På Seglora smedjas 5-årsfest berättade litteraturhistorikern Anna Bohlin om de radikala kvinnorna som levat och verkat i kyrkan genom historien.

Jag är litteraturhistoriker och intresserad av trosfrågor, men varken teolog eller kyrkohistoriker. Det här kommer alltså inte att bli en objektiv historia om kvinnorna och Svenska kyrkan, utan min historia om kvinnor jag kommit i kontakt med, vars liv och verksamhet bottnar i en erfarenhet av Gud. Jag kommer framför allt att uppehålla mig vid tre kvinnor och de första har jag kommit kontakt med genom arbetet.

Fredrika Bremer kommer att ta det största utrymmet, eftersom det är henne jag arbetar med nu. Därefter kommer jag att ta upp Emilia Fogelklou och även säga något mycket kort om Elin Wägner. Den sista kvinnan jag gärna vill säga något om hade jag en personlig relation till. Margit Sahlin var min farmors syster. Vi hade ingen kontakt när jag växte upp, men under ett av hennes sista år arbetade jag på S:ta Katharinastiftelsen som akoluth (kyrkotjänare) och fick då uppleva Margit.

Nu tänker säkert många att Margit och S:ta Katharinastiftelsen väl står för ett annat slags radikalitet än Seglora smedja och jag tänker inte säga emot. Men det leder mig in på det andra jag vill säga, inledningsvis: jag vill kommentera rubriken till temasöndagen ”Kvinnorna och kyrkan – en radikal historia”. För vad betyder egentligen ”radikal”? Rådfrågar man Svenska Akademiens ordbok får man lära sig att ”radikal” kommer från det latinska ordet radix, som betyder ”rot”. Radikal är något som tillhör roten eller som utgår från roten av en växt, i överförd bemärkelse något som utgör ett ursprung, eller inneboende, genomgripande, djupgående, till exempel något som angriper en sjukdom i dess rot. Begreppet ”radikala skott” betyder skott som utgår från roten. Här kommer alltså några radikala skott, några kvinnor som sticker ut, förankrade i roten.

Ewa och Helle brukar tala om att Seglora smedja står i en linje och jag vill särskilt lyfta fram några saker som är viktiga i er verksamhet och som också varit viktiga för föregångare under drygt 150 år. De linjer jag vill lyfta fram är religionsdialog och ekumenik, internationell samverkan och inspiration, och engagemang i samtidsfrågor. För ett par av dessa kvinnor är inkarnationen i centrum, men gemensamt för alla är att de mött motstånd och tvingats till kamp. Dagens födelsedagsbarn har fått sin beskärda del av den varan.

Det finns en gammal föreställning om att kombinationen kvinnor och kyrka inte alls resulterar i radikalitet, utan tvärtom i konservatism, i ett försvar för att kvinnans uppgifter ska begränsas till, som fascismen formulerade det, ”Kinder, Kirche, Küche”. Det här har en bakgrund i 1800-talet, när det plötsligt blev kvinnligt att vara religiös. Kvinnors religiösa engagemang ökade, i Katolska kyrkan tog Mariakulten ny fart, antalet nunnekloster blev fler och änglar, som fram till slutet av 1700-talet avbildats som manliga, blev nu kvinnor. Detta var något nytt!

Tidigare var det ju män som var fromma, medan kvinnors tro ansågs minst sagt svajig: i 1600-talets bästsäljare, Häxhammare, hävdas rentav att själva ordet ”kvinna”, femina, rent etymologiskt betyder ”mindre troende” (fides minus). Med 1800-talet började kvinnor tvärtom uppfattas som naturligt troende, vilket fick till följd att männen måste gå till motoffensiv och formulera ett särskilt manligt kristet förhållningssätt, präglat av kamp. På prästmöten och i herdabrev underströks vikten av att manligt kämpa med sin tro. Kvinnorna behövde ingen uppmaning uppifrån för att kämpa med sin tro – de tvingades till det. Prästerna ordnade detta mycket bra genom att, som Ewa tog upp tidigare, predika bokstavstro och kvinnlig underordning.

Det här var en situation som gjorde Fredrika Bremer sjuk. Hon blev handlingsförlamad av en depression som till slut blev så djup att hon övervägde att ta sitt liv. Ur detta läge räddades hon av tre saker: utilitarismen, utvecklingstanken och Kristus. Får man göra det man tycker är roligt och är bra på? Tidens normer för kvinnlighet hade ett entydigt svar på den frågan: nej. Utilitarismen sa: ja! Alla behöver använda sina gåvor samhällets skull! Genom att göra det du tycker är roligt bidrar du till den samlade lyckan och till allas bästa!

Det var så Fredrika Bremer bestämde sig för att bli författare. Hennes romaner skulle göra gott! I viktiga avseenden är de helt klart motsvarigheten till dagens självhjälpslitteratur, exempelvis förekommer på ett antal ställen romanpersoner som överväger självmord. Bremer ger handfasta förebilder för hur man tar sig ur den djupaste förtvivlan. Hennes egen väg ur djupaste förtvivlan tog många år av kamp med Gud och Bibeln. Metoden var studier och samtal med hennes vän, prästen Per Böklin. Bremer skriver till Böklin: ”En organiserande sol har gådt upp för mig […] – o förstår ni rätt huru ni gifvit mig allt?!” En organiserande sol – det är så fint och det är här utvecklingstanken och Kristus kommer in. Utvecklingstanken handlar här om Guds plan med mänskligheten; detta är före Darwin.

År 1842 ger sig Fredrika Bremer in i den teologiska debatten som just handlar om hur man ska förstå Jesusgestalten. 1842 – lägg det årtalet på minnet, jag återkommer till det i slutet av föredraget. Bremer skrift heter Morgon-väckter (alltså ”Morgonrodnader”). Bakgrunden är den skandalösa skriften Jesu Lefnad av den tyske teologen David Friedrich Strauß, som menade att Jesus visserligen varit en historisk person och ett etiskt ideal som manar till efterföljelse, men att det inte finns någon anledning att tro på evangeliernas övernaturliga berättelser. Undren och uppståndelsen var båg. Jesus var en föredömlig människa, men inte Gud.

En förkortad version av denna skrift kom i svensk översättning och då blev det liv i luckan. Boken åtalade och debattens vågor gick höga. Bremer var vid det här laget en framgångsrik författare och tyckte att det var dags att ta bladet från munnen. Samtiden var i princip ense om, att det borde hon inte ha gjort. Hon försökte inta en mellanposition: å ena sidan uppskattade hon Strauß’ inlägg – hon ställde sig kritisk till Statskyrkans verbalinspirerade bibelsyn. Å andra sidan kritiserade hon Strauß: Kristus är Gud – annars faller hela tanken om Guds gränslösa kärlek. Resultatet blev att hon blev ansatt från båda lägren. Framför allt borde hon som kvinna inte ha uttalat sig alls i en teologisk debatt; år 1842 kunde en kvinna inte uttala sig offentligt om teologiska spörsmål.

I Morgon-väckter beskriver Bremer hur Bibeln ofta stött bort henne: ”’Nej! detta kan inte vara Guds ord!’” Och hon jämför Bibeln med en gruva: ”Länge, länge var der mig mörkt och hemskt och obegripligt […].” Den som lyser upp – den organiserande solen – är Kristus, den mänsklige och gudomlige. Det går faktiskt rätt hett till mellan Fredrika och Kristus. Hon resonerar såhär: om Jesus inte är Gud, så har Gud offrat någon annan och en sådan herre kan jag inte högakta, inte älska – jag vill inte lyda! ”Är Gud mig en sjelfvisk herre, så har han i mig blott en sjelfvisk tjenare, och jag vill njuta lifvet enligt min smak […].” Men om Gud offrat sig själv i kärlek, i så fall är det ”ett evigt älskande och offrande hjerta [som] klappar i lifvets […] medelpunkt”. Då har vårt ”lif, vårt arbete […] ett oändligt värde”. Här kommer Bremer närapå i extas, det blir många utrop och utropstecken och … …. som markerar att något försiggår som inte låter sig uttalas, och hon avslutar: ”Jag känner honom nu, och kärlek, tillbedjande kärlek tvingar mig.” Kristus framstår för Bremer som en andlig älskare.

Utvecklingstanken hör ihop med denna kärlek som manar till arbete och med Bremers djärva ekumeniska tanke och internationella kontakter. Världen utvecklas mot Guds rike – även i djupaste förtvivlan finns en strimma av ljus, eftersom den kan driva fram nästa steg. Hon måste tänka så för att stå ut! Hos den som blir förföljd för sin tro blir ropen från den inre rösten starkare och övertygelsen fastare. Det är därför Bremer uppfattar Amerika som ett framtidsland. Många av de människor som emigrerade till USA delade erfarenheten av att vara förföljda för sin tro och det ger dem ett moraliskt övertag. Bremer reste till Amerika bland annat för att studera mångfalden av religiösa samfund. Många såg en fara i splittringen av dogmer och fromhetsliv, men Bremer ser en mening: tider förändras, människor är olika och behöver holka former för tillbedjan. Huvudsaken är att vägarna leder till Gud. I Amerika tydliggörs också målet för hennes utvecklingstanke: där samlas alla världens nationer till ett stort folkmöte och alla dessa folk ska tillsammans bidra till att i framtiden skapa en fullkomlig mänsklighet.

Klara Johanson (som i början av 1900-talet var expert på Bremer) har förstås som vanligt sagt det bättre än alla andra. Hon skriver: ”O helhet – helighet! ropade Fredrika. Aldrig var en mänska hel, helig, men de som har skådat helheten och sträckt sig efter den med överspännande av mänsklig kraft, de förskräcker och bedårar och lockar oss. Och dömer oss. […] Anspråkslöshet är en dygd präglad av hin onde.” Det skriver KJ i ett brev till Emilia Fogelklou, som KJ på ett annat ställe kallar ”detta vanvårdade geni” (för övrig i ett brev till Lydia Wahlström). I brevet jag citerade skriver KJ om Fogelklous bok Birgitta och KJ påpekar att Fogelklou måste vara den första som utelämnar ”den heliga” i titeln. På samma sätt heter boken om Fransiscus Frans av Assisi. Det är människan, personligheten, som intresserar Fogelklou. För henne verkar inte Kristusgestalten stå i centrum på samma sätt som för Bremer. Kanske kan man uttrycka det så, att det inte är Gud son, utan Guds uppenbarelse i människor som förmedlar Gud, som står i centrum för Emilia.

Emilia blev den första kvinnan som tog teol. kand.-examen 1909, men hon skriver senare till Elin Wägner, att hennes studier egentligen inte syftat till ”att få veta, utan för att verifiera ett sällsamt vetande inom mig, som jag fick oberoende av böcker eller människor”. Det hon refererar till här är vad hon kallar sig ”verklighetsupplevelse”. Den 29 maj 1902 brister plötsligt ”det tomma skalet”. Emilia var plågad av mindervärdeskomplex och brottades med frågan om Guds existens.

Även hennes tillstånd blev så allvarligt att hon funderade på självmord, men plötsligt när hon sitter på en bänk och arbetar händer detta: ”All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan.” Hon känner godhet, glädje, ljus, och hon tänker: ”detta är Gud”. Denna erfarenhet bar henne resten av livet. Kyrka, dogmer, ämbeten var inte viktiga för henne. Hon skriver: ”Religionen är den största av alla konster.” Dogmer kunde rentav göra henne illamående, som när jungfrufödseln debatterades på Teologen i Uppsala och nödvändigt skulle försvaras. För Fogelklou var jungfrufödseln en symbolisk bild av Guds sons födelse i människan själ; det var en tolkning som det knappast fanns plats för i den tidens debatt. Och när hon själv tvingades undervisa i kristendom efter en läroplan som hon inte tyckte fungerade, kalla hon det ”grammofonkristendom”.

Ekumenik är Fogelklous svar på mycket och den stärktes av många resor i England, Tyskland, Frankrike, Italien och USA. Hennes intresse för helgon och för en mystisk tradition kan faktiskt ses som en konsekvens av vad hon uppfattade var viktigast i protestantismen, nämligen den direkta kommunikationen mellan Gud och människans själv. I bönen talar Gud tillbaka. Men samtidigt konstaterar hon att protestantismen är en ”manfolksreligion”. Det finns ingen plats för Maria, Klara, Birgitta och Teresa. Därför behövs katolicismen! Olika samfund kompletterar varandra, menar Fogelklou.

Kväkarna intresserade Emilia tidigt, liksom de intresserat Bremer på hennes resa i Amerika. Bremer beundrade mycket hos kväkarna, men hon behövde röra sig för att tänka och hade svårt för långa, tysta gudstjänster. Den inre rösten är ett viktigt begrepp hos Bremer, men hon misstänkte samtidigt att det inre ljuset mycket väl kunde lysa upp en mörk vilja – sakramenten behövs! var hennes slutsats. Men Fogelklou var en av de första svenskar som gick med i det brittiska Society of Friends. De började ha gemensamma tysta andakter i Sverige och ärkebiskop Eidem deltog faktiskt vid något tillfälle. 1935 ansökte de om att bli registrerade som ett eget samfund.

Fogelklou delade också kväkarnas ideal om utåtriktad verksamhet: ”Mystikens kärna: att vända sig till världen.” Hon deltog i kvinnorörelsen och i kvinnorörelsens och kvävarnas arbete för fred, och hon var med och startade Birkagården 1916, en ”hemgård” efter brittisk förebild. Vid den tiden var Birkastan en fabriksstadsdel präglad av Atlas verkstäder och Rörstrand. Tanken var att intellektuella skulle bosätta sig i industriområden, dela arbetarnas villkor och stödja, inte minst med kursen. Folkbildning låg Emilia varmt om hjärtat.

Elin Wägner hade en delvis parallell historia. Hon och Emilia blev nära vänner och i deras brevväxling, som givits ut av Gunnel Vallqvist, kan man följa Wägners process, som slutade med att även hon gick in i Vännernas samfund. Också Wägner hade depressiva perioder och kämpade länge med sin bakgrund i en högkyrklig prästsläkt från Småland – en konflikt som också utspelar sig i flera av hennes romaner. Både i romanerna och i brevväxlingen återkommer bilden av att Gud är bunden inuti henne, att hon satt ”munkavle” på Gud, stängt av. Det får inte hända! Men att lyssna på Guds röst är samtidigt att underkasta sig, att lyda.

Det jag tycker är intressant här och som jag vill peka på är att det alltså handlar om en av kvinnorörelsens absolut viktigaste frontfigurer under flera decennier, som var ständigt pådrivande i debatten, ständigt ute på reportageresor eller på kvinnokongresser över hela världen. Men att driva förändring i samhället är för henne att ställa sin vilja i Guds tjänst. KJ lyfter fram att Bremer ständigt återkom till att kvinnor skulle vara Herrens tjänarinna, inte herrarnas tjänarinna. ”Tillit och tuffhet”, som Ewa sa i sin predikan på temasöndagen.

Den 10 april 1960 hölls sorgeringning i Lunds domkyrka. Orsaken var att tre kvinnor för första gången vigdes till präster i Svenska kyrkan: Ingrid Persson, Elisabeth Djurle och Margit Sahlin. Vid den här tiden var Margit sedan länge direktor för S:ta Katharinastiftelsen, som då höll till på Österskär, vilket fick domprosten i Strängnäs att fälla repliken: ”Kyrkan har strandat på ett skär och dess namn är Österskär.” Margits kamp var kanske inte så mycket med Gud som med kyrkan, men den kampen var seg och hård. På samlingen efter Margits begravning berättade Caroline Krook att hon i början av sin karriär haft ett samtal med Margit.

Caroline funderade på om hon skull orka med det kompakta motståndet. Margit sa: ”Caroline, det är bara råttorna som lämnar det sjunkande skeppet!”
Under studietiden i Uppsala stod ett par saker klart för Margit: kvinnorörelsen var fientlig mot kyrkan och kyrkan var fientlig mot kvinnorna – samtal behövs! Hon skriver att vissheten växte fram om att hon måste satsa sitt liv på att bygga en bro mellan kvinnovärlden och kyrkan. Problemet var att det över huvud taget inte fanns någon tjänst för en kvinnlig teolog i Svenska kyrkan. 1943 inrättades en tjänst för Margit som ”kvinnlig själasörjare”, och det är nu ni ska minnas årtalet 1842 när Bremer publicerade Morgon-väckter. Då fick en kvinna inte ens uttala sig offentligt om teologi utan att straffas. Ganska precis 100 år senare kommer den första tjänsten i Svenska kyrkan för kvinnliga teologer – även om det skulle dröja ytterligare 17 år innan prästvigningen – och från 1943 skulle det alltså ta 70 år innan vi fick en kvinnlig ärkebiskop.

1948 höll Margit i den första kursen i kvinnlig kyrkotjänst, alltså det som sen skulle bli S:ta Katharinastiftelsen, och temat var den ”kallelse som tidsläget innebar för kvinnorna”. Det gäller ju alla kvinnor jag tagit upp här och Ewa och Helle, att ni svarar på den kallelse som tidsläget innebär. Den kursen inledde Margit med att tala över ett Bibelord ur Johannesevangeliet (Joh. 15:5), där Jesus säger: ”utan mig kan ni ingenting göra”. Det är faktiskt hämtat ur liknelsen om vinstocken: ”Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren.” Här har vi åter roten och de radikala skotten!

Katharinastiftelsen ville absolut vara kvar inom kyrkan och det ledde till att Margit blev ansatt från alla håll. Kvinnorörelsen menade att hon var feg som inte från början tog klar ställning i ämbetsfrågan; exempelvis kritiserade Lydia Wahlström Margit för att hon var kvar i en kyrka med så starkt kvinnomotstånd. De traditionellt engagerade kyrkliga kvinnorna tyckte att det blev för mycket kvinnosak och framhöll att det visst fanns uppgifter för kvinnor i kyrkan: man kunde putsa kyrksilvret.

På Diakonistyrelsen, där Margit hade sin tjänst blev hon behandlad som luft. I högkyrkliga kretsar var man direkt rasande. Biskop Giertz sa till Margit att om hon skulle bli prästvigd, skulle de gudstjänster hon förrättade vara djävulsmässor. När hon meddelade sitt beslut att prästvigas blev hon mordhotad. Hon blev, som hon skriver, till slut en ”invand hackkyckling”. Samtidigt fick hon kraft och mod och inspiration av resor i England, Italien, Frankrike, med besök i olika samfund och kommuniteter, och hon fick också uppleva hänförelse över den gärning hon utförde. Hon skriver om just det märkliga i att leva i det spänningsfältet mellan hänförelse och kompakt kvinnoförakt. Det som sårade hennes mest var svek från vänner.

Liksom för Bremer var inkarnationen för Margit grunden för allt, hon kallar den ”en mänsklig gestaltning av Guds fullhet” i den lilla skriften Jesus: Guds hemlighet, en av många hon skrivit i ämnet. Här står flera saker som många av oss inte skriver under på – hon var kallad av ett annat tidsläge – bland annat varnar hon för att använda Jesus för sina egna syften och menar att han inte gick ”in i andra roller”, men alltid är nära. Samtidigt får man invända mot Margit att på bokens mest laddade sidor anar man att Margit helt identifierar sig med Jesus, alltså med den mänsklige, inte den gudomlige. Hennes egna erfarenheter ekar när hon skriver om hur svårt det måste ha varit att ständigt möte lärjungarnas oförståelse, om ångesten i frestelsen att svika sin kallelse och om hur befriande det är när Jesus någon gång ger efter för otålighet och blir sur. Men det landar i följande: ”Det finns ingen situation så kvalfull, intet mörker så djupt, att en uppgiven människa inte kan tänka: Kristus vet hur det är, han har själv varit lika förtvivlad, han förstår, han delar min nöd…” Om Kristus för Fredrika Bremer är älskaren, så är han för Margit vännen som går bredvid: ”Gud [har] liksom smugglat in en välsignelse långt inne i det onda.”

Det är ju riktigt att utan Kristus kan vi ingenting göra, men Fredrika, Emilia, Elin, Margit, Ewa och Helle påminner oss om att utan oss kan Gud ingenting göra.

Tack för att ni står i linjen, för att ni är radikala skott, och grattis på födelsedagen!

Anna Bohlin

Källor
Malin Bergman Andrews, Emilia Fogelklou, människan och gärningen – en biografi (1999)
Fredrika Bremer, Morgon-väckter. Några ord i anledning af ”Strass och evangelierne”; trosbekännelse (1842)
Emilia Fogelklou, Form och strålning (1958)
Inger Hammar, ”Fredrika Bremers Morgon-väckter. En provokation mot rådande genusordning”, Mig törstar! Studier i Fredrika Bremers spår, red. Arping & Ahlmo-Nilsson (2001)
Klara Johanson, Brev, red. Nils Afzelius (1953)
Kära Ili, käraste Elin: Emilia Fogelklou och Elin Wägner växlar brev åren 1924–1949, red. Gunnel Vallquist (1988)
Margit Sahlin, Jesus: Guds hemlighet (1999)
Margit Sahlin & Madeleine Åhlstedt, S:ta Katharinastiftelsen: ett 50-årigt trosäventyr 1950–2000 (2000)