Sverigedemokraterna rustar för kyrkovalet om knappt tre veckor. Förra gången fick de 2,9% i kyrkovalet, men farhågorna om att de ska få betydligt mer är välgrundade. Vad skulle det betyda om SD ökade sin representation inom Svenska kyrkan? Inte minst en betydande prestigevinst. Kyrkan har alltid förknippats med tradition och etik i Sverige, två kvaliteter som ett ungt, uppstickande järnrörsparti desperat suktar efter.
SD är ett parti utan traditioner. Precis som den fascistiska ideologi partiet hämtar näring från vill Sverigedemokraterna utge sig för att vara något de inte är: Folkkära, trygga, toleranta och ansvarsfulla.
Som ett led i denna illusion släppte Åkesson nyligen en bok. Om den behöver inte mycket sägas, utöver de örfilar som redan delats ut. Men några detaljer fångar mitt intresse. Inte nog med att redan titeln ”Satis polito” (Tillräckligt polerad) för tankarna till en småpåvlig flashbacktråd där unga nätanvändare inbillar sig att nogsamt copypejstade hieroglyfer i en kommentarssignatur ger status motsvarande en kandidatur i klassiska språk. Titeln är, som redan påpekats av andra mer bevandrade, felaktig. Det heter Satis politus. Men om det bekymrar sig Åkesson föga. Han medger att han inte ens själv vet hur titeln ska uttalas.
Går det att härleda något ur detta, eller är det bara tomma bryderier? Det som slår mig är att det tydligen inte fanns någon där i gänget kring Åkesson som kunde hejda vurpan. Ingen med tillräckligt stort kulturkapital att förklara varför detta var en dålig idé. Ingen som kunde förklara varför det inte är enbart positivt att inleda boken med ett citat från en dunderpopulär, halvpornografisk tv-serie i fantasymiljö. Citatet handlar om hur en missförstådd och misstänkt person med gott inre försöker värja sig mot omvärlden. Men det för ofrånkomligen tankarna bort från storpolitiken och in i sagornas värld. Bort från riksdagens plenisal och till tonårens pojkrum i Sölvesborg.
Samtidigt, om det är något vi ska lära oss av SD så är det att inte underskatta fiktionens makt. Den måste inte vara bra, den måste inte ens vara sann, bara den väcker känslor. Och ingenting väcker känslor så tydligt som en berättelse om orättvisor och förtryck. Därför är det naturligt att Åkesson i sitt sommartal berättar en fiktion om den Svenska kyrkan som ligger bortom allt vad rim och reson heter. Den måste inte vara sann, bara den mobiliserar väljare.
Präster som vågar opponera sig mot den politiskt korrekta ordningen inom kyrkan hängs ut, kallas till upptuktningssamtal eller omplaceras, påstod Åkesson i sitt sommartal, med uppenbar referens till prästen Helena Edlund, som vi skrivit om tidigare. Hon som har lyckats med konststycket att både spela in filmer åt SD i Almedalen och bli invald för partiets räkning i Malmös sociala resursnämnd, utan att någonsin ha haft med partiet att göra (enligt henne själv). Det är en bra story.
Den största fiktionen i Åkessons tal var Svenska kyrkan. I Åkessons värld har Svenska kyrkan inte bidragit till att förtrycka homosexuella, eller misstänkliggjort svenska judar. Den har varit Fädernas kyrka, fundament i det storslagna konungariket Sverige, en magisk plats där det aldrig har levat bögar och flator, kvinnor med egen vilja, pacifister, socialister, utlänningar eller annat flarn. Åkessons nostalgiska mummel om psalmer som hyllar grönskan ter sig lika verklighetsnära som en av Tolkiens alviska hymner, från en sagovärld där alla folk levde i separatistisk fulländning och hotet kom från ett rasblandat österland.
Samtidens Svenska kyrka är en levande och motstridig plats med ett brokigt förflutet. Vi har mycket att vara stolta över, men bara så länge vi ser verkligheten med nykter blick och inte faller offer för dessa pojkrumsfantasier om ärans och hjältarnas kyrka. Vårt arv förvaltar vi bäst tillsammans, och med risk för att väcka reaktioner hos både ateister, sverigedemokrater och kanske även troende föreslår jag att det sker bäst genom att lägga sagoböckerna på hyllan.
[…] Den kristna tankesmedjan Seglora smedja : http://dagensseglora.se/2013/08/27/lagg-sagobockerna-pa-hyllan-akesson/ […]
Tre kommentarer, Mattias.
1. Game of Thrones är faktiskt i första hand en förnämlig bokserie, inte en halvpornografisk (men ändock förträfflig) TV-serie. Du brukar ju aldrig ha fel på de populärkulturella referenserna, vad hände?
2. Reinfeldt lyckades bli statsminister efter att ha publicerat sin bok, som jag misstänker – utan att ha läst Åkessons alster – är några nivåer sämre. Så det behöver inte vara en black om foten, de flesta väljare läser ju inte sådana här böcker utan konstaterar bara att ”Åh fan, han har skrivit en bok också.”
3. Är det inte lite riskfyllt att uppmana Åkesson att lägga bort *alla* sagoböcker? Eller du kanske vill ha bort honom från den kristna tron helt och hållet? ;-)
Hej Patrik!
Här kommer några svar.
1) Vi kanske drar gränsen för ”pornografi” lite olika. Jag är av uppfattningen att AGoT tidvis går över den gränsen. Det finns ju gott om anhängare som säger att det rör sig om att skildra ett sexistiskt samhälle. Jag är nog snarare av uppfattningen att de gör underhållning av förtrycket, vilket är något helt annat. Här vill jag egentligen lägga in en fotnot om hur vanskligt det är att skilja på underhållning och kultur. Det tillåter inte riktigt kommentarsformatet. Nåja.
För övrigt har jag läst stora delar av bokserien och tyckte att den var utmärkt underhållning. Läste också en mycket tänkvärd kommentar om karaktären Tyrion från en person som delar hans situation och berättar vad hen lärt sig genom att läsa Tyrions perspektiv. I de stunderna går böckerna definitivt från underhållning till att vara kultur i en väldigt fin bemärkelse. (länk)
2) Du har alldeles rätt i att de flesta inte efterforskar vad det är för böcker det rör sig om. Min poäng är inte att kritisera boken enskilt, utan att åtminstone skissartat härleda lite av den kulturella miljö som boken vuxit fram ur, och varna för dess sammansmältning med politiken.
3) Jag trodde väl att jag skulle väcka en reaktion eller två med den frasen. ;)
Hejsan,
Vi börjar nu se det som förutsågs av många och det är att SD börjar ta former som är så stora att man inte mer kan bortse från att svenska folket otvetydigt tröttnar allt snabbare på den ensidiga bilden som ges av SD av ett allt mer frustrerat etablissemang.
Det är alltid så att man som människa sympatiserar med ett – som man upplever det -mobbningsoffer.
Om man inom den svenska kyrkan eller politiken eller vad som helst vill minska SD;s inflytande blir det nog bäst att börja respektera sin motståndare, även om man inte håller med om alla dennes åsikter.
Gissade denna utveckling för länge sedan och nu blir det uppenbarligen verklighet med ett stort nytt parti, det är konstigt att inte annars resonabla kanaler inte inser detta mycket enkla faktum och att lite barnsligt häckla Åkesson för att han inte säkert kan uttala ett par latinska ord. Därmed ställer häcklaren honom i samma situation som 99 % av Sveriges övriga befolkning som känner igen sig i Åkesson. Och där fick han 1000 röster till.
Jag ställer mig mycket frågande till att folk skulle vara så politiskt omedvetna att de börjar rösta på någon bara för att det (rätteligen) påpekas att personen saknar ett kulturellt kapital. Tvärtom tror jag att SD vinner missnöjesröster genom att erbjuda enkla lösningar på komplicerade problem. De erbjuder fiktioner istället för politik, och det bör uppmärksammas.
SD har länge arbetat för att kalla sig själva mobbningsoffer. Samtidigt är det vår sajt som blir attackerad för att vi skriver om just SD. Det är klassisk fascistisk strategi, att gå över lik och ljuga sig blå. Vad som än krävs. Och därför är det naivt av dig att kalla dem ”underdogs”, när det i själva verket är SD som är förövarna.
Intressant. Verkligen. Det finns idag säkerligen över 700 000 människor av alla de slag som just nu ställer sig bakom SD, kanske fler faktiskt. Att kalla dem ”förövare” är så starkt att det egentligen helt konformerar mitt tidigare inlägg. En förövare är på något sätt kriminell. Jag tillåter mig att bestrida att 700 000 människor är kriminella. Just detta sätt att skriva, och aktivt brännmärka en så enorm grupp är just är dennas bästa bränsle.
Just detta uttryckssätt är det som skapar underdogs, och det borde en intelligent debattör enkelt inse. I övrigt tar jag inte ställning i sak, jag inser dock att debatten har blivit mer eller mindre befriad från intellektuell finess.Det är att underbetyg som borde betänkas.
Hejsan igen.
Vad är ett”kulturellt kapital”. Vem har det?
Har jag det? Har Ni det? ur får man det? Det är en intressant sak att lyfta i dagen, uppriktigt sagt så tror jag inte att ens en promille av Sveriges befolkning begriper detta uttryck.
Man skall af hyfs mot andra människor skriva så att alla har möjlighet att begripa inläggen tycker jag nog. Det kallas allmän hyfs. Och det har de flesta gissar jag.
Vad i herrans namn är kulturellt kapital.
Det tror jag hela SAveriges befolkning vill veta.
Men vem har detta kapital? Kanske Irving själv?
Citadell, likställ inte ett parti med dess väljarkår. Det kanske finns fall där det går att göra, fastän det inte är att rekommendera. Men just SD är ett extremt toppstyrt parti med mycket svag markkontakt och ingen demokratisk underbyggnad. Så långt från en folkrörelse som det går att komma. Som jag även skrev, vilket du helt verkar bortse ifrån, så tror jag att folk missnöjesröstar på enkla lösningar.
Jag har faktiskt själv ifrågasatt vitsen med ordet ”kulturellt kapital” vid upprepade tillfällen. Det är ett ord som anknyter till idén om en västerländsk kanon, en tydlig uppdelning i ”värdefull” kultur (som ackumulerar ”kulturkapital”) och ”värdelös”, eller ”fulkultur”. Men det finns en poäng med att använda begreppet just i en text om Åkesson, beslutade jag mig för. Just för att han i sitt sommartal så tydligt anropar idén om en särskilt viktig kultur, en kulturell kanon som ska vårdas utöver det vanliga.
Jag betraktar mig inte som en särskilt kulturellt bevandrad person. Jag ifrågasätter den intellektuelles roll i dagens samhälle. Jag kan uppskatta estetiken kring kulturkapitalet, men kan inte se det som något äkta, trovärdigt. Men så är jag väl inte heller tillräckligt polerad.
Mattias Irving. Sant är att många av oss missnöjesröstar. Jag röstar inte på SD i första hand för deras politik. Jag tror inte att de kommer att få nån större makt.
Jag röstar för jag vill inte leva i ett samhälle där antirasister har makten. Då får vi ett samhälle som vi har idag gånger 10. Jag anser inte att det är fel med antirasism, men den svenska antirasismen är för extrem för ett modernt samhälle. Den innehåller ingen realism, bara känslor.
Hejsan redaktör Irving
Se nedan din egen kommentar härförlden i någon debatt.
”Ska det behöva vara så att vi åter, lite kälkborgerligt, måste börja prata om ”kulturellt kapital”? Det är uppenbart att Josefsson saknar förmåga att tillgodogöra sig SCUM-manifestet som någonting annat än en manisk stridsskrift, ett feminismens Mein Kampf. Undrar i mitt stilla sinne om han läser Mörkrets hjärta som en reseskildring också.”
Så om jag förstår rätt så har Seglora Smedja sålunda blivit ”kälkborgerlig” men jag vet inte vad det betyder det heller????
Med vänlig hälsning