Det svenska försvaret har varit budgetens strykpojke i många år. Därför var det kanske naturligt att tonvikten låg på upprustning på rikskonferensen Folk och försvar i förra veckan. Samtidigt lever vi i en värld där hotbilden mot Sverige är i digert behov av uppdatering.

Hur mycket pengar måste pumpas in i försvaret för att vi skulle ha möjlighet att försvara Sverige i två veckor istället för en? Det nya yrkesförsvaret kommer behöva fram till 2024 för att vara helt på plats. Under den tiden måste fordonsparken föryngras och uppdateras för att hänga med omvärlden. Det är stora resurser som ska satsas på vår nationella säkerhet.

Ryssland rustar och övar nära Sveriges gränser. Nato övar innanför sagda gränser. Vi har bjudit ut oss att bli en potentiell konfliktzon. Klart vi ska ha ett bra försvar då.

Som Anders Mellbourn och Lars Ingelstam konstaterar har försök att nyansera den här bilden mötts med som bäst förströdd politiskt uppmärksamhet. Det förvisso obehagliga ordet “åsiktskorridor” har sällan varit så passande som i försvarsdebatten, där de enda tänkbara positionerna är hur långt ner i utgiftskorridoren man vill stå.

Samtidigt har det idag blivit en legitim uppfattning att vi kan försvara Sverige även genom “fredsinsatser” i andra länder. Genom att bygga fred i krigszonerna minskar vi konfliktnivån i världen och förminskar därmed hoten mot de egna gränserna.

Men fred bygger man inte med vapen.

Det är här som den samtida debatten om försvaret hamnar fundamentalt snett. Vi kan inte längre skydda oss med vapen och militär. Vi måste tänka om. Den i grunden smarta idén att göra den egna krigsmakten överflödig genom att minska den internationella konfliktnivån behöver kompletteras med en uppdaterad omvärldsanalys, och en ökad insikt om våldets och fredens mekanismer.

Den tretton år långa odysséen, irrfärden som kallas “kriget mot terrorismen” har med all önskvärd tydlighet visat hur maktlös också den mest överlägsna vapenmakt i själva verket är. Resultatet av ett årtiondes högteknologisk krigföring i Pakistan, Afghanistan och Irak är istället en stor destabiliserad region och en enastående nytillströmning till terroristgrupper av desperata män och kvinnor som i krigets efterdyningar har förlorat allt.

Resultatet av denna nyrekrytering till terroristgrupper har i sin tur varit en allt strängare övervakning av människor världen över. Vem som helst kan vara terrorist. Men hårdast granskas de rasifierade. Hårdast av alla utsätts nu muslimer för västvärldens misstänksamhet.

Detta allmänna krigstillstånd, denna genomsyrande misstänksamhet är en ofta förbisedd förklaring till extremhögerns uppsving. Samtidigt är det tydligt att den har ridit just på misstänksamheten mot muslimer post 11 september, och den allmänna oron inför ett “civilisationernas krig”.

Krigstillståndet föder således extremism i båda läger. Likgiltigheten triumferar över människovärdet. Kriget ger upphov till mera krig.

Det är frestande att tänka isär dessa frågor, att avfärda helhetsgreppet som spekulationer, som antingen för brett eller för ogripbart. Risken finns då att vi fortsätter att fatta beslut utifrån en i grunden felaktig berättelse om samtiden och människan.

Då bortförklarar vi krigslogikens katastrofala utfall som “oförutsedda komplikationer” (Afghanistan har nu blivit världens största heroinexportör), eller mystifierar den genom begrepp som “högervindar i Europa” (vilket borde reta gallfeber på intellektuella borgare).

Vad vi behöver är en motberättelse.

Först då kanske vi inser att JAS-montörerna i Linköping försvarar Sverige bättre genom att montera pumpanläggningar i Kenya. Då kanske vi blir villiga att utforska hur vi skulle gagnas av ett försvar som gick ut på att på allvar bygga fred i omvärlden. Ett gott internationellt anseende är i dagsläget en effektivare försvarslinje än ett aldrig så militariserat Gotland. Och en allmän värnplikt för fredsbyggande är en spännande och vacker tanke.