Färre överraskningar för professionella teologer, men alla har mycket att lära sig av författarnas hållning, som vill göra en religiös livstolkning möjlig och relevant i en ny tid. Så skriver biskop em Jonas Jonson, som recenserat boken Sällskapet, tro och vetande i 1900-talets Sverige, utgiven av Religionsvetenskapliga sällskapet.
Det Religionsvetenskapliga Sällskapet i Stockholm fyller nu 100, om inte 107 år. Det grundades 1906. En donation 1913 gav det möjlighet att mer aktivt ”främja den religionsvetenskapliga forskningen i Sverige”. Det har uppmärksammats med en innehållsrik bok om de första styrelseledamöterna, kyrkoherden Sam Fries, rabbinen Gottlieb Klein och studierektorn Lydia Wahlström.
Nathan Söderblom hade egentligen inte med Sällskapet att göra. När det grundades var han var professor i Uppsala och 1913 tjänstgjorde han i Leipzig. Ändå har han fått en framträdande plats i boken, för i det tidiga 1900-talet snurrade de ”moderna” teologerna som satelliter runt Söderblom. Det som Fries, Klein och Wahlström framför allt hade gemensamt var den nära vänskapen med honom sedan studentåren på 1880-talet. Han var stjärnan som lyste med allt klarare sken.
Boken handlar inte främst om Sällskapet utan om fyra kontroversiella liberalteologer, som före första världskriget gjorde intryck på huvudstadens bildade borgarskap. De fyra minibiografierna inramas av en idéhistorisk beskrivning av sekelskiftets Stockholm och en mer skissartad reflektion om religionsvetenskapen i Sverige under ett sekel. Boken har högst kvalificerade författare: professorn Inga Sanner, docenten Björn Skogar, teologie doktorn Göran Agrell, prästen och chefredaktören Helle Klein och teologie doktorn Maria Söderling. Den är föredömligt redigerad av docenten Susanne Olsson.
Mycket har forskats och skrivits om det tidiga 1900-talets teologihistoria. Därför innehåller boken färre överraskningar för professionella teologer än för läsare som närmar sig religionsvetenskapen utifrån. Men alla har mycket att lära sig av dessa engagerade livsåskådningsdebattörer, som ville göra en religiös livstolkning möjlig och relevant i en ny tid. Många lyssnade till dem. Trots att den traditionella trons grundvalar vacklade under trycket av ateistisk materialism och naturvetenskapliga framsteg, hade den institutionella kyrkligheten fortfarande en stark ställning, och en mer universell andlighet lockade. Författarna skriver med inlevelse och reder ut komplicerade sammanhang med en beundransvärd pedagogisk klarhet. Man tycker sig plötsligt förstå både Kant och Schleiermacher, både Ritschl och den johanneiska frågan.
Fries, Klein och Wahlström hade mycket gemensamt utöver den personliga vänskapen med Söderblom: den historisk-kritiska bibelsynen, fronten mot dogmatism och naturalism, synen på Guds fortsatta uppenbarelse i historien, och övertygelsen om personlighetens betydelse. De stod för en liberal grundhållning med stort svängrum även för personer som avlagt vigningslöften. Både Fries och Wahlström tolkade Luther som en frihetshjälte och hade inget till övers för pietismen. Särskilt Fries omfattade ett gammaldags statskyrkoideal. Som kulturprotestantismens agenter arbetade de outtröttligt med att hålla samman modern vetenskap, kultur och religiös tro. Evolutionen var närmast självklar för dem. Med en till synes outtömlig energi försvarade de vetenskapliga landvinningar. Tillsammans utgjorde de ett kämpande avantgard för en kontextuell trostolkning. Att rabbinen Klein var en i sällskapet vaccinerade de andra mot den tilltagande antisemitismen och pekade framåt mot 2000-talets mångfald och religionsdialog.
Sällskapet för religionsvetenskap lever vidare, men idag har även andra axlat ansvaret för att tänka framåt. Uppfattningar som då krävde både mod och obändig vilja och väckte starka motsägelser, omfattas idag som självklarheter. Det som då hindrade en ”modern religionstyp” var dogmatisk konservatism och bokstavstro, ateistisk materialism, pietism och moralism. Vad är en modern religionstyp idag? Vad hindrar den? Och hur angelägen är den? Sådana frågor väcks vid läsningen av denna värdefulla bok.
Jonas Jonson
Docent, biskop emeritus
