Vad kallas det när ett litet gäng borgerliga tyckare slår sina påsar ihop med en sittande minister för att i en serie ledare och debattartiklar avrätta en akademiker för ett tankefel som han inte har begått?

Det kunde ha kallats för ett retoriskt bakhåll, men bakhåll kräver ett mått av finess.

Det började med en kort informationsfilm från polisen. ”Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck”, ett informativt och fläckvis riktigt värdefullt stycke media om en verklighet som drabbar alltför många unga i Sverige.

Expert på ämnet kulturella möten är Stefan Jonsson, professor vid Linköpings Universitet och forskare i etnicitet och kritisk kulturteori. Han framhöll redan för Östgöta Correspondenten att flera av diskussionerna i den omnämnda filmen var både sympatiska och värdefulla.

Filmen består mestadels av berättelser från skolpersonal. Uppmaningar för den drabbade att ta kontakt med skolkuratorn växlas med det övergripande budskapet att ta kontakt med polisen. Polisens egen film drar ingen tydlig gräns mellan sociala och polisiära åtgärder. På tillfrågan från Östnytt kommenterade Jonsson också de etniska stereotyperna i filmens inledande inslag.

Filmen inleds med ett nittio sekunder långt inslag om en ung tjej som övervakas hårt av familjen. De grälar på henne, trakasserar henne. Hon får inte träffa vänner, inte delta i simlektionen. Men problemen med detta inslag är flera. Detta hedersrelaterade förtryck gestaltas av en familj från mellanöstern, med skäggiga män som med yviga gester griper flickan i armen och på ett myndigt sätt går med henne till bilen från skolan.

Den bilden av hedersförtryck har vi fått oss till livs många gånger i den västerländska kulturella traditionen, där vår egen tänkta frihet glänser så mycket ljuvligare ställd mot de andras föreställda ofrihet, men som påpekats tidigare är den förfelad.

Vårt samhälle beskriver konsekvent hedersvåld som någonting med sina rötter i fjärran, en exotisk fripassagerare som smugit sig ombord på skeppet till Sverige och nu grasserar fritt i den orörda svenska floran. Men hedersrelaterat våld är ett globalt fenomen. Det vanligaste motivet för mord på kvinnor i Sverige är att kvinnan ville skiljas. Idén om att äga kvinnors sexualitet är välbefäst även här.

Genom att så enögt fokusera på det reella men också marginella hedersförtryck som äger rum där borta osynliggör vi det egna förtrycket. Det är berättigat att varna för att sådana ensidiga representationer kan leda till att den som utsatts för hedersförtryck också känner att hela den egna kulturen svartmålas – också det fina och värdefulla.

Men när problemen hos just denna 90 sekunder långa sekvens lyfts fram rycker flera borgerliga kritiker ut, som om hela den 20 minuter långa filmen hade kastats åt vargarna. ”Obegripligt”, skriver integrationsminister Erik Ullenhag, och fortsätter: ”Tyvärr höjs fortfarande röster i samhällsdebatten som kritiserar arbetet för att förebygga att unga kvinnor drabbas”.

All kritik, oavsett hur berättigad, göre sig tydligen icke besvär när hedersvåldet ska dryftas. Att kritisera hur kampen utförs är detsamma som att svika kampen.

Sådana sentenser kan man stöta på i andra sammanhang också, men då är det lättare att göra sig lustig över dem. Då är det radikala vänsteraktivister som säger att all kritik mot revolutionen skadar den överordnade saken. Då är det fundamentalistiska kristna som mumlar om att det är djävulens röst som hörs när församlingen kritiseras. Skrattet fastnar i halsen när det är en minister som står för plattityderna.

I Expressen går Sakine Madon loss i en artikel rubricerad ”Hedersvåldets nyttiga idioter”, och frågar sig om den utpekade kritikern ”har hört uttryck som balkongflickor”, med den tydliga utgångspunkten att den som försöker peka på att hederskultur är ett större fenomen än bara dessa ständiga familjer från mellanöstern helt uppenbart är blind för sin samtid. Hon hänvisar till Internet för den som vill veta mer om balkongflickor. Och om den uppmaningen inte sammanfattar vad det är att vara blind för sin samtid, då vet inte jag (En samtidsbild: Den som googlar på ”Hedersvåldets nyttiga idioter” finner att rasistbloggen Avpixlats hyllning till Madon hamnar lika högt upp i sökmotorn som originaltexten i Expressen. Gissa vad de tycker om polisens film förresten?).

SvD:s ledarskribent Sanna Rayman avslutar korselden från sin sedvanliga position, på en tvålkartong långt ner i den borgerliga skyttegraven. Detta att diskutera i termer av representationer och subtila budskap går uppenbarligen inte hem på ledarbloggen. Filmen påstår ju själv att den bara vänder sig till dem som drabbas av hedersvåld, påpekar hon. Därför är det dumt och onödigt att även diskutera hur filmen representerar invandrare eller folk från Mellanöstern. Akademikern dumförklaras av tyckaren.

För att inte dröja vid Jonssons eget digra intellektuella författarskap stannar jag vid att konstatera att de som redan är bekanta med hans arbete väl snarast ler överseende åt några borgares gapiga ansatser att kalla honom oförtänkt i dessa frågor.

Konsekvent driver de fram en berättelse om en indoktrinerad ”politiskt korrekt” och förläst teoretisk elit utan golvkontakt, som sviker kvinnorna genom att med floskler som vapen (”kulturrelativism”, som Ullenhag kallade det) skydda de skäggiga männen från mellanöstern i deras våldsutövande.

Vi som är engagerade i den antirasistiska kampen i Sverige idag kan bara se på och hoppas att dessa aningslösa röster ur den svenska borgerligheten stannar upp och lyssnar till vilken berättelse det är som de förmedlar genom sitt akademikerförakt. Nyttiga idioter kan tyvärr uppträda i alla läger.