Inför den andra valomgången i det peruanska presidentvalet 2011 skrev den peruanske befrielseteologen Gustavo Gutiérrez en krönika i tidningen La República med rubriken Un voto de conciencia (’en röst av medvetenhet’). Han skriver där att det spanska ordet för medvetenhet är bildat ur ordet för vetenskap (ciencia). Ett medvetet val måste därför på något sätt baseras på ett minimum av vetenskaplig omvärldsanalys.
Ytterst innebär det att man måste gå utanför sina egna intressen och sätta andras i förgrunden och då särskilt de mest utsatta, de fattiga. Då blir en medveten röst ett sätt att bidra till att skapa ett samhälle där allas rättigheter respekteras. Så frågan vi ska ställa oss när vi står i röstbåset är: hur påverkar min röst de mest utsatta i samhället? Det är en fråga som är nog så viktig för oss i vårt land detta ”supervalår”.
Man skulle kunna tolka Gutiérrez position som ett politiskt ställningstagande. Men det vore att missförstå honom. För ”det särskilda ställningstagandet för de fattiga” är för honom, som jag skrev i höstas, framför allt en djupt teologisk fråga. Själv talar han om ett teocentriskt perspektiv. Med det menar han dels att solidariteten med de fattiga i sig inte är något som kyrkan kan välja eller välja bort utan är något konstitutivt för kyrkan, dels att grunden för solidariteten inte handlar om ett etiskt eller ett moraliskt handlingsalternativ utan har sin grund i Kristi efterföljd. Kyrkan är solidarisk eftersom solidariteten hör till Guds väsen. Den så kallade Kristushymnen i Fil 2:5-11 är en text som ofta används för att stryka under denna sida i kyrkans uppdrag.
Gutiérrez är ganska återhållsam med att tala om politik. En anledning kan vara att han ser risken av vad som händer när teologin blir politisk ideologi. Ett exempel på detta som flera befrielseteologer lyfter fram är de kristdemokratiska partierna i Latinamerika. Här kan man säga att den katolska sociallärans strävan att peka på den tredje vägen mellan socialism och kapitalism utvecklats till ett politiskt program. Dessa partier har visserligen nått framgångar på många håll, t ex i Chile, men har knappast verkat för social rättvisa och utveckling för de fattiga.
Gutiérrez är noga med att markera avstånd mot att låta teologin bli politisk ideologi. Redan i inledningen till hans banbrytande verk Teología de la Liberación skriver han följande: ”Our purpose is not to elaborate an ideology to justify postures already taken, nor to undertake a feverish search for security in the face of radical challenges which confront the faith, nor to fashion a theology from which political action is ’deduced’.” Paradoxalt nog skulle man kunna saga att befrielseteologin bland många saker, också är ett sätt att markera mot riskerna att teologin politiseras.
Att teologin inte får politiseras innebär förstås inte att politiken kan skiljas från det som är kyrkans uppgift. I en klargörande föreläsning vid ett seminarium i Lima 1992 berörde Gutiérrez förhållandet mellan tro och politik. Även om Gudsrikets fullhet visar sig bortom historien är det närvarande i vår verklighet. ”Det finns två diken: antingen att tro att Riket är något som bara tar gestalt bortom historien eller att tro att Riket är en historisk verklighet idag. Kyrkan har stått inför denna frestelse att tro att en politisk regim skulle vara liktydig med Guds rike. Denna frestelse existerade på medeltiden då hela den då kända världen var kristen och man trodde att detta var Guds rike även om det också fanns kritiska röster.”
Att bibehålla sambandet mellan fullheten i Guds rike som fullkomnas bortom historien och att vi här och nu börjar konstruera historien är inte enkelt. ”Det är två saker som hör ihop även om människor försöker skilja dem åt en smula. När någon talar mycket om rättvisa får man ofta höra att man inte kan skapa ett paradis på jorden. Det tror inte jag som kristen. Men jag tror inte heller att människor måste leva det helvete man lever idag. Mellan det helvete människor lever i och det fulländade paradiset ligger en avgrund och det är detta vi måste försöka förändra. Det är självklart att vi inte kommer att uppnå det perfekta samhället. Människan kommer alltid att vara syndare men kan undvika att man är det i så stor utsträckning. Det finns något vi kan göra. En sak är att tro att jag kan förändra allt och en annan att inte tro att något måste förbättras.”
Det finns alltså ett samband mellan tro och politik, men kanske inte riktigt som vi tänker oss. För att belysa detta lyfter Gutiérrez fram Jesu korsfästelse, ett av de mest centrala ögonblicken för vår tro, som något som både har med tro och politik att göra. Jesus överlämnar sig i tro och förtröstan på korset, men samtidigt är korsfästelsen en politisk händelse vilket överskriften INRI (Jesus från Nasaret, judarnas konung), som Pilatus lät sätta upp, antyder. Jesus går döden till mötes med förtröstan, men avrättas eftersom han ansågs vara politisk.Om nu en så central fråga för vår tro som korsfästelsen så tydligt visar att det finns både religiösa och politiska dimensioner förstår vi att vår tro får sociala och politiska konsekvenser.
Hur kan då politisk analys och teologisk reflektion förhålla sig till varandra? I min forskning har jag lyft fram Gutiérrez som pastoralteolog i en tid av politisk oro i hans hemland Peru under 1980- och 1990-talen. Den peruanska dagstidningen La República blev en figurativ predikstol där han regelbundet medverkade med essäer, artiklar, betraktelser och till och med predikningar vid uppmärksammade begravningsgudstjänster. Han blev något av nationens pastor, som hjälpte tidningens läsare och andra att få ihop de omtumlande politiska händelserna med det inre troslivet. Han försöker svara pastoralt på den politiska kontexten.
Jag identifierar fyra diskurser i Gutiérrez texter och analyserar hur de samverkar med varandra. Dessa diskurser visar hur han relaterar den socio-politiska analysen till sin teologiska reflektion. Det är utifrån samspelet mellan diskurserna som Gutiérrez formulerar sitt pastorala program. För den socio-politiska analysen används två politiska diskurser, som jag kallar den radikala politiska och den liberala politiska diskursen. Den radikala diskursen fokuserar på de sociala orättvisorna i samhället medan den liberala handlar om fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Men det råder ingen tvekan om att den radikala styr över den liberala; det blir ingen fred utan rättvisa, man kan aldrig nå nationell enighet så länge de fattiga förblir fattiga. Den radikala politiska diskursen identifierar problemen och den liberala politiska diskursen pekar på möjliga vägar att lösa dem.
Med den katolsk-teologiska diskursen sätter Gutiérrez den socio-politiska diskursen i förhållande till en teologisk bedömning av kontexten: hur stämmer verkligheten med en teologisk analys utifrån centrala teologiska dokument? Genom den pastoralteologiska diskursen slutligen, försöker han svara pastoralt på den politiska kontexten där hans fokus ligger på den fattige och utsatte.
Om vi relaterar de fyra diskurserna till den välkända se – bedöma – handla-metoden ser vi på vilket sätt de samverkar. De båda politiska diskurserna är nödvändiga för den socio-politiska analysen, att se. Den katolsk-teologiska diskursen ger kriterier för bedömningen, att bedöma. Och den pastoralteologiska diskursen försöker omsätta analysen i praktisk handling, att handla.
Så kan modellen med de fyra diskurserna bli ett instrument för hur teologisk reflektion kan förhålla sig till den politiska analysen. Och denna samverkan är central för en teologisk reflektion som vill göra anspråk på att vara trovärdig i ett samhälle. Teologisk reflektion kan aldrig separeras från den socio-politiska kontexten.
Olle Kristenssen
