Sedan några månader tillbaka kan vi ibland läsa skojiga notiser om terroristen Anders Behring Breiviks klagomål på sin fängelsevistelse. Ofta bildsatta med foton från hans berömda gråt under rättegången. Nu senast klagar han på att kaffet är för kallt, det är för lite smör på smörgåsarna och han har fått en oergonomisk penna att skriva med. Han tänker hungerstrejka för att få ett nytt tv-spel.
Rent ut sagt: Vilka jävla fasoner! Mannen som mördat 77 personer för deras uppfattningars skull klagar nu på att han behandlas “omänskligt” för att han inte får ett bättre tv-spel? Indignationen får det att stocka sig i halsen. Tidningarnas kommentarsfält uttrycker den allmänna opinionen väl: Låt honom svälta. Stäng in honom i en jordkällare. Han borde smaka fängelselivet i Thailand. Skjut honom.
Liksom i förbigående nämner artikeln i Metro att Breivik tillåts träffa andra människor max några minuter per dag. Det är en rimlig åtgärd gentemot den värsta mördaren i nordens moderna historia.
Jag påminns likväl om en text av Oisín Cantwell om en man i det så kallade Södertäljenätverket som hållits isolerad i svenskt häkte i över tre år. Mannen lider av sömnsvårigheter, ryggbesvär och ångest till följd av isoleringen, och Cantwell kallar behandlingen för tortyr.
Med tragisk nödvändighet väljer vi att hålla en politiskt övertygad terrorist isolerad. Men med samma tragiska nödvändighet krymper livsvärlden för den som aldrig får träffa andra människor. Långvarig isolering förändrar vår verklighetsuppfattning.
Vi roas av att Breivik är så självupptagen att han klagar på att han vill ha mer smör på mackan när han själv har mördat dussintals oskyldiga och uppmanat till organiserade politiska utrensningar. Vi kanske känner oss lite befriade av futtigheten i hans nya tillvaro. När det monstruösa görs mänskligt kan vi våga skratta åt det. Med andra ord: Utöva makt över det. Tankarna går till hur dödsbyråkraten Adolf Eichmann genomgående beskrevs i tidningarna 1961: Okarismatisk, skinntorr och snuvig. På samma gång känslokall och patetisk.
När monstret demaskerades, upplöstes i gestalten Eichmanns blotta mänsklighet, väcktes ingen sympati i omvärlden, utan bara det djupaste förakt. Förakt är känslan som vi bara kan hysa för just den mänskliga komponenten i monstret, det brustna och ofärdiga i människans natur: De föga imponerande resterna av människan sedan väl samhället genom rättsproceduren har avlägsnat alla de betingelser som först försåg henne med politisk handlingskraft.
Att exponera den mänskliga svagheten är hånskrattets nödvändiga betingelse, men det kunde lika gärna betraktas som ett närmast Foucauldianskt narrativ om samhällets disciplinära metodik: Skrattet inför den exponerade litenheten, särskilt hos de moraliskt allra mest förkastliga, konsoliderar moralens liktydighet med makten, alldeles oavsett den egna civilisationens brister och förtjänster; inte sällan är det samma civilisation som länge försett monstret med näring.
Skrattet åt en förvirrad, isolerad mans fräcka krav på tv-spel framstår som en medeltida justis: Istället för stupstocken – kvällspressen.
Bra formulerat. Breivik hindrar mig inte från att fortsatt argumentera för en politik i fångarnas intressen. Bättre levnadsstandard på fängelserna och lägre straff är den enda vägen framåt http://copyisright.se/?p=1821
Okej Mattias, men hur skiljer sig detta från researchgruppens/Expressens namnpubliceringar av icke-förtroendevalda SD-sympatisörer och tidigare anonyma kommentatorer på Avpixlat etc? Jag vill minnas att du försvarade dessa publiceringar för inte så hemskt länge sedan. Finns det någon principiell skillnad som jag inte kan se här, eller minns jag fel?
Jag försvarar det och jag ser en stor principiell skillnad. Det rörde sig om samhällsdebattörer som bedrivit extremistiskt opinionsarbete anonymt. Att demaskera de hatiska rösterna har ett egenvärde. Det har också i flera fall fått direkt genomslag på deras arbetsliv: Exempelvis har en nämndeman fått lov att gå, till följd av avslöjandet. Det har alltså haft betydligt mer långtgående konsekvenser än bara ett rent ”naming-and-shaming”.
Så ”kommentarsfältsherrarna”, ”skrivbordskrigarna” och de som befolkar mainstreammedias ”pissrännor”, är nu uppgraderade till ”samhällsdebattörer”? Intressant vilken respektingivande benämning detta anonyma klientel helt plötsligt tillmäts…
Principen att man vill skämma ut och förlöjliga någon, och kanske påverka vederbörandes liv reellt, genom ett slags ”mobbens skrik och skrän”, snarare än att ställa vederbörande till svars i vederbörlig ordning i domstol eller med liknande disciplinära eller institutionella åtgärder, synes för mig ändå vara densamma i både fallet Breivik och researchgruppens/Expressens publiceringar.
Om man tycket att det att ”exponera den mänskliga svagheten är hånskrattets nödvändiga betingelse” (en bra formulering!) och tar avstånd från den skamningstaktik som ”stupstocken” representerar, varför argumenterar man då inte också för att researchgruppen/Expressen skulle ha gått en mera traditionell väg, kanske med polisanmälan eller liknande, istället för att ”trigga mobben” med sina publiceringar, så att säga?
Alla är vi samhällsdebattörer som skriver på nätet. Särskilt på en så stor arena som Avpixlat. Det hindrar inte att de även är kommentarsfältherrar och att det de skriver är direkt förkastligt.
Jag ser vilken estetik du försöker luta dig mot här: Att dessa människor som skrivit dessa gräsliga saker egentligen är de utstötta, begabbade och några som vi ska tycka synd om för den skam de tvingas utstå. Jag tycker att det faller på sin egen orimlighet, för fallen är extremt olika. Breivik idag är, likt Eichmann då, inte en aktiv debattör, utan en isolerad människa som har förverkat sin rätt till frihet. Min poäng är just att samhället visar sin makt genom att beröva honom alla hans verktyg, och sedan visa upp vad som blir kvar: Det futila, den närsynta uppbragdheten över kallkaffe och skrivdon.
Dessa debattörer på Avpixlat, så utsatta som de nu blivit av Expressens publicering, är på intet sätt maktlösa i den bemärkelsen. De har tvärtom väckt opinion genom att skriva och få spridning. Det är i sig en makthandling. Men de har skrivit texter som jag hoppas att både du och jag inser är långt över anständighetens gräns (som att hoppas att barn svälter ihjäl), och när de sedan bundits med namn och ansikte till sina egna texter har personligt ansvar utkrävts. Att detta varit en fråga som väckt starka skam- och skuldkänslor är inte resultatet av samhällets ingripande, utan de har med vett och vilje försatt sig i den situationen själva. Det är den stora skillnaden.
Jag läser inte så mycket på Avpixlat och det finns väl en anledning till det. Det jag i dessa sammanhang oftast vill ”försvara”, är min egen och andra människors rätt till sina känslor och sina upplevelser, och inte nödvändigtvis de slutsatser de/vi drar av dem. Jag tror helt enkelt inte på förnekelsen som metod, ens gentemot en själv. Ett exempel:
Jag reagerar ”kanske” negativt på kvinnor i slöja, av en hel massa olika anledningar. Så vad erbjuds för möjligheter att komma ur detta?
De så kallade ”rasisterna” eller de ”främlingsfientliga” erbjuder mig kanske ett ”hopp”, genom att vilja stoppa invandringen och kanske skicka ut en stor andel av dem som redan har kommit hit? Löser det något? Nej, i en alltmera globaliserad och sammankopplad värld kommer jag aldrig att ”slippa” människor jag känner mig osäker inför eller fientlig emot, så att säga, och risken för riktigt våldsamma storskaliga urladdningar mellan ”oss” torde snarast öka på lång sikt efter en eventuell ”separation”, något jag varken vill komma att delta i eller utsättas för.
Vad ”antirasisterna” erbjuder mig, är i grunden lika otillfredsställande, eftersom det de endast erbjuder är fördömelse, och en självbild av att vara ”en dålig människa”, ”en dålig kristen”, etc, eftersom jag känner som jag gör.
Så vad återstår? Finns det en tredje väg, där jag inte behöver förneka mitt eget ogillande, mitt eget motstånd, min egen rädsla och min egen fientlighet, men inser att dessa inte saker inte bör få förbli styrande för hur jag förhåller mig till andra?
En del av ekvationen är att jag är en sårbar och utsatt människa, och att jag känner mig säkrare och tryggare med människor som jag känner eller som liknar mig, baserat på att jag växt upp i samma land och samma kultur som dem, klär mig, pratar, hälsar, ser ut som dem etc. Nej, jag är ingen felfri eller helt fördomsfri människa. Ja, jag tror att människor som ser annorlunda ut, klär sig annorlunda, talar annorlunda (kanske på ett språk jag inte ens förstår) också kanske har andra värderingar än jag själv, vilket skulle kunna påverka den relation jag och ”min grupp” skulle kunna få till vederbörande och hans eller hennes grupp. Och kanske viktigast av allt: eftersom jag själv kanske både känner mig osäker och fientlig gentemot ”den andre”, men i grunden paradoxalt nog tror att han fungerar precis som jag, måste jag naturligtvis också räkna med att ”den andre” också kan känna osäkerhet och fientlighet gentemot mig. Vilken väg kommer han eller hon att välja för att kunna hantera sin osäkerhet och fientlighet? Kommer vederbörande att vilja ”kasta ut mig”, att ”fördöma sig själv” för sin ”dålighet” (och därmed förlora tillgången till sina känslor och en stor del av sin personlighet), eller kommer vederbörande att kunna acceptera sin utsatthet och sårbarhet, och kunna härbärgera de känslor av osäkerhet och fientlighet som kanske föds ur dessa existentiella belägenheter gentemot mig, för att ändå välja att söka kontakt och möta mig på ett respektfullt sätt? Det finns inget självklart svar på den frågan, ens om vi talar om ”svarta”, ”muslimer” eller ”kvinnor”, eller för den delen ”vita”, ”kristna” eller ”män” – tror jag.
Det är i denna utsatthet, sårbarhet och den egna begränsningen vi har att leva, och varken
Din position blev också något klarare för mig genom denna senaste kommentar. Tack.
Rättelse, näst sista stycket:
”Det är i denna utsatthet, sårbarhet och den egna begränsningen vi har att leva, och varken i avvisandet av ”den andre”, eller i fördömandet av oss själva och våra (även negativa) känslor, finns någon hållbar lösning. Tror jag.”
Ett annat exempel på avslöjande och namngivande av människor som uttryckt vidriga åsikter, och som knappast heller berövats någon makt, finns att läsa om här:
http://www.avoiceformen.com/feminism/feminist-violence/alexacaliente-alyssapry-anitasarkeesian-jaclynf-abc-radfem-hub-the-underbelly-of-a-hate-movement/