Gunnel Stenqvist har en lång karriär på kultur- och utbildningsdepartementen, och ett djupt folkrörelseengagemang. Gunnel är också en av initiativtagarna bakom Södertörns Högskola. Men en person har större plats i hennes hjärta än de andra bland de kulturhistoriska personligheterna, nämligen Fredrika Bremer. Gunnel växte upp på den gård där Bremer levde och dog. Hon har tagit på sig ansvaret att förvalta detta arv och göra Bremer känd.
Inte utan ångest, men utan tvekan, sade Fredrika Bremer när hon satte sig upp på en häst i hamnen i Jaffa, när hon skulle bege sig till Jerusalem, sina drömmars mål. Aldrig, aldrig utan ångest, men utan tvekan, så gjorde Fredrika Bremer, i hela sitt liv. Hon åkte ensam till Jerusalem och tänkte, ”hur ska jag klara det här”. Det gjorde hon på 1850-talet. Vi tar idag inte ett steg själva, vi går till en resebyrå.
När jag känner mig feg, då tänker jag på Fredrika Bremer. Bremer var en pionjär och en förebild, och inte minst visionär. Jag tänker hur många kvinnor och män som hon varit mylla för. Jag har bokstavligen gått i hennes mylla, på hennes ängar och stigar. I min ungdom ville man inte höra talas om denna Fredrika. Om man åker till Cuba och Amerika, då vet alla vem hon är, men inte i Haninge. Vi var ganska trötta på henne när jag var barn.
Jag tillhör Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier. Det bildades på 80-talet av en grupp kvinnor efter en kvinnohistorisk konferens av Karin Westman Berg. Bremer var nämligen något mer än ”bara” den svenska kvinnorörelsens portalgestalt. Kvinnorna som bildade sällskapet kom från alla olika håll. Britta Stendahl, hustru till Stockholms biskop Krister Stendahl, blev ordförande. Vår uppgift i sällskapet är att informera om Fredrika Bremer och se till att hon beforskas.
Den heliga Birgitta, drottning Kristina, och Fredrika Bremer. Det är våra tre mest internationellt kända kvinnogestalter, vilket kanske inte så många känner till. Hon var bespottad, begabbad och beundrad. Jag förstår inte hur hon orkade med allt hon fick utstå.
1801 då domkyrkans klockor slog fyra på morgonen, då föddes Fredrika Bremer. Hon dog 1865 på Årsta slott i en enkel säng. Hon var en överklassflicka från Åbo, som på den tiden var svenskt. 1804 bestämde sig den förmögna pappan att de skulle flytta till Sverige; han var rädd att ryssen skulle komma och ta hans pengar. Så de skrev sig i Jakobs församling och köpte Årsta slott som sommarställe. Bremer hade inte själv ett eget rum förrän hon var trettio år och redan världsberömd. Hon skaffade sin första egna lägenhet när hon var 55.
De var fem döttrar och två söner. På den tiden hade överklassens döttrar en enda uppgift: De måste bli bortgifta. De måste vara belevade, smala och ovetande om världens alla hemskheter. Det präglade mycket av Bremers ungdom. Men hon var en bråkig flicka. Hon var aggressiv, skar sig och kastade saker. Hon tyckte att hon var ful, tafatt och klumpig, med alldeles för stor näsa. Hon gjorde allt för att försöka få den mindre. Jag tänker på att detta hände en ung flicka på 1800-talet, och hur det går igen. Mycket är sig likt än idag.
Hon var väldigt nära självmord och begav sig till Norge, där familjen hade goda vänner. Där beslöt hon sig för vad som skulle stå på hennes gravsten: ”När jag ropade till herran, frälsade han mig utur all min nöd.” Men hon kommer också på att hon har en livsuppgift. Hon skulle förbättra världen.
Det finns så klart många frågor kring Bremer. Hade hon några män, gifte hon sig? Hon hade åtminstone många beundrare. Hon var omåttligt populär. Per Johan Böklin var rektor i Kristianstad och blev hennes största friare. Men hon sade nej till honom tre gånger. Hon avstod från att gifta sig, vilket var oerhört modigt på den tiden. Hon ville använda sitt liv till att göra något för andra.
Hon var också den svenska romankonstens moder, som gav ut 20 böcker under sin levnad. Men i början skrev hon under pseudonym. Det var hennes guvernör Frans Michael Franzen, sekreterare i Svenska Akademien, som hjälpte henne ut ur anonymiteten. Männen hade position i akademin och i bokförlagen. Det hade inte kvinnorna.
Det var Fredrikas framgångar som författare som gav henne mod att stå för det hon trodde på, och det mycket tidigt. Ingen hade gjort något liknande förut. Hon startade bland annat en skola i Österhaninge, tio år före den allmänna folkskolestadgan och fick sin far att betala för den. Hon ansökte också hos kungen om att få bli myndig, för hon kände att det var nesligt att hennes bror skulle hålla i de pengar som hon fick för sina böcker.
Det var skandalromanen Hertha som blev banbrytande i kvinnohistorien. När hon hade skrivit Hertha begav hon sig i landsflykt från Sverige i fem år. Hon skrev i ett brev från 1857, att ”det är en bok för vilken jag näppeligen väntar nåd av någon svensk man. Herthas klagan är min egen själs erfarenhet. Vad du skriver mig om anfallen på min Hertha, förvånar mig inte. Vad som varit mig oväntat, är den egna underliga glädjekänsla som jag erfarit därav.” I nästan alla hennes romaner finns det upprorsgestalter, som inte nöjer sig med en undanskymd tillvaro, utan försöker hitta ett spelrum för sina egna idéer.
Bremer bars av sin kristna tro. Hon var aktiv kristen. Idag skulle hon nog kallas kristen socialist: Hon var odogmatisk och ekumenisk. Hon menade att man inte kunde tro bokstavligt på bibelns alla berättelser. För Bremer var det just genom sin mänsklighet som Kristus var gudomlig. Det var en religion för människan, och därmed för alla människor, även kvinnorna.
Biskop Johan Olof Wallin bespottade den unga Fredrika Bremer på ett fruktansvärt sätt i sin predikan på Marie bebådelsedag, 1827. Fredrika gjorde då ett genmäle som vi inte är säkra på om det publicerades, men hon mopsar upp sig mot den välkända biskopen.
Hon reste till den nya världen i två år, för att få nya idéer. För att formulera en idé om den nya kvinnan i Sverige. När hon kom till kajen i New York stod folk och ropade, som en primadonna. Reportrarna var där. Alla som läste visste vem hon var i USA. Hon reste till fots, till häst, över öknar och på stormiga hav. Hon träffade alla. Presidenter, slavar, kongressmän, och försökte påverka dem i frågan om slaveriet.
Hon reste också till Jerusalem, på sin andra resa som gick österut. Hon ville forska i och fundera över vad som var Guds plan för just henne. Hon diskuterar i Italien, med ledande politiker där. Hon besöker påven. Och det lär vara så att det var påven som ville träffa henne. De hade ett långt samtal, och han försökte övertyga henne om att bli katolik. Så hon gick i kloster i fjorton dagar i Rom, för att pröva sin tro.
Hon åker till Grekland, där hon bara tänkt sig stanna i några veckor, men råkar bli kvar i två år. Där blir man upplyft av antikens filosofer, menade hon: ”Är det någon som lider av nordens kulenhet, sänd honom hit”.
Bremer var också konstnär. Hon försörjde sig i början av sitt liv på miniatyrporträtt av kända personer. Hon byggde kolerasjukhus, och skrev till England med råd om hur man kunde bota kolerapatienter. Hon var oerhört mångkultiverad. Hon var allt som man kan sätta -aktivist efter. Hon fick en internationell fredsappell publicerad i The Times och i Aftonbladet, långt före förenta nationerna, före deklarationen om kvinnornas roll i fredsarbetet. Jag vill avsluta med några ord från appellen.
I en tid då vesterland drager mot österland i en strid som hotar att indraga många af Europas och Asiens folk, som skall utbreda sig öfver flera länder, likt ett stort blödande sår, och möjligen sprida öfver hela jorden sina sorgliga verkningar, ryckande männerna ur sina hem, lämnande tusentals enkor och faderlösa barn, härjande skördarne, brännande städerna, fyllande hospitalerna, läggande bojor på handeln, försvårande lifvet för millioner stilla, idoga familjer, uppeldande alla bittra och hatfulla passioner – i denna tid ha vi fattat den tanke, den förhoppning, att genom qvinnorna upprätta ett fredsförbund, omfattande alla jordens länder, för att motverka krigets onda följder och med detsamma, under en gemensam verksamhet i enahanda syftning, bidraga till utveckling af ett välde av frid, välstånd och sällhet, färdigt att utbreda sig öfver jorden när krigets lågor slocknat och härjningarnes tid är förbi.
Vi vilja här icke uppräkna särskilda länder och orter men våga dock tro att de äro mycket få på jorden hvilka ej kunna deltaga i detta förbund, dels emedan de redan fullt bekännt sig till kristendomen, dels emedan i dem spridda kristna samhällen uppstått, och uppstå dageligen allt fler, som odlingen anser i öknen. Och hvarhelst kristna samhällen uppstå, det må vara under polarkretsens hårda himmelsstreck eller under vändkretsens brännande sol, i den gamla eller den nya verlden, hvarhelst en lefvande gnista af kristlig kärlek glöder för himmelens lif, der tro vi att kristna qvinnor skola förena sig med hvarandra, för att mildra jordens eländen och utså frön för Guds rike; och vi hoppas och tro att dessa ingenstädes skola vägra att med oss träda i närmare förening.
Vi föreslå upprättandet af ett förbund i fredsfurstens namn, sträckande sin helande pånyttfödande verksamhet öfver hela jorden; ett förbund i hvilket skiljaktigheterna af språk, nationalitet, himmelsstreck, sedvänjor, kristna bekännelser skola gälla såsom intet i förhållande till det mål, det tungomål, den Herre och det hopp som vi ha gemensamma. Vi föreslå att derutinnan erkänna ett gemensamt fosterland, att betrakta oss som en familj, att räcka hvarandra händerna som systrar och att erkänna för våra barn och anförvandter alla dem, som olyckan beröfvat sina stöd eller medel till bergning och som vår vårdande omsorg möjligtvis kan nå, de må vara af hvad folk och trosbekännelse som helst.
Derföre – systrar, som vi ännu ej hört om; men som vi tro och hoppas finnas i Asiens uråldriga riken, på Sibiriens stepper, i Rysslands kejsarstäder: systrar, hvars sköna föredömen länge lyst oss ifrån vestra Europas stater; och I, systrar i det stora landet bortom Atlantiska oceanen, hvilkas hem vi nyligen lärt känna som plantskolor för alla christna dygder, och I chistna qvinnor af Afrikas folk, christna qvinnor på Söderhafvets öar; milda, älskande systrar öfver hela jorden, som vi tro på ännu innan vi sett, som vi älska ännu innan vi känna, räcken oss era händer till förbund, ett förbund sådant det ännu aldrig knöts på jorden; ett förbund, evigt som Guds eget väsen. Ty krigen skola upphöra och ”tungomålen skola afkomma, och förståndet skall återvända, men kärleken skall icke vända åter; kärleken blifver evinnerliga”.
