Ester Lutteman (1888–1976) är en teolog som både fick stort inflytande under sin livstid och formulerade självständiga och originella tankar om kyrkan och om kristen gemenskap. Denna essä innehåller delar av kyrkohistorikern Carola Nordbäcks föredrag den 9 november på Sigtunastiftelsen, med ett tillägg om Luttemans teologi.
Bilden av Lutteman
Ester Lutteman var under större delen av sitt vuxna liv en offentlig person. På bilden ovan från 1944 ser ni henne i den roll som hon trivdes bäst med. Det var talaren, förkunnaren och folkbildaren Ester Lutteman. Men hennes röst har tystnat – trots att hon hade en sådan stark teologisk röst under sin livstid. Den finns dock inte med i det offentliga teologiska samtalet i vår tid och hon har försvunnit ur kollektiva minnet. Många yngre människor har inte en aning om vem Ester var. Det finns dessutom väldigt lite forskning om henne. Det finns en antologi och ett antal artiklar av exempelvis Maria Södling, Hanna Stenström och Catharina Stenqvist. Men det finns ingen biografi, vilket är anmärkningsvärt.
Trots att hon var en av de mest tongivande kvinnliga teologerna i Sverige under åren 1930–1960 finns hon inte med i några teologiska handböcker eller i de avhandlingar som behandlar folkkyrkoteologins framväxt och ungkyrkorörelsen. Men hon var en del av denna utveckling samtidigt som hon formulerade självständiga teologiska tolkningar av de processer som pågick. Lutteman och flera andra kvinnliga teologer har kort sagt hamnat i en vetenskaplig skugga som gör att nya generationer inte lär känna dem och deras verksamhet. Lutteman m.fl. är så gott som osynliggjorda i de kyrkohistoriska beskrivningarna av 1900-talet.
Det här menar jag är ett bekymmer av två skäl. För det första blir historien förvanskad. Vi får inte tillgång till de kvinnliga alternativ som formulerades, de kvinnliga aktörerna och de strategier som de tillämpade. Vi får så att säga bara fragment av en historia – ett halvt samtal. Det andra skälet är att när man inom Svenska kyrkan i vår tid försöker formulera en folkkyrkoidentitet och blickar bakåt för att hämta inspiration finns inte de kvinnliga rösterna representerade i denna historia. Det gör att kyrkans självförståelse också blir fragmentarisk samtidigt som de teologiska tolkningar som de kvinnliga teologerna formulerade aldrig når oss och därför inte heller kan vidga människors referensramar när de ska formulera strategier för framtiden.
Jag nämnde tidigare att yngre människor sällan känner till Ester Lutteman. Men de människor som själva har minnen från 1950- och 60-talet känner ofta till Ester ganska väl. Ett exempel på hur hon blev omskriven kan ni se på dessa bilder från ett reportage i tidningen Husmodern från 1953:
Lutteman var en opinionsbildare. Hon talade i radio, skrev i tidningarna, gav offentliga föreläsningar och hann även delta i tv-program. Denna position hade Lutteman fått bland annat genom att under 1930- och 1940-talet arbeta som folkbildare och som resande föreläsare. Dessutom var hon en engagerad debattör i freds- och kvinnofrågor som anlitades i en rad olika sammanhang.
Systraskapet
Jag ska alltså prata om Ester Lutteman och Vadstenaringen med utgångspunkt i symposiets tema – Vänskapens teologi och systraskap som strategi historiskt och idag. Den bild ni ser nedan är en bra utgångspunkt – här ser ni Lutteman och en grupp av medlemmar i Vadstenaringen – den kvinnliga andaktsgemenskap som hon var med och startade 1928 och som kom att fortleva fram till 1988. Lutteman var också nätverkets ledare mellan 1928 och 1948.
Bilden ni ser ovan är från Vadstenaringens sommarmöte på Helgö i Småland 1940. När Vadstenaringen upplöstes var Lutteman redan död (hon dog 1976), men faktum är att ett par av medlemmarna faktiskt var med från början till slut. En sådan var Caisy Elander (sittande på första raden med uppdragna ben). Lutteman står i mitten i den översta raden. Denna bild illustrerar också symposiets tema – vänskapens teologi och systraskap som strategi. Den gemenskap som växte fram i den här gruppen var något alldeles speciellt, åtminstone om man får tro de skriftliga källor som berättar om Vadstenaringen och de vittnesmål som finns dokumenterade.
Men termen systerskap ingick inte i Luttemans eller de övriga medlemmarnas sätt att ala om sin förening. Inte heller ordet vänskap användes särskilt ofta för att beskriva den gemensamma relationen. Istället var det ”andlig gemenskap” man talade om. Det tycks ha syftat på en känsla av att dela något – en upplevelse som gjorde att man stod närmare varandra än tidigare. De gemensamma erfarenheterna verkar ha skapat osynliga och starka band mellan dessa kvinnor. Om man med utgångspunkt i vår moderna terminologi betraktar den här kvinnliga gemenskapen så kan man förstås tala om systraskap – men de gjorde de inte själva. Det berodde inte på att de var ointresserade av kvinnofrågor. Tvärtom, det fanns det ett stort intresse för sådana samhälleliga och kyrkliga orättvisor som berörde kvinnor. De termer man använde var snarare ”syskon” eller till och med ”bröder”. Termen ”systrar” använde man inte. I religiösa sammanhang användes ”systrar” och ”systerskap” främst för att beteckna nunnor, sjuksköterskor, diakonissor etc. Exempelvis utvecklades en av medlemmarna i Vadstenaringen – Magda Wollter – i en mer högkyrklig riktning och var med och grundade en nunneorden: Jesu Moder Marias Systraskap i Malmö 1957. Detta är en språklig iakttagelse som också kan avslöja något om begreppsliga förskjutningar. En rimlig hypotes är att ”systerskap” som begrepp för kvinnlig solidaritet och kvinnokraft växte fram senare under 1900-talet, förmodligen som en del av 70-talets kvinnorörelse. Här finns således material för en viktig begreppshistorisk analys.
Vadstenaringen
Vadstenaringen var vad vi idag kallar för ett nätverk. Det var ett nätverk av och för kvinnor. Medlemmarna (ca ett hundratal) kom från olika delar av Sverige och var högutbildade. Alla hade åtminstone studentexamen. De flesta hade också universitetsstudier bakom sig, bland annat i teologi. Utbildningsbakgrunden berodde på att ringen växte fram ur ”Sveriges kvinnliga studerande ungdoms kristliga förbund”. I det här nätverket hade man regelbunden kontakt och inom ramen för nätverket skapades ett slags andligt rum – bestående av enbart kvinnor.
Vadstenaringen höll årliga sommarmöten och efter varje träff brukade man sammanställa ett fotoalbum som dokumenterade mötet. Man höll kontakt via de årliga mötena, via sändebrev (tre per år) och via årsböcker som innehöll referat av de föredrag, predikningar och samtal som förts vid sommarmötet. Dessutom följde medlemmarna en gemensam bibelstudieplan som Lutteman hade utformat. Här ser vi en bild från ringens sommarmöte på ön Helgö 1937.
Inom ramen för detta rum – denna gemenskap – gjorde kvinnor mycket som de inte kunde göra inom Svenska kyrkan vid den här tiden. De predikade och höll teologiska föredrag för varandra. De talade fritt om exegetik och teologi och förde intensiva samtal utifrån sådana frågeställningar som vuxit fram ur deras erfarenheter som kvinnor. De utövade själavård, gav avlösning och utformade sina egna gudstjänster. Vid andakterna och gudstjänsterna gjorde de allt tillsammans, de läste texterna, bad, predikade och delade nattvard. Deltagarna gjorde detta gemensamt. Tanken var att alla som ville skulle bidra vid de gemensamma andakterna och vid samtalen. Ester Lutteman – som var en av initiativtagarna till Vadstenaringen kallade ringen för hennes församling.
Nedslag i Ester Luttemans teologiska tankevärld
Här ser vi Ester Lutteman själv på bild. Den togs 1953 på Sigtunastiftelsen – närmare bestämt i rosenträdgården. Då var Lutteman 65 år gammal och Vadstenaringen firade sitt tjugofemårsjubileum. I bakgrunden skymtar ett par av ringens övriga medlemmar. Vid denna tid var Lutteman fortfarande mycket aktiv och hennes teologiska tänkande utvecklades 0avbrutet. Jag vill avsluta detta föredrag med att göra ett par nedslag i hennes teologiska tankevärld. De är hämtade ur hennes bok ”En kvinna bekänner sin tro” (1958) och ett antal artiklar som hon skrev under 40- och 50-talet i tidningar som Arbetaren, Sveriges KFUK, Pax et Libertas m.fl.
Kyrkan – en gränsöverskridande gemenskap
Lutteman betonade gemenskapens betydelse som kristen livsform. Behovet av gemenskap är universellt och allmängiltigt menade hon. Oftast formas gemenskaper utifrån något som människor har gemensamt som exempelvis blodsband, ägodelar eller nationstillhörighet. Sådana gemenskaper betydde föga för kyrkan. Lutteman beklagade att också den kristna gemenskapen ofta utgår från jordiska måttstockar. Men Lutteman hävdade att Gud inte bryr sig om några yttre gränser. I Kristus (i den kristna gemenskapen) finns varken jude, grek, slav, fri, man eller kvinna. Kristen gemenskap är så att säga per definition jämlik. Alla människor är likställda. Lutteman formulerade således en form av befrielseteologi. Jesus beskrivs som en befriare och förlossare. Han är den som löser människors bojor och ser dem bortom det yttre och därmed också bortom de gränser som kön, ras o.s.v. sätter för människor. Det var, skriver hon, Kristus som gav kvinnan hennes fulla ”mänskliga frihetsbrev”. Denna frihet definieras av Lutteman som rätten att få utveckla sina bästa möjligheter på bekostnad av de sämre. Med detta frihetsbrev följer både ett ansvar och rättigheten att få utvecklas, utbildas och att göra sitt inflytande gällande.
Detta innebär enligt Lutteman att äkta kristen gemenskap alltid bör försöka överskrida yttre gränser. Hon menade därför att kyrkan är och bör vara en gränsöverskridande gemenskap. Ett viktigt syfte med kristen gemenskap är således att människor ska överskrida de gränser som har upprättats i andra sammanhang. Dessa hör inte till kyrkan/kristen gemenskap. En kyrka ska därför inte resa murar – hon ska rasera dem. En kristen människa har samtidigt både en rätt och en plikt att se på varje medmänniska på detta sätt. Ju mer en kristen gemenskap tar detta på allvar desto mer måste den bli ”en gemenskap i kärlekens tecken över gränserna”. Vilka gränser talar då Ester om?
Hon talar om kön, klass, blod, ras, konfessionsgränser och nationella gränser. Den yttersta gräns som kristen gemenskap försöker överbrygga är den mellan himmel och jord. Det innebär att äkta kristen gemenskap enligt Lutteman utgör ett ”evighetens frö”. Men sådan gränsöverskridande kristen gemenskap upplevs alltid som hot av de grupper som bygger sina privilegier och sin identitet på just dessa gränser. Lutteman skriver att ”människans historia är en fortlöpande strid om rättigheten att sätta gränser”. Människor skapar således gränser – men det finns bara en gräns som bör respekteras hävdade hon. Det är gränsen mellan gott och ont. I övrigt är det rätt att bygga broar över resterande gränser.
Men hur upprätthåller man gränsen mellan gott och ont? Det sker genom att läsa Jesu bergspredikan och följa dess intentioner, menade Lutteman. Genom att låta det goda flöda över och genom att förlåta. Hon skrev att ”förlåtelsen gör det ondas makt om intet”. Men, att älska sin nästa är ingenting sentimentalt – det handlar om att vara Guds medarbetare i kärlekens namn. Det handlar om att bidra till att dörrar öppnas till Gud. Det handlar om att dela med sig, att gemensamt kämpa mot de förstörande krafterna och att kunna förlåta. ”Förlåtelsen är kärlekens innersta livskonst”. Men vid sidan av förlåtelsen är kampen för rättfärdighet lika viktig. Lutteman menade att livets mening var att kliva in i rollen som Guds medarbetare.
Detta beskrev hon med orden skapande kärlek. Hon skrev att: ”tro är att veta att det i alla situationer finns en väg för den skapande kärleken”. Lutteman menade att Gud finns hos alla människor som handlar av skapande kärlek. ”De människor som förmår att i sitt liv ge uttryck för skapande kärlek är gripna av Gud – vilken etikett de än har”.
Gränsernas tyranni var något som Lutteman ständigt återkom till, exempelvis när hon skrev för KFUK och när hon talade om IKFF (Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet). Hon betonade att all verklig fred förutsätter frihet. All verklig demokrati måste bygga på detta. Lutteman betonade dessutom IKFF:s och KFUK:s internationella dimensioner. Hon menade att den internationella gemenskapen är central för att rasera murar och gränser mellan nationer, raser, politiska partier, konfessioner etc.
Lutteman betonade att kyrkan varken äger Bibeln eller har monopol på kristen gemenskap. Kristendomen skulle inte isolera sig i kyrkan – den borde ut i samhället. Hon pekade exempelvis på att KFUK:s gränsöverskridande ambitioner passade bättre för kristen gemenskap än de nationellt organiserade kyrkorna. KFUK var ju till sin natur gränsöverskridande och därmed stämde organisationen bättre med Kristi natur och evangeliets budskap.
Traditioner och konventioner
Lutteman kritiserade sådana kyrkor och rörelser som försökte göra Jesus till sin egen. Dessa kyrkor hävdade att de hade den enda sanna tolkningen och praktiken. Jesus Kristus var enligt Lutteman större än alla kyrkor. Kyrkorna är mänskliga skapelser – rikedomen på samfund och trosriktningar visar på att allt detta är mänskliga och bristfälliga skapelser.
Dessutom varnade hon för kyrkans sätt att ibland se traditionen i nivå med bibelordet. Den förstnämnda blev heliggjord genom att man satte likhetstecken mellan organisationen kyrkan och Kristus. Lutteman kritiserade även den högkyrkliga kyrkosyn där präster sågs som representanter för Kristus. Hon ifrågasatte samtidigt de högkyrkliga, rikt utsmyckade och ritualiserade, gudstjänsterna och menade att man nog inte kunde komma längre från vad Jesus av Nasareth försökte åstadkomma.
Lutteman varnade även för kyrkans benägenhet att etablera traditioner och sedan bli fånge i dessa vanor. Traditionalism och formalism var enligt henne förstelnande och hämmande tendenser. De skapade en rädsla och ovilja till förändring menade hon. I detta ängsliga bevarande av det gamla passiviserades också den religiösa kraften. För Lutteman var nämligen kyrkan något progressivt, ständigt levande, pulserande och föränderligt.
Var finns Gud?
Lutteman skriver i en artikel med titeln ”Var finns Gud?” att människan ständigt försöker placera och finna en plats åt Gud. Det är så människan fungerar. Hon är ”tidens och rummets barn” eftersom det är i dessa kategorier som hon uppfattar omvärldens fenomen. Därför har hon också försökt att placera Gud i kyrkan, i naturen etc. Men Gud kan inte lokaliseras på det sättet hävdar Lutteman. Hur ska man då tänka?
I stället för att tänka på en plats borde människor försöka föreställa sig Gud som ”allestädes närvarande”. Varje människa är ”omvärvd” av Gud menar hon. Gud identifierar sig med sin skapelse och lider med dem som lider. Ingenting drabbar oss utan att Gud är med. Gud orsakar inget ont – däremot lider Gud med oss. Därmed är inte heller den lidande människan glömd av Gud utan omgiven av Guds kärlek.
En viktig del av en människas andliga utveckling var tillväxten av hennes gudsmedvetande. Lutteman använde detta uttryck för att tala om en människas medvetande om och erfarande av Guds närvaro i den egna existensen. Eftersom de flesta människors gudsmedvetande var ganska grumligt så uppfattade de inte detta. När Lutteman skulle förklara hur hon ville att andaktslivet kunde se ut för att utveckla människors gudsmedvetande föreslog hon bön, stillhet, meditation och koncentration. Att be var helt enkelt att flytta in i gudssfären (Guds egen livssfär) med sina livsfrågor och sitt eget liv. Att be om något var att ställa sig själv till disposition: kan du bruka mig Gud – så ta mig!
Luttemans gränser
Jag vill avslutningsvis säga att oavsett hur gränsöverskridande Lutteman ville att kyrkan skulle vara kan man se att även hennes egen tankevärld var präglad av gränser och dikotomier. Jag menar att det också är viktigt att se detta drag i Luttemans tänkande för att till fullo kunna förstå och skapa sig en bild av hennes teologi. Det finns tre sådana gränser som jag i detta sammanhang vill lyfta fram. Det är hennes syn på relationen mellan kristendomen och judendomen, mellan den lutherska och den katolska kyrkan samt relationen mellan män och kvinnor.
Luttemans befrielseteologiska utgångspunkter innehöll en kritik av judendomen. För att Jesu förhållningssätt mot kvinnor skulle kunna beskrivas som något nytt och befriande måste han ha tagit spjärn mot något. Judendomen blev i Luttemans tankevärld den patriarkala religion som Jesus revolterade mot. Det medförde att hon ofta återkom till en kritik av det hon uppfattade som patriarkala drag i det judiska tänkandet.
Luttemans förhållningssätt kan här jämföras med andra feministiska teologer som använt liknande sätt att tolka Jesus. Katharina von Kellenbach har i en uppmärksammad studie, ”Anti-Judaism in Feminist Religious Writings” (1994), synliggjort dessa tendenser som ofta inneburit att Jesus egen judiska identitet har osynliggjorts. Här finns paralleller som vore spännande att undersöka. Det kan samtidigt konstateras att den svenska feministiska teologins utveckling och historia ännu inte har blivit genomlyst. Lutteman utgör dock en viktig hållpunkt i en sådan historieskrivning.
Luttemans sätt att kontrastera Jesus mot den historiska kontext han levde i har en parallell i hennes sätt att kontrastera Martin Luther mot den katolska kyrkan. Luther ses av Lutteman som en reformator som tog spjärn mot en omgivande religiös kultur präglad av förhållningssätt och traditioner som var missriktade och som hade spårat ur. Detta tolkningsmönster använde hon också när hon kritiserade den högkyrkliga rörelse inom Svenska kyrkan som var mycket påtaglig under 1940- och 1950-talet. De högkyrkliga tendenserna kallade hon för ”romerska”. Här kan man se en underlliggande dikotomisering mellan det lutherska och det ”romerska” där det sistnämnda betecknade en lång rad aspekter (religiösa traditioner, tolkningar och förhållningssätt) som Lutteman var starkt kritisk till.
Den tredje gränsdragning som jag vill nämna återfinns i Luttemans sätt att förstå könsskillnader. Å ena sidan betonade hon allas likvärdighet inför Gud. Å andra sidan betonade hon skillnaderna mellan könen. Hon menade att ”Gud gjorde oss ju inte till man och kvinna, för att vi skulle imitera varandra. Utan för att vi med våra olika gåvor skulle komplettera varandra på en i övrigt likvärdig basis”. Lutteman formulerade således en essentialistisk könsuppfattning där män och kvinnor sågs som representanter för två separata kön med olika gåvor och egenskaper. Mellan dessa kön fanns dock ingen kvalitativ skillnad. Inte heller skulle könstillhörighet ligga till grund för någon social rangordning inom äktenskap, arbetsmarknad eller kyrka. Johanna Gustafsson Lundberg har i sin avhandling ”Kyrka och kön” (2001) analyserat Luttemans position i frågan om kyrkans sätt att behandla kvinnor och menar att Lutteman formulerade en radikalare kritik än många andra vid denna tid. Kritiken utgick dock från ett särartstänkande – män och kvinnor var olika men likvärdiga.
Ester Lutteman höll många hundra föreläsningar och spenderade en stor del av livet på resande fot
Till denna slutsats bör dock tilläggas att Lutteman oftast använde ord som ”rättvisa” och ”människovärde” när hon kritiserade hur kvinnor blev behandlade i det svenska samhället och i kyrkan. Dessa termer hade en djup religiös innebörd för Lutteman. ”Kvinnosaken” var enligt hennes tolkning ursprungligen en kamp som vuxit fram ur kristendomen. Lutteman beklagade därför att kvinnorörelsen fjärmat sig från kristendomens tankevärld och att Svenska kyrkan inte ville kännas vid den kamp som ursprungligen emanerat ur den tro som kyrkan själv stod bakom.
Kampen för kvinnors rättigheter var alltjämt en kristen kamp menade Lutteman som samtidigt hävdade att det var Jesus som gett kvinnan hennes människovärde. Idén om det allmänna människovärdet är således enligt Luttemans tolkning en kristen föreställning som introducerades av Jesus. Det var givetvis inte bara kvinnan som hade fått sitt människovärde bekräftat av Jesus. Lutteman skriver att ”varje människa – frånsett ras, begåvning, kön eller klass – är kallad att bli ett Guds barn och har därför samma värde i Guds ögon. Detta var något av det stora som Jesus lärde en förvånad samtid”. Hon skrev även att ”människovärdet i hela dess rikedom når vi först, när vi till fullo fattat, att man såväl som kvinna verkligen är skapade till Guds avbild”. Detta var enligt min tolkning ett sätt att ifrågasätta en manlig normativitet inför Gud och hävda att kvinnan – i all sin kvinnlighet – var Guds avbild i samma utsträckning som mannen.
Carola Nordbäck
Kyrkohistoriker
