Krigsretoriken fyller på nytt västvärldens nyhetsmedier. Samtidigt som vapeninspektörerna arbetar för att samla mer information om användningen av kemiska stridsmedel vid en attack utanför Damaskus förra veckan, anser sig USA ha bevis såväl för att kemiska substanser har använts som för att Assadregimen är ansvarig.
På ett skrämmande sätt påminner hela denna iscensättning om uppladdningen inför IRAK- kriget. USA och Bushadministrationen ville då inte invänta FN:s inspektionskommission Unmovic, som samma år hade börjat undersöka om Irak hade massförstörelsevapen som USA och Storbritannien då påstod. Resultatet vet vi nu: Hans Blix och vapeninspektörerna fann inga massförstörelsevapen under sina inspektioner hösten 2002 till vintern 2003.
Det råder inte någon tvekan om att kemiska vapen har använts i förorterna till Damaskus. Vem som har använt dessa vapen är dock inte klarlagt.
Inför debatten i Brittiska parlamentet publicerade David Cameron dokument som hävdar att Storbritannien har laglig rätt att anfalla Syrien, även utan godkännande i säkerhetsrådet. Men premiärministern har under debatten mötts av tvivel både från oppositionen och sina egna. Tveksamheten inför ännu ett militärt ingripande är befogad utifrån erfarenheterna från Irakkriget då Storbritannien gick i krig på felaktiga motiv. Rapporten från brittiska underrättelsetjänsten innehöll inte heller några bevis angående vem som var ansvarig för attacken med kemiska vapen.
Otvivelaktigt är kriget i Syrien extremt grymt. Omkring 100 000 människor beräknas ha dödats varav 7000 är barn under 18 år. 1,7 miljoner människor är på flykt utanför Syriens gränser medan 1,5 miljoner beräknas vara flyktingar i sitt eget land. Vad som började som en protest mot diktaturen och en aktion för demokrati möttes med brutalt våld och övergick till ett inbördeskrig mellan en rad olika grupper med olika motiv för sin delaktighet, många med understöd utanför landet.
I den västerländska krigsretoriken ingår ett krav på att möta den fruktansvärda gasattacken med ett väpnat ingripande. Där ställs bomber mot passivitet, som om inga andra alternativ finns och som om ökad användning av våld kommer att förbättra situationen för befolkningen. En befolkning där 20 miljoner saknar rent dricksvatten och två miljoner svälter. Det är inte bara Ryssland och Kina som tvekar, de Latinamerikanska länderna är med få undantag tveksamma, Tyskland och Saudiarabien har inte heller slutit upp bakom krigsretoriken medan Ban Ki Moon vädjar om att ge freden en chans.
Det finns anledning att ännu en gång lyssna till Hans Blix som kräver att man sätter sig ned i säkerhetsrådet och enhälligt fördömer användandet av kemiska stridsmedel. Han bedömer utsikterna som goda att få med både Ryssland och Kina och även Iran på ett sådant fördömande. En enighet av detta slag skulle ge en möjlighet för att i nästa steg tvinga parterna i Syrien att förhandla om ett slut på kriget.
Ett rimligt krav är att EU ger freden en chans genom att kräva förhandlingar och stopp av vapenleveranser in i krigsområdet. Nya vapen och aktiv stormaktsinblandning omöjliggör en fredlig utveckling för överskådlig framtid. Risken ökar för eskalering av kriget in i grannländer där läget redan tidigare balanserar på gränsen till krigshandlingar. För att lindra katastrofen i de enorma flyktinglägren måste EU också lätta på visumtvånget och släppa in fler flyktingar från Syrien och ge dem permanent uppehållstillstånd.
Ledarens ord om västerländsk ”krigsretorik” måste kritiseras; som om demokratierna vill starta krig, är aggressiva och ondsinta. Men Seglora vet naturligtvis att den ondsinta regimen är Syriens, att den har iscensatt ett fasansfullt inbördeskrig och – förmodligen – ligger bakom gasanfallet nyligen.
Vilket alternativ av fredlig karaktär finns till ett slut på kriget? Kan Seglora ge oss ett svar på den frågan? Hittills har ju alla försök till fredliga uppgörelser varit lönlösa.
Bengt Olof Dike
Kriget i Syrien måste få ett slut genom vapenvila och förhandlingar. Hur motbjudande det än är måste nog förhandlingar med Bashar al-Assads ondsinta regim ingå i förhandlingarna.
Vem som ligger bakom gasanfallet vet vi inte, med all sannolikhet är det Assadregimen. Men man får inte glömma att Carla del Ponte i FN:s Syrienkommission i våras uttryckte ”starka konkreta misstankar” att oppositionen använt nervgasen sarin.
Oberoende av vem som är skyldig måste man fråga vilka konsekvenserna blir med ett militärt ingripande. Kan man påskynda en fred med ett militärt ingripande och stärks människors rättigheter med ett anfall?
Till Bengt Olof Dike, 30 augusti
1. HUR BÖRJADE KRIGET?
”[Syriens regering] har iscensatt ett fasansfullt inbördeskrig”, skriver du. Men det är andra som har iscensatt detta.
a) Den 5 mars 2007 fanns i tidningen The New Yorker artikeln ”The redirection”, av Seymour Hersh, om ny amerikansk strategi i Mellanöstern.
http://www.newyorker.com/reporting/2007/03/05/070305fa_fact_hersh?currentPage=all
Utdrag:
———-
[…] För att underminera Iran har … Bush-administrationen beslutat att … ändra prioriteringarna i Mellanöstern. … USA har också deltagit i dolda operationer riktade mot Iran och dess allierade Syrien.
[…] Men en del av det centrala i omställningen är inte offentligt. De dolda operationerna har hållits hemliga, i några fall, genom att lämna utförandet eller finansieringen till saudierna, eller genom att finna andra sätt att komma runt kongressens godkännande …
———-
b) Före detta franske utrikesministern Roland Dumas deltog i en diskussion i den franska tv-kanalen http://www.lcp.fr. Därifrån har hämtats ett klipp 12 juni.
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=5vz5EKlI3fQ
Man kan ställa in engelsk textning. Vi översätter lite därifrån. Roland Dumas:
———-
Ungefär två år innan fientligheterna inleddes i Syrien var jag i England i andra ärenden, inte relaterade till Syrien. Jag träffade engelska tjänstemän, och några av dem … erkände för mig … att de förbereder något i Syrien. … England höll på att förbereda rebellernas invasion i Syrien. … [Varför? frågar programledaren] … Av det enkla skälet att få bort Syriens regering …
———-
Sedan fortsatte han att orsaken var att Syrien hade tagit ställning mot Israel.
2. VEM HINDRAR FRED?
Vidare skriver du att ”försök till fredliga uppgörelser [har] varit lönlösa.” Javisst, och varför?
a) I januari lade al-Assad fram en fredsplan, som kan sammanfattas så här:
– Utlandet slutar att bekosta, beväpna och skydda beväpnade personer. Terroristattacker ska upphöra, och det möjliggör för flyktingar att återvända. Därefter upphör den syriska armén med militära operationer men behåller rätten att besvara nya attacker.
– Regeringen kallar alla delar av det syriska samhället till konferens för nationell överenskommelse om landets suveränitet, enhet och territoriella rätt, liksom avståndstagande från inblandning i dess affärer och avvisande av terrorism och våld i alla former. Därefter folkomröstning om överenskommelsen, och en utvidgad regering bildas. Sedan folkomröstning om den nya grundlagen och allmänna val.
– En ny regering bildas, och man startar arbete för nationell försoning och återuppbyggnad.
Talet, där planen framlades, kan läsas här:
http://www.voltairenet.org/article177102.html
Opposition och utländska uppdragsgivare var dock inte intresserade.
b) Rysslands och USA:s utrikesministrar kom i maj överens om en ny fredskonferens, från början tänkt att bli i juni. Syriens regering har förklarat att de ställer upp, men det gör inte oppositionen.
Tack Björn för din välinformerade och alternativa bild av Syrienkonflikten. Utan att kritiskt kunna värdera dina källor kan jag konstatera att den ytterligare stärker slutsatserna i Dagen Segloras ställningstagande.