Det är två dagar före kravallerna i Husby. Dagarna innan förorten brinner och hela Sverige förvånat stannar upp och börjar ställa sig frågan om hur det kan ske här hemma hos oss. Det är dagarna före allt detta som jag läser om Bengt Ohlsson, författare och krönikör på DN. Han har nämligen skrivit en ny pjäs. En pjäs som ska handla om – just det, om honom själv, Bengt Ohlsson.
Jag har inget emot Bengt Ohlsson. Tro inte det. Jag läser med stort intresse hans krönikor i DN. Inte bara med stort intresse – jag kan nog bekänna att jag kastar mig över hans krönikor. Jag vet i alla fall redan en del om hans liv, men det finns tydligen mer som nu ska berättas.
I ”normala” tider hade jag väl inte tänkt så mycket på det. En känd vit heterosexuell karl, i sina bästa medelålders år, från Stockholms Södermalm, med erkända intellektuella och konstnärliga meriter. Det är väl klart att hans liv är intressant och bör sättas upp som pjäs! Men två dagar efter detta är det inte riktigt som vanligt längre. Internationella tidningar skriver om Sverige. De skriver inte längre om Sverige som ett mönsterland med jämställdhet och välfärd utan om ett land som alla andra, med ekonomiska klyftor och sociala upplopp. De skriver om en Sverigebild som håller på att förändras.
Bengt Ohlsson vill att någon snyggare än han själv ska göra rollen som Bengt Ohlsson. Det blir Reuben Sallmander som får bjuda på både utseende och Ohlsson själv. Jag tar mig för pannan. Men visst, Bengt Ohlsson visste inte vad som komma skulle. Att så mycket skulle vara förändrat 48 timmar efter det att tidningsläsare runt om landet fått vetskap om hans nya pjäs . Att somliga önskningar här i världen kan te sig synnerligen patetiska och rent av barnsliga i efterhand.
Ibland ställs saker och ting på sin spets. Samhällets sår blottläggs. I ljuset av händelserna i Stockholms förorter påminns jag, och denna gång med större tydlighet, vilka det är som ges möjligheten att tala och vilka det är som inte har samma möjlighet. Vilka det är som får önska och vilka som inte får önska i vårt samhälle. Vilkas liv som får utspela sig på gatorna. Det handlar om klasstillhörighet, om förort och innerstad, om tolkningsföreträde. Om status och makt, om genus, om utanförskap och om hur våra liv värderas.
”Knuffa oss ej, vi har nått gränsen”. Så sjunger Timbuktu nu i sin protestsång ”Budskapet” till ”Freddy man” med anledning av det som hänt i Stockholms förorter. Ingen kan undgå Jason Diakités allvar. Just nu känns det som om SVT:s mobilisering i samband med det kommande prinsessbröllopet blir ännu en knuff över gränsen. Inte bara en gigantisk verklighetsflykt. Passande nog väljer man att kalla det för ett sagobröllop.
Lycka till Bengt Ohlsson med din pjäs om dig själv i höst! Jag tror verkligen att du har något viktigt att säga, med utgångspunkt i dig själv. Jag ser den gärna om jag får möjlighet. Jag fortsätter att läsa krönikorna. Men glöm aldrig bort vilken privilegierad grupp du tillhör. De flesta människors liv omgärdas av tystnad.
