Jonas Jonson, foto: Verbum förlag

Lundateologin vände sig emot allmännelig troslära, snäv konfessionalism och spiritualiserad ecklesiologi. Det handlade om teologins kontextualisering, i en tid då totalitära ideologier rörde sig framåt. Hitlers män stampade i farstun, och för biskop Gustaf Aulén blev uppståndelsen utgångspunkt för en lång kamp mot nazismen, skriver Jonas Jonson.

Gustaf Aulén tog studenten i Kalmar och kom som 17-åring till Uppsala 1896. Det gick undan med studierna. När Nathan Söderblom fem år senare kom hem från Paris för att bli professor, var det nästan en självklarhet för Aulén att söka sig till honom. Inte för att han var särskilt intresserad av religionshistoria, utan för att Söderblom var den enda i fakulteten som lämnat 1800-talets dogmatiska lutherdom, småskurna pietism och exegetiska trångsyn bakom sig och verkligen blickade framåt.  På Söderbloms inrådan skrev Aulén sin docentavhandling om Henrik Reuterdahls beroende av Schleiermacher. Det blev en djupdykning i dogmatiken, som inte alls var Söderbloms ämne, och det dröjde därför inte länge förrän Aulén övergick till att vara docent hos sin gamle vän Einar Billing.

1914 utnämndes Aulén, endast 34 år gammal, till professor i dogmatik i Lund. Han efterträdde Pehr Eklund, som introducerat Ritschl i Sverige och varit beundrad av Söderblom som en vidsynt och självständig teolog. Aulén delade i grunden Söderbloms teologiska utgångspunkter, men började snart orientera sig åt ett annat håll. Medan kriget tuggade i sig hundratusentals unga män och sekelskiftets utvecklingstro falnade, måste teologerna ompröva sin gudsbild och den kulturkristendom, som så lätt sveptes med i stormen av nationalism och krigspropaganda. Den reformerte pastorn Karl Barth, som var sju år yngre än Aulén, reagerade starkt när liberalteologer som Harnack drogs med i krigshetsen. Barth började skriva sin kommentar till Romarbrevet som gjorde upp med samtidens borgerligt välmenande bibeltolkningar färgade av evolutionismen.

Sommaren innan kriget bröt ut 1914 skickade Söderblom skickade Gustaf Aulén, Einar Billing och Edward Rodhe – tre lovade teologer och blivande biskopar – till England. De skulle förstärka den kyrkogemenskap som förhandlats fram under Söderbloms ledning redan 1909. De mötte en annorlunda teologisk och kyrklig värld än det Tyskland som alla tre kände så väl, och särskilt Aulén började en radikal omorientering. Han tilltalades av den vitala anglokatolicismen med dess liturgi och musik, upptäckte inkarnationen och uppståndelsen som den kristna trons fästen, och fann ett intellektuellt förhållningssätt som på samma gång var tillåtande och vetenskapligt stringent. Han kände sig hemma och blev kort sagt anglofil. Det var han inte ensam om, men den svenska teologin var fortfarande mestadels tyskorienterad.

Tillbaka i Lund började han målmedvetet bygga en bro från den kvardröjande idealismen och den nyväckta fosterländska ungkyrkligheten i Uppsala till vad som med tiden skulle kallas ”Lundateologin”. Han hade mycket med i bagaget från Uppsala. Synen på kyrkans universalitet, rättens primat, Luthers personliga roll i historien, och religionen som självständig kategori hade han fått från Söderblom; kravet på intellektuell redlighet och avståndstagandet från allt som doftade metafysisk spekulation hade han lärt sig av Hägerström. I Lund kunde han lösgöra sig ur idealismens skugga och formulera vad han ansåg vara en allmännelig troslära och universell kyrkosyn i protest mot snäv konfessionalism och spiritualiserad ecklesiologi. Motivforskningen i Lund på 20-talet och den nytestamentliga exegetiken i Uppsala på 30-talet förenades på 40-talet i ”den nya kyrkosynen”, som i ett par generationer skulle prägla mycket av Svenska kyrkan.

Vad det handlade om var teologins kontextualisering. Redan före det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 hade Söderblom varnats: nya ideologier med totalitära anspråk var på väg. Den ryska kyrkan hade krossats. Hitlers män stampande i farstun. Kanske var den konferens, som han arbetat för dag och natt i tio år, redan överspelad. Med sin känslighet för vad som rörde sig i tiden, ägnade han en av sina sista böcker Kristi lidandes historia. Även för Aulén var försoningen kristendomens centrala grundmotiv, men om Söderblom stannade vid korset och skyggade för uppståndelsen, löpte Aulén linan ut. För honom blev Kristi seger över död och destruktion själva utgångspunkten för hans orubbliga hopp och hans kamp mot nazismen. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Aulén, på Söderbloms inbjudan, 1930 höll Olaus Petri-föreläsningar i Uppsala just om försoningstanken och att den bok som kom ut av detta på engelska hette Christus Victor. Den översattes till många språk och fick stor spridning. Den symboliserar en vändpunkt inte bara i svensk teologi utan i kyrkorna runt om i världen.

När Söderblom dog 1931, vittrade redan grundvalarna för hans insats. Hans teologiskt sett främsta medhjälpare i det ekumeniska arbetet, Yngve Brilioth och Gustaf Aulén, fördjupade sitt engagemang i Faith and Order, inte i Söderbloms Life and Work. När Kyrkornas Världsråd formellt kunde bildas 1948, var det inte kulturprotestanterna utan motståndsrörelsens män som spelade den centrala rollen. Det tog årtionden innan den katolska modernismen och den samhällstillvända protestantismen på nytt började gro bland ruinerna för att på 1960-talet börja blomma igen i Andra Vatikankonciliet och Uppsala 68.

Jonas Jonson

I Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman (Artos förlag, Skellefteå, 1911, 438 s.) skildras den teologiska brytningstiden och Auléns centrala roll i svensk kyrkoliv under en mycket lång mansålder.