Visst pågår det en ”inre sekularisering” i Svenska kyrkan, men inte på det sätt som de många kritikerna påstår. Samtidigt förändras teologin och det teologiska språket. En västcentrerad missionssyn influeras nu alltmer av kyrkorna i Syd och Öst. Från kolonisation har vi fått mission från marginalen. Teologin utvecklas alltid i samklang med samtiden, skriver Eskil Jonsson.

Kyrkans Tidning har i ledare och debattartiklar under en tid gett uttryck för en stor oro för att Svenska kyrkan ”är i fritt fall” eller genomgår en ”inre sekularisering”. Inte minst den nya ärkebiskopen men även andra teologer anses ha ifrågasatt traditionella bibliska ”sanningar” vilket utmanar kyrkans trosbekännelse. Å andra sidan har den nye ärkebiskopen fått ett mycket starkt stöd och vi kan bara hoppas att detta är inledningen till ett viktigt gemensamt samtal som kan fördjupa vår tro och vetande, som även utmanar till handling för fred, rättvisa och interreligiös enhet. Det är i så fall inte en fråga om en svagare tro utan snarare tvärt om.

Uppsala universitets valspråk från 1600 talet ”Gratiae, Veritas, Naturae” (Sanningen genom Nåden och Naturen), som faktiskt fortfarande används, kan samtidigt hjälpa oss att förstå beroendet mellan Tro och Vetande som ett ömsesidigt ”kärleksförhållande” i sökandet efter Guds rike i en värld som omfattar hela skapelsen.

Begreppet ”inre sekularisering” som ofta nämnts i debatten har, som jag förstått det, inte direkt med tro och vetande att göra utan är snarare fråga om en övertro på rationalitet och institutionalisering. Begreppet kommer från det som en del religionssociologer kallat för ”intern sekularisering” (1). Jag har själv använt detta begrepp i mina studier om kyrkans organisation, ledarskap och ekonomi.

Vad det här handlar om är att präster och andra församlingsarbetare särskilt i protestantiska kyrkor i Väst blivit alltmer upptagna med administration och ekonomisk styrning på bekostnad av den lokala församlingens mission, liksom trons profetiska och sociala ansvar i världen. Intern sekularisering har även med det faktum att göra att kyrkoledare och religionssociologer, som effekt av en allmän privatisering, alltmer betraktar kyrkor och religiösa organisationer som ”företag”. De antas då agera på en fri religiös marknad där man förutsätts konkurrera om att erbjuda religiös eller andlig service till sina ”kunder”. Motsatsen till detta är väl att se att kyrkan som en trosgemenskap och tecken för Guds rike i världen(2).

Det är väl också det som en del kritiker menar har blivit resultatet av den senaste strukturutredningen i Svenska kyrkan med ”superherdar” i storpastorat som skall ”styra” kyrkan. Vi ser liknande trender inom ”new public management” modellen inom vård, skola och omsorg, vilket också är en del av globaliseringen. Det har också varit praxis att teologer, präster och kyrkoadministratörer gjort en åtskillnad mellan tro och ekonomi och därmed har man aningslöst lämnat fältet öppet för påverkan av sekulära organisationsmodeller och ekonomiska styrsystem som följer med globaliseringen.

Det finns i detta sammanhang också anledning att hänvisa till det som kallats för ”den sociala konstruktionen av verkligheten”(3) som är välkänd t.ex. inom humanistisk kunskapsteori. Den brukar tolkas som att vetenskapssamhället skapar och utvecklar sin kunskap om verkligheten genom en ömsesidig dialog (socialt) med tankar, observationer och erfarenheter. Men vi får inte glömma att det då är människans kunskap om verkligheten som är en social konstruktion, inte verkligheten i sig förstås. Vår kunskap varierar alltså med den föränderliga sociala, historiska och kulturella kontexten. Men redan i NT 1 Cor. 13 om Kärlekens Lov säger Paulus på flera ställen att ”kunskapen är ett styckverk” och t.o.m. att den skall försvinna.

Med detta som bakgrund är det också troligt att det är det moderna västerländska upplysningstänkandet och tron på rationalitet med mätbara bevis som även lett till att tron mer kommit att betonas som försanthållande och bokstavstrohet än att se tron som tillit till en kärleksfull Gud (tro, hopp och kärlek). Det är alltså knappast den klassiska teologin som betonat denna mer rationella syn på tron.

Den moderna världsbildens missionssyn och missionsteologi som i stort utgått från Väst och ofta sammankopplats med kolonialism kan också vara ett uttryck för en rationell tilltro till modern utveckling och civilisation. När världsekumeniken och kyrkorna i Syd och Öst fått mer inflytande talar man nu istället om ”tillsammans för mission” eller ”mission from the margins” som det heter i det nya missionsdokumentet från Kyrkornas Världsråd(4).

Den utgår från bilden av Gud som ”treenig”, vilket också som jag förstått ligger rätt nära den ekologiska filosofi (ekosofi) där Ande, Människa och Natur ses som ömsesidigt beroende(5). Man skulle då till och med kunna säga att ”den treenige Guden” är en av kyrkofäderna gjord ”förklaringsmodell” av en kärleksfull Gud som inkarnerats i såväl människan som naturen. Guds närvaro i världen alltså.

Den här bilden gör det också särskilt angeläget att komma ihåg orden av Jesus som säger att ”vad ni har gjort gjort mot dessa mina minsta det har ni gjort mot mig.” Samma sak gäller då också även de klimatförändringar och den ekonomiska tillväxt som hotar de mest utsatta.

Eskil Jonsson

[1] Chaves M, 1993; ”Intraorganizational Power and Internal Secularization in Protestant Denominations” in American Journal of Sociology, 99 No 1.
[2] Jonsson, E, 2002, Att vara eller inte vara kyrka- Ett förvaltarskapsperspektiv, Svenska Missionsrådet.
[3] Berger & Luckmann, 1966 The Social Construction of Reality, Garden City, Doubleday/Anchor
[4] WCC, 2013, The Church Towards a Common Mission
[5] Skolimowski, H.,  1975  Ecological Humanism