Under mina tolv år i skolan motades min hörselskada med specialutrustat hemklassrum, ljudisolerade plattor, T-slinga och hörselpedagog. Det fanns resurser. Ingen hade fått för sig att kalla mig ett ruttet äpple för att jag hade särskilda behov.

Men allt var inte guld och gröna skogar. Nostalgi löser inga av skolans problem idag. I Uppdrag gransknings inslag igår berättar utbildningsminister Jan Björklund att han är upprörd över det som framkommit, att friskolor väljer bort mer kostsamma elever, ett brott mot skollagen. En kvart senare kunde tittarna se Björklund igen, i Aktuelltstudion, debatterandes mot en aningen för yvig Jonas Sjöstedt. Men plötsligt försvarar nu ministern friskolorna genom att dra växlar på att även kommunala skolor minsann fuskar. Jaha?

Det som skulle varit en debatt om friskolornas systematiska lagbrott utvecklas (påhejat av ansvarig minister) till en jämförelselek där ambitionen tydligen inte är större än att man inte ska vara sämre än någon annan. När brister påträffas duger det inte att börja peka finger för att försvara den egna favoritmodellen. En modell som går betydligt längre än i snart sagt något annat land i världen. Sverige är en experimentverkstad där barnen är labbråttor.

Alliansen har visat en benhård ovilja att släppa på sin ideologi, men samtidigt fullkomlig mjukhet i retoriken. Så skriver exempelvis Moderaternas chefsstrateg i Stockholm, André Assarsson, så här på Twitter, efter inslaget: ”Kvällens #granskning visar tydligt att vi nu behöver säkerställa mer valfrihet i skolvärlden till fler, inte mindre till färre”.

För de flesta är det svårt att ens förstå hur detta uttalande hänger ihop med det skakande program vi just bevittnat. Är detta inte helt uppenbart fråga om ett systemfel? Skolor som drivs med kortsiktiga vinstintressen har tydliga incitament att neka kostsamma elever. En rektor berättar till och med inför dold kamera om vilka metoder de brukar använda för att åstadkomma just detta.

Vi kan pröva att följa Assarssons resonemang till sin spets: Problemet i inslaget skulle i sådana fall vara att alla elever inte fick samma chans att välja vilken skola de ville ha. Lösningen, menade chefsstrategen, vore att ”säkerställa” valfriheten. Med andra ord, stävja fusket.

Problemet är bara att det inte går.

Björklund erkänner i Uppdrag granskning att skolinspektionen saknar de möjligheter som de grävande reportrarna har tillgång till. Så har de kunnat exponera ett av allt att döma utbrett fusk, som länge förnekats av både Friskolornas Riksförbund och av ansvariga allianspolitiker. Samtidigt har lärare och personal varnat för just detta under en längre tid.

Valfrihet är ett vackert ord, men problemet med all frihet är att den kommer med ett ansvar. Ska vi ha valfrihet, då måste vi ha fungerande ansvarsutkrävning. Sådan existerar inte i Sverige idag. Vare sig i byggbranschen, äldrevården, bankvärlden eller apoteken. Bevisligen inte heller i skolan.

Ska skolinspektionen kunna granska friskolorna effektivt, då måste mer resurser till. Detsamma gäller inom övriga branscher. Den valfrihetstanke som skulle ge kostnadseffektivisering och ökat utbud kommer med andra ord med en kostsam baksida som det hittills har talats lågt om. Så länge debatten stannar vid vackra värdeord om ”frihet” kommer svensk skola att fortsätta backa in i framtiden. Och Uppdrag granskning kommer att ha många reportage kvar att göra.