Den kultur som inte stryker finansen medhårs blir allt oftare kallad ”ensidigt systemkritisk” och underställs sanktioner som övriga kulturformer slipper. Men en kultur som inte ställer de moraliskt svåra frågorna blir uttunnad. Och vad är då fina EU-satsningar som ”kulturhuvudstaden” egentligen värda, frågar sig Eskil Jonsson.
EU startade 1985 ett projekt som kom att kallas Europas kulturhuvudstad. Syftet skall enligt publicerade dokument främst vara ”att föra Europas folk närmare varandra”. För 2014 har Umeå och Riga utsetts till kulturhuvudstäder och på hemsidan Umeå2014 talas om en ”kulturdriven tillväxt” där kulturen ses som en viktig motor för utveckling och framgång”.
I Västerbottens Kuriren har, sedan invigningen av kulturhuvudstadsåret i början av februari, en debatt rasat där man bl.a. kritiserar att kulturen utnyttjas främst för den ekonomiska tillväxtens skull. Å andra sidan hävdas att Umeå blivit kulturstad 2014 genom att lyfta fram den samiska naturreligionen för att främja kulturell integration, men som inte har så mycket med just Umeå att göra.
Genom t.ex. den dokumentation som Västerbottens museum och Sune Jonsson gjort av landsbygdens kultur och religion visas också indirekt på behovet av en kulturell integration som kan uppstå när landsbygden avfolkas och den moderna utvecklingen och sekulariseringen tränger ut den traditionella kulturen och religionen. Här har även Svenska kyrkan visat på ett mycket rikt kulturellt utbud inom många olika områden (konst, musik, kyrkornas kulturarv m.m.) och som även lyfter fram de internationella och interreligiösa perspektiven för att främja fred och samförstånd.
I en utvärdering av Europas kulturhuvudstadsprogram 2009 framkom att det primära syftet skulle handla om kulturell integration för att stärka fred och sammanhållning i Europa. Men enligt många intervjuade skulle detta inte alls ha varit i centrum för olika satsningar. Snarare har städernas politiker och företagare utnyttjat arrangemangen för att främja den egna tillväxten genom ökad turism och ekonomisk tillväxt. Det finns alltså en uppenbar risk att kulturen utnyttjas som konkurrensmedel, i synnerhet när vi betänker att globaliseringens privatiserings- och marknadsideologi även finns inskriven i EU:s konstitution. Vad man uppenbarligen inte tänker på är att kraven på ständig ekonomisk tillväxt och privatisering kan urvattna kulturens värden, som ju även kan handla om en kritik mot den nya affärsmarknadens tidsanda, som kräver ökade resultat och mätbarhet som nu sprider sig till så gott som alla samhällsområden.
Det är också kritiken mot ständig rationalisering , konkurrens eller ekonomisk tillväxt som både media och politiska etablissemanget brukar kalla för ”ensidig systemkritik”. Om det kommer från mer högerextrema kretsar så kallas det ibland för ”kulturmarxism”. Vi skulle här som exempel kunna nämna SVT:s beslut att inte sända den förment ”starkt systemkritiska” filmen Godheten av Stefan Jarl som fick Svenska kyrkans filmpris förra året. Kritiken i den är främst riktad mot rådande finansiella maktstrukturer och SVT vill alltså inte visa den av rädsla för att väljarna ska påverkas inför EU valet.
Nyligen har även ståuppkomikens kultur drabbats av bannlysning när Soran Ismail i Sveriges Radio uttryckt sig starkt kritiskt om Sverigedemokraternas främlingshat. Kulturen skall tydligen avpolitiseras under det kommande valåret som handlar både om EU:s och Sveriges ekonomi och tillväxt. Det är ju inte särskilt svårt att se att detta utgör ett hot mot den kultur som även har till uppgift att även främja fred och samförstånd.
Den senaste krisen i Ukraina beror nog också till stor del på att EU och USA inte varit tillräckligt medveten om att EU utvidgningen med starka ambitioner för utökad ekonomisk tillväxt kunde upplevas som hot i relation till andra länder utanför EU. Kanske har man varit mer upptagen med att rädda banker än att på diplomatisk väg verka för fred och integration både i relation till Ryssland och till andra länder utanför EU.
På djupet handlar det alltså om ett slags ”demoralisering” av såväl politik som religion och kultur, eftersom tron på den moderna rationalismen genom sina krav på mätbarhet och kvantitativ tillväxt helt enkelt tränger ut sociala, kulturella och andra andliga värden. Hur skrämmande det än kan låta är det samma slags rationalism som enligt sociologerna Hanna Arendt och Zygmunt Bauman präglade nazismen där allt skulle rensas bort som ansågs utgöra hinder för Tredje rikets framgång, makt och tillväxt i Europa. I dagens Europa kan vi också se hur romer från Öst och andra kulturer och religioner utanför EU anses av främlingsfientliga partier utgöra hot mot tillväxt och sysselsättning i Europa.
I våra tider av kriser, hot och konflikter har därför inte minst kultur och religion en särskilt viktig roll att vara tecken eller förebilder för fred, medmänsklighet och jämlikhet. Det gäller i synnerhet som de globala marknadskrafterna tycks ta befälet över politiken vilket utgör ett allvarligt hot mot en social, ekonomisk och ekologiskt hållbar utveckling.
Eskil Jonsson
