Vladislav Tornovoi torterades med kniv och flaska innan hans huvud krossades av en sten. De tre förövarna sade att han hade ”vanärat” den röda armén med sin homosexualitet. Det räckte inte med att utesluta honom. Det räckte inte ens med att döda honom. Hans kropp måste torteras och korrigeras med sadistisk glöd.

Ordet ”vanära” är starkt förknippat med så kallade hederskulturer, där främst kvinnorna utsätts för dylika korrektiva ingrepp om de drar skam över familjen. Ett uppmärksammat fall är Maria, som mördades av sin bror med 107 knivhugg i Landskrona förra året. Nu har broderns strafftid sänkts till fyra år av hovrätten. Hur kan en svensk domstol skicka sådana signaler att dödligt våld mot kvinnor inte får strängare konsekvenser?

Hederskultur är ett farligt ord. Det förtätar kulturen, gör den dominant och påtvingande. Ordet signalerar indoktrinering, familjestyre och kuvande av individen. Det är ett ord som vi av förklarliga skäl aldrig kommer att lägga i samma vågskål som de värdeord vi ofta vill förknippa det svenska samhället med: Liberalism, individualism, rättssäkerhet.

Just därför är det ett så farligt ord.

För inbakat i vårt rättssäkra, humanitära och frihetliga samhälle finns en hederskultur som vi aldrig benämner. I vår kultur står det på ledarplats i Expressen att feminism har blivit ett laddat ”f-ord”, som borde dumpas. Om det resonemanget hade förts i någon av Egyptens större dagstidningar hade många av oss sett det som ett kvitto på landets urspårade kvinnohat, som vi läst så mycket om: Könsstympningar och publika våldtäkter. Där borta är förtrycket verkligt, här hemma har feminismen gått för långt.

Det är sant att bestialiska mord inte ofta äger rum i vår kultur. Vi knivhugger oftast inte kvinnor 107 gånger. Vi torterar inte homosexuella till döds. Men vi är experter på att pressa folk att döda sig själva.

För en kort tid sedan tog en 13-årig flicka sitt liv inför hotet att nakenbilder på henne skulle spridas på nätet. Som så många unga tjejer bittert har fått erfara (inte minst Amanda Todd, som också tog sitt liv efter att bilder på hennes gruppvåldtäkt spridits och lett till omfattande hån på nätet), är nämligen killar i västvärlden och Sverige duktiga på att ropa ”hora”.

Det är ingen ny företeelse, om det nu var någon som trodde det. Slutshaming fanns på Kristinas och Karl-Oskars tid också, som Vilhelm Moberg så förtjänstfullt beskrev: Ulrika i Västergöhl våldtogs av sin fosterfar under uppväxten, försörjde sig som sköka och blev avskydd i bygden innan hon lämnade landet för att börja på nytt i Amerika. Hade Facebook funnits på Ulrikas tid hade hon inte kunnat fly så enkelt från hatet.

På tisdagen berättade Folkbladet att tre killar frias från våldtäkt eftersom det inte går att bevisa att kvinnan gjorde tillräckligt motstånd när de höll fast henne och förde in en vinflaska i hennes underliv tills hon började blöda. Tingsrätten menade att hon kanske bara varit blyg.

För mindre än en månad sedan berättade flera tidningar om en fosterpappa som friades från våldtäkt trots DNA-bevis från sädesvätska i den 17-åriga kvinnans kropp. Det verkar närmast omöjligt att kunna fällas för våldtäkt i Sverige idag.

Inte ens var fjärde våldtäkt leder till en anmälan. Än färre hamnar i tidningen och kommer till allmänhetens kännedom. Ibland måste frågan ställas vad som skulle hända om tidningarna bevakade frågan sämre. Feministiskt Perspektiv berättar om hur polisens spaningsledare Jonas Trolle vid en presskonferens öppet förnekar det sexnätverk med flera hundra namn som åklagare Jens Nilsson då redan hade berättat om i den uppmärksammade kopplerihärvan kring förre polischefen Göran Lindberg.

Tidningen berättar om organiserade övergrepp där grupper av äldre män träffas för att förnedra, slå och våldta bundna unga flickor i timtal. Av förundersökningens drygt 2700 sidor censurerades 300 av Södertörns tingsrätt, i ett förfarande som juristen Olof H Johansson uttrycker stor skepsis gentemot. Trots storleken på härvan är det ännu idag väldigt få som har åtalats. Det hela är som hämtat ur en dålig film.

Men filmer säger också något om samtiden. Bilder av kvinnor som våldtas, blir misshandlade, frihetsberövade eller svälter sig själva till döds är legio i vår populärkultur, som bland annat sajten trettiotreanledningar.com visar. Sajten blockerades sedermera av Facebook eftersom den bland övriga bilder på hur kvinnor skildras i populärkulturen även visade en anatomisk karta över vaginan, avsedd som information för nyblivna mödrar. Inte okej enligt Facebook, som annars har väldigt högt i tak vad gäller både rasism och kvinnohat.

Vi lever inte i stora familjer längre. Vi byggde bort trångboddheten på 50- och 60-talet. Då byggde vi också bort de täta maktrelationerna inom familjen. Den man som idag vill ha kontroll över sin familj går inte till sin mor eller sina syskon för att få hjälp, som i många andra länder. I många fall kan han bara låta reklamen göra jobbet.

Modellagenturer letar modeller utanför anorexiakliniker. Sexualiserat våld och döda kvinnokroppar har varit stort inom mode, konst och populärkultur i lite mer än hundra år (varning för explicita och allmänt obehagliga länkar). Vi lever i en kultur som med tusentals dagliga nålstick hatar ihjäl de människor som sviker dess ideal. Den tystar tusentals utnyttjade kvinnor genom att få dem att skämmas för sina kroppar och frukta omgivningens hån. Den driver unga flickor att svälta sig till döds. Den får unga män att tro att de är goda och manliga när de ska försvara ”sin” flickväns heder i krogslagsmålet, strax innan de väl hemma igen publicerar djupt misogyna skämtteckningar i sina facebookflöden.

Hur länge till ska vi stirra oss blinda på de enskilda punkterna, av rädsla för att fatta pennan, förbinda dem och se bilden framträda? Det är dags att vi tar av oss de etnocentriska glasögonen när vi betraktar ordet ”heder”. Vi lever själva i en hederskultur, och den kallas patriarkatet.