelser, med djur och växter, berg, hav och ekosystem efter förlossning, efter rättvisa och befrielse.
Även om det vore att gå alldeles för långt att framställa Paulus som något slags djupekolog och hans metafor som en tidig Gaia-hypotes så finns det en tydlig förståelse för att världen är en helhet, lagd under människans herravälde, och att den lider av hennes missbruk. Naturen har inte fördärvats av egen vilja eller på grund av sin egen bristfällighet utan på grund av människan. (Rom 8:20)
Det är det obegränsade vinstbegäret som hotar hela skapelsen. Till skillnad från Torahs bud att inte vinstmaximera, att inte skörda ut i kanterna av åkern och att inte plocka upp fallfrukten, för att ge de fattiga något att leva av (5 Mos 24:19ff) – och att fira sabbat en gång i veckan för att djuren och de fattiga ska få vila (2 Mos 23:12), så finns en tendens hos människor nu som då att driva vinstintresset till sin spets, utan hänsyn till människor eller natur. Jordförstöring var inget okänt begrepp ens på Paulus tid – eller på den tid då berättelsen om Adam och Eva formulerades.
Det är ingen hemlighet att klimathotet främst är ett hot mot de redan utsatta, de som förvisats till marginalerna, som lever så att säga redan på gränsen. Därför finns det ingen motsättning mellan mänskligt och icke-mänskligt lidande. Det handlar om solidaritet och att vidga solidaritetsbegreppet även till den icke-mänskliga delen av skapelsen. För vi sitter alla i samma båt, alla ligger vi under tomhetens välde, och med tomhet menas fåfänglighet, det jagande efter vind som är profitbegäret, som drabbar både människor och djur och resten av skapelsen. För en girig husbonde driver både sina slavar och sina djur hårt och föröder till sist själva sin mark.
Strävan efter att maximera vinst är nihilistisk. Den har inget moraliskt innehåll; den är tomhet. ”Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.” (Pred 2:11) ”Tomhet” är samma ord som förr översattes med det mer målande ”fåfänglighet” och det är samma ord som Paulus använder för att beteckna vinstbegäret som ”tomhetens välde”. (Rom 8:20)
För Paulus åhörare, liksom för många fattiga idag så ekar löftena om guld och gröna skogar som dåtidens och nutidens kejsare strör omkring sig i sin propaganda, som fullständig tomhet. Paulus lättar istället på förlåten och lovar en helt annan framtid, och ställer Guds löften mot maktens. Mot tomheten och lidandet ställer han Guds härlighet, en härlighet som hör ett annat rike till, ett rike som är på väg att bryta in och som redan har tagit sin början genom uppståndelsen och Andens förstlingsfrukter. (Rom 8:23)
Det är en text full av hopp vi lyssnar till, en klimax på den långa argumentation som började redan i kapitel 5 med beskrivningen av hur Kristus är den nye Adam, den som inte bara lagar den brustna skapelsen utan också för med sig så mycket mer, en aldrig tidigare skådad härlighet.
Om vi bara står ut lite till. För en konsekvens av detta är att det inte finns någon lycka att hämta i denna världen, ingen anledning att anpassa sig efter dess lagar eller kompromissa med marknadens logik. Istället måste vi skapa små öar av Guds rike, här och nu, där vi kan sucka tillsammans med resten av skapelsen medan vi kämpar för alltings befrielse och väntar i hopp.
