Förnedringskulturen på Lundsberg och på andra håll har sina rötter i vårt samhälles värderingar, i vår människosyn. Men ytterst speglar den också vår syn på Gud, skriver Helena Ekhem.
Family talk, ”familjesnack”, heter ett radioprogram som sänds i kristna radiokanaler över hela USA. Initiativtagaren till programmet, Dr James Dobson, kristen författare och psykolog, pratar där varmt för kroppslig bestraffning som en god uppfostringsmetod . Och i programmet lär han föräldrar hur de ska slå sina barn på ett kärleksfullt sätt som får barnen att lära sig att respektera auktoriteter. Ett skrämmande program, där Dobson lägger ut texten kring vilka redskap som är lämpliga att använda och hur länge barnet ska gråta efter agan. Med hjälp av verser ur Bibeln rättfärdigar han fostran genom kränkningar.
På Lundsbergs internatskola (här i Sverige), verkar man ha använt samma sätt att resonera som Dr Dobson. Man har kallat det kamratfostran. Nya elever har utsatts för förnedringar som exempelvis att springa upp och ner för trappor i pjäxor och hockeyskydd medan äldre elever slår dem med hockeyklubbor, fått duscha i surströmmingsspad, eller senaste uppmärksammade fallet, blivit brännmärkt med strykjärn.
Den här sortens fostran fungerar. Barnen som agas lär sig att uppföra sig som föräldrarna vill. De nya eleverna lär sig koderna på skolan. De som utsätts lär sig att respektera auktoritet. Men framför allt så lär de sig våld och kränkande beteende. Det är här det stora problemet ligger. Den fostran som vi utsätter varandra för säger något om det samhälle vi är med och skapar.
Det är emot svensk lag att slå barn och Skolinspektionen har stängt Lundsberg. För den här typen av kränkningar överensstämmer inte med vår syn på vad auktoritet är och hur vi gestaltar människans okränkbara värde och integritet. Hoppas nu bara att vi drar öronen åt oss. Markeringen mot Lundsberg är inte ett straff, utan ett aktivt ställningstagande i syfte att förändra en kultur. Precis som lagen mot barnaga.
Men förnedringar sker ju inte bara med fysisk misshandel. Jag minns en lek som var vanligt förekommande på ungdomsläger i församlingen där jag växte upp. Nykomlingen fick lägga sig på golvet med en filt över sig. Du är i öknen och det är mycket varmt, du behöver ta av dig något, hördes någon säga utanför filten. Den som inte meddetsamma kom på att ta av filten, började så sakta klä av sig därunder. Och i det grymmaste scenariot hade personen under filten bara några trådar av kläder på när filten rycktes undan.
Så småningom kom någon på att den här leken inte var så snäll och man slutade leka den. Så behöver ju förändringarna ske; ett konstant synande, reflektion och eftertanke kring metoder, strukturer och innehåll. För allt detta formar oss och våra sammanhang. Det speglar vår syn på mänskligt värde, ledarskap och ytterst också vår bild av Gud.
Tack och lov att det finns ögon som ser och synar. Men nu undrar jag, vem ska ta tag i den förnedringens kultur som möter mig i hemma i TV-soffan? Program som Idol, Project Runway och Mästerkocken – tävlingssåpor där Per Morberg eller någon annan med grym blick och hårda ord sågar drömmar och ambitioner. Hur påverkar det vårt samhälle och vårt ”familjesnack”?
Helena Ekhem:
”Men nu undrar jag, vem ska ta tag i den förnedringens kultur som möter mig i hemma i TV-soffan? Program som Idol, Project Runway och Mästerkocken – tävlingssåpor där Per Morberg eller någon annan med grym blick och hårda ord sågar drömmar och ambitioner. Hur påverkar det vårt samhälle och vårt ”familjesnack”?”
Att kalla program som ”Idol” och ”Mästerkocken” för en ”förnedringens kultur”, tycker jag är lite väl magstarkt. Man kanske ska vara lite försiktig och spara sådana kraftfulla ord, till de tillfällen då de kanske behövs bättre?
Det går ju också att säga att båda dessa program ”lyfter fram” många människors drömmar och engagemang, och visar oss andra på hur många människor det finns ”därute”, som vågar tro på sig själva och vågar ställa sig inför utmaningar som nog kan upplevas ganska tuffa. Människor söker sig ändå till dessa program av sig själva, frivilligt, medvetna om förutsättningarna, både möjligheterna och riskerna. Vi kallar ju inte vanliga fungerande skolor för ”förnedringens institutioner”, för att olika elever förmår tillgodogöra sig och dra nytta av sin utbildning i olika omfattning, och i slutänden får olika betyg, där en del bedöms som ”bättre” än andra. Eller vill du kalla dagens fungerande skolor för det, Helena Ekhem?
Dokusåporna utgör väl snarare en ”konkurrensens och individualismens kultur”, mera än en ”förnedringens” dito, som speglar vad som sker i samhället i övrigt, i skolor, på universitet, företag och myndigheter etc. Syftet är väl heller inte i första hand att förnedra, utan att selektera fram sådana personer som kan vara till nytta för den egna verksamheten, och samtidigt göra reklam för denna verksamhet och omge den med ett glamoröst skimmer. (Utanför tv-rutan handlar det kanske mera om att vårda sitt varumärke eller om att ha legitimitet för sin verksamhet, än om kändisskap och glamour.)
Men visst, det vore intressant att se en dokusåpa som inte gick ut på att en stor mängd människor skulle sorteras bort tills bara en fanns kvar som vinnare, utan att man kanske utgick från ett antal människor (som väl ändå måste ha valts ut på något sätt…), som skulle försöka engagera så många andra människor som möjligt i någon viktig social, miljömässig eller annan fråga, och samtidigt vara så inkluderande som möjligt. Alltså att själva programkonceptet skulle fokusera på möjligheter till konfliktlösning, samarbete och gemenskap, och där ”vinnaren” skulle var den som lyckats bäst i att engagera andra människor i något uthålligt projekt som kan vara till nytta för så många som möjligt, så länge som möjligt, även efter det att själva tv-produktionen avslutats. Då skulle dokusåporna kanske kunna vara en ännu mera uppmuntrande kraft, för utvecklandet både av individers och hela samhällets gemensamma liv. Även de som lyckats ”sämre” vid programseriens slut, skulle ju kunna få bekräftelse för vad de uppnått, och deras projekt eller verksamhet kanske visar sig vara det som ändå ger mest nytta i ett längre perspektiv.
Inte ens Jesus utesluter ju ”nyttan” av ett visst tävlingsmoment i livet:
…”Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav”…
(Från berättelsen om ”Lärjungarna som ville ha hedersplatsen” i Mark. 10:35-45).