Svenska kyrkan är överens. Gudstjänsten är viktig. Mycket viktig. Kruxet är bara att en majoritet av Svenska kyrkans medlemmar inte tycker detsamma. Gudstjänstbänkarna fylls inte på när de gamla besökarna dör eller inte längre kan komma. Återväxten är inte som man skulle önska.

Inför ärkebiskopsvalet har Dagens Seglora genom Are Kaspersen gjort en egen hearing av de fyra kandidaterna Ragnar Persenius, Cristina Grenholm, Antje Jackelén och Johan Dahlman. Frågorna utgår från ungas frågeställningar om kyrkan och den första frågan kommer från en konfirmand som tycker att gudstjänsten är ”astråkig”. Konfirmanden undrar varför man har högmässor i Svenska kyrkan.

Av de ärkebiskopskandidater som svarat är det endast en, Antje Jackelén, som uttrycker en direkt önskan att föra en dialog med konfirmanden och samtala om vad det är som upplevs som tråkigt. För två av kandidaterna är gudstjänsten något som man måste lära sig och tränas in i. Detta jämförs med att även dataspel och ungdomskultur är komplicerat och svårgenomträngligt för den som inte kan koderna.

Här uppstår en klassisk kulturkrock. Men själva poängen med ungdomskultur är att vara en slags subkultur där ungdomar ska ha sin egen värld. Den ska vara svårgenomtränglig för vuxna. Frågan är om gudstjänsten ska vara detsamma för unga människor? Vari ligger poängen med detta? Att gudstjänsten får en stämpel av elitism, endast till för den invigde och den som står utanför får kämpa för att komma in, måste man se upp med. Det rimmar illa med en luthersk folkkyrka.

Johan Dalman tar sig friheten att omtolka konfirmandens frågeställning och säger:” Den egentliga frågan här är nog: Varför bryr ni er inte om det som ni firar”. Dahlman tvivlar inte på högmässans innehåll. Istället är det människorna som leder gudstjänsten som enligt honom ”sneglar ut genom fönstret och undrar när den ska ta slut”. Dalmans diagnos är att gudstjänsten idag lider brist på äkthet. Syndabockstänkande även här: är det inte unga människor som inte kan lära sig så är det de anställda som inte är tillräckligt äkta.

Problematiken handlar om Svenska kyrkans beredskap att möta människor som inte känner sig hemma där. Den handlar om en kyrka som har ett uppdrag att gå ut och göra människor till lärjungar. Finns det sådant som stänger ute människor från gudstjänsten är det dags att agera. Det nya handboksförslaget är ett sätt att agera men än vet vi inte vad som kommer ut av detta. De konservativa krafterna inom kyrkan är starka och högljudda. Synen på gudstjänstordningens olika moment som något ”sakrosankt”, okränkbart, dvs. om inte allt görs med samma formuleringar och i den rätta ordningen så blir också vår relation till Gud fel, är sorglig och förhindrar förnyelse. Då har gudstjänstens agenda ”kidnappat” oss och gjort oss till fångar. Men själva ordningen är inte gudstjänsten. Att vi är tillsammans för att möta Gud och varandra, det är gudstjänstens kärna.

Gud är relation. Kyrkan måste också vara relation. Nästa ärkebiskop har många utmaningar och uppgifter framför sig. En av de viktigaste är att stå i relation till människor. Vara beredd att föra dialog. Upplever man en trovärdig kyrka som på olika sätt bryr sig om människor kan också acceptansen och villigheten att ta till sig gudstjänstens uttryck växa och bli meningsfulla.