Det uttrycks oro över att Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth delats så mycket i sociala medier. I Ann Heberleins krönika i DN 29/11 skriver hon att alla som delat applåderar människans värde i termer av nytta och produktivitet.

Heberlein tolkar Tavakoli som att han ”tycks argumentera för sin rätt att vara här, till trygghet och säkerhet genom att hänvisa till sin nytta och sina prestationer”. Hon går så långt att hon tar Tavakolis text till intäkt för att påstå att vi har ”förlorat tron på att det finns sådant som är gott i sig själv, som är sitt eget ändamål, inte blott ett medel till något annat, till något nyttigt.”

Om Heberlein hänger upp sig på Tavakolis betoning av sina prestationer, hänger jag upp mig på hennes sätt att tolka en skribents enda text som ett tecken på en ”sjuk” tid där Tavakolis egen livsberättelse sägs hota människovärdet. Det är en hård dom som fälls över Tavakoli. Det är stor skuld som läggs på hans axlar.

Varje människa i det här landet måste ha rätt att berätta sin egen livsberättelse utan att få stå till svars för att hen inte berättade alla andras också. Det måste också få lov att ingå i det människovärde som Heberlein talar om: rätten till sitt eget liv och sin egen berättelse. Rätten till sin egen stolthet.

Frågan som nu kan ställas är om en invandrare från Iran har rätt att få göra det? Har även hen också rätten att få vara en individ och inte enbart tillhöra en grupp? Frågan är relevant eftersom han i DN-artikeln anses skriva med ett ”stenhårt individualistiskt perspektiv”. Sedan när blev en invandrare inte en individ?

Svaret är ju att en människa med invandrarbakgrund så sällan får vara det. Vi matas istället med kollektiva bilder. Där invandraren är ointegrerad och outbildad. Någon som saknar arbete och bor i ett område med kackerlackor och stora sociala problem. Den bild av invandraren som SD attackerar och vinner sina röster på.

Vi måste kunna ta emot även Borzoo Tavakolis berättelse om sitt eget liv utan att nästintill anklaga honom för att vara så duktig att han fördärvar för andra invandrare och dessutom försvårar för ett samtal om människovärdet idag: om de ”sjuka och svaga, de människor som behöver hjälp”, som Heberlein skiver.

Heberlein väljer att benämna Tavakoli som ”mönsterinvandrare”. Återigen, får en människa från ett annat land enbart representera sig själv? Får en invandrare vara förbannad i det offentliga samtalet på den bild som ges av honom, hans bakgrund, hans familj och liv utan att avkräva honom en fullständig etisk presentation?

Naturligtvis var det ”käftsmällen” mot SD och Kent Ekeroth som föranledde alla delningar och gillanden i sociala medier. De fick  tillbaka med egna medel. Naturligtvis är Tavakoli högst medveten om att han argumenterar utifrån SD:s retorik med sin egen partsinlaga. Budskapet är tydligt till SD med anhängare: Jag är inget djur som ni påstår. Jag är en människa!

Ann Heberleins text i DN är mycket viktig. Synd bara att den hade Borzoo Tavakolis egen livsberättelse som sin projiceringsyta, som sin utgångspunkt och måltavla.