När denna regering för tre år sedan blev omvald grät jag i tre dygn. Jag kände att nej, nu vill jag inte leva längre. Inte för att jag inte vill leva egentligen, utan för att jag tänkte, hur ska jag orka bära allt elände som väntar? Nej, jag är inte tokig. Som diakon ser jag effekterna av de beslut som politikerna tar och de blev tyvärr värre än vad jag kunde föreställa mig.
I dag 2013 har drygt 68 000 fått utförsäkringsbeslut från Försäkringskassan, och i jobb- och utvecklingsgarantin där de olika Fas 1-3 ingår finns 99 100 arbetslösa. När jag började bråka om detta pratades det om 40 000 som skulle utförsäkras och Fas 3 hade vi då inte sett effekterna av. I runda slängar har alltså 167 000 människor drabbats, hamnat utanför ett drägligt liv och fattiggjorts på grund av politiska beslut.
Utöver dessa räknar man i dag med att minst 140 000 befinner sig helt utanför våra socialförsäkringssystem, och hur dessa lever vet man inte. En del försörjs förmodligen av anhöriga, andra…? Det blir över 300 000 människor i vårt land, allt enligt LO. Skrämmande!
Jag ser en ökande ström av människor som vänder sig till kyrkan. Största andelen som drabbas är kvinnor som blir utslitna i sina arbeten och sjuka – så ja, jag vidhåller att den politik som förs är kvinno- och barnfientlig, och i dag är jag inte heller ensam om att hävda detta.
Vad jag heller inte kan förstå är att företag, kommuner, regioner använder sig av dessa människor i Fas3. Det kan bara vara en kortsiktig vinst då de får betalt för varje Fas3 och inte behöver betala ut lön. I längden ger det ju mindre skatteintäkter, sämre köpkraft och fler arbetsplatser som måste stänga på grund av sämre köpkraft, vilket ger ännu fler arbetslösa och sämre skatte… ja, ni förstår.
De unga i dag får inte fasta anställningar, utan det är timanställning och projekt om de får något alls eftersom de också skall konkurrera med Fas 1-3. De kan inte flytta hemifrån, inte ta ett lån att köpa möbler för, än mindre bostad, och inga hyreslägenheter finns. Det finns heller inte på långa vägar så många lediga arbeten hos Arbetsförmedlingen som det finns arbetslösa. I allt detta ser jag att vi människor bara är ett objekt som skall generera lönsamhet. De mänskliga rättigheterna är snart ett minne blott och vi är skrämmande nära 1930-talets människosyn där den fattige får skämmas och stå med mössan i handen och hoppas på välgörenhet från till exempel kyrkan.
När ska vi börja samtala om värderingsfrågor, etik och moral? Det är ju det som styr och är bakomliggande även i de politiska beslut som tas. Vad vill vi ha? Hur vill vi bli behandlade?
Inget samhälle är starkare än sin svagaste länk och just nu försvagar vi medvetet och ökar de svaga länkarna i rasande takt. Dessutom nästa gång är det du, jag eller annan anhörig som blir en ny svag länk om ingenting görs.
Marie Larsson, diakon
Visby Domkyrkoförsamling
Håller med dig i den text du skrev, men rubriken är misslyckad, diakonin dukar ju inte under. Möjligen känner en del diakoner ett ökat tryck, men det är väl inte det stora problemet. Dags att vara den svages röst mer än någonsin, omprioritera diakonala resurser, gå samman med grannförsamlingar, frivilligorganisationer och samhällets aktörer. Viktigast av allt våga vara hoppets budbärare!
Håller helt med dig Marie men jag har inte själv satt rubriken!
Diakon Marie Larsson
Visby Domkyrkofösamling
Jag är hemma med stadigvarande sjukersättning. 50 år fyller jag strax innan jul, jag har barn som är 18 och 21. Min äldste, en son, går arbetslös men har iallafall nu fått sommarjobb genom kontakter med kyrkan. Min dotter på 18 ägnar sommaren åt kurser bl a i frivilligförsvaret + att hon läser igen så mycket hon kan för att orka med kommande läsår. Hon bor hos mig och eftersom hon har samma genetiska sjukdom som jag har och därtill ångest och depression blir hennes gymnasietid fyra år. Hon börjar om åk två till hösten. I juni börjar jag betala på skuldsaneringen, vilket känns mycket skönt att efter många och långa turer ha kommit så långt.
Men det innebär också att det är en mycket knapp ekonomi vi har att leva på. Utan handikappersättningen skulle jag ha mycket svårt att klara mig.
Ändå är det bättre nu än vad det var julen -12. Då var pengarna slut. I förtvivlan ringde jag och talade med den präst jag har samtalskontakt med. Han ordnade inte julmaten, den bjöd mina föräldrar på, men väl nyårsmaten. Den låda med mat vi fick räckte i nästan fyra veckor. Och jag tackar Gud för detta.
Samtidigt tänker jag: Vad lever vi i för samhälle när jag, som haft ett bra arbete, tyvärr inlurad – ja, det känns så – av arbetsförmedlingen att starta egen verksamhet. Jag kunde mitt arbete, men var ingen företagare. Jag gifte mig med en man med alkoholproblem och en redan svag ekonomi gick i tusen bitar. Skulder hade jag med mig från min första skilsmässa från barnens far och det blev allt sämre ekonomiskt. (Min andre make är avliden sedan en tid tillbaka).
Jag jobbade ända tills kroppen sa ifrån och den ersättning jag får från Försäkringskassan är inte högre än att om två år, när min dotter ska stå på egna ben, så är min betalningsförmåga 0 kr/mån resterande tid av skuldsaneringen. De två första åren är en mindre summa beroende på att i första äktenskapet sparades pengar åt barnen och maken. Ett äktenskapsförord som jag inte förstått innebörden i medförde att jag stod med skulderna.
Jag vill tacka er i kyrkan för att ni ställer upp. Utan er skulle åtminstone min tillvaro bli jobbigare. Dels praktisk hjälp i form av mat, och i ett akut läge också skjuts. Prästen som var hos mig skjutsade mig till min dotters skola när hon blivit sjuk. Det var en resa på närmre sex mil enkel resa.
Allt stöd gör att jag orkar med att leva med att jag är sjuk, min dotter är sjuk och vi har samma genetiska smärtsjukdom.
Oron över vad som händer nästa år vid treårsprövningen. Den bär jag ständigt. Vad händer om FKassan anser mig arbetsför?
Många frågor, men få svar.
Men kyrkan är ju bland de värsta när det gäller att utnyttja fas3 och nu finns det tom ett fall där sex personer blir att stå utan försörjningsmöjligheter och mister sina jobb pga Kyrkans agerande. Det värsta är att under min mailväxling med företrädare för kyrkan så verkar det som att de dessutom anser att de gör en välgärning genom att utnyttja människor. Läs mer här. http://fasan.svenskablogg.se/2013/04/28/arbetet-har-forvandlats-till-en-allmosa/
[…] Länken […]
Jag är diakon men arbetar för närvarande i kommun. Jag ser att många av de som blir kvar med försörjningsstöd flera år och inte lyckats få ett varaktigt arbete, har olika arbetshinder. Ofta handlar det om psykisk sjukdom, sjukdom, beroendeproblematik. Där finns också många som saknar utbildning, och som är för gamla för arbetsmarknaden.
En del har sociala praktiker, är i osa-anställningar, erbjuds s.k traineejobb som är ca 6 mån anställningar som bekostas med kommunala medel. Efter traineejobbet är arbetstagaren, ibland en av de lyckliga som erbjudits arbete på sin arbetsplats eller lyckats få arbete på annat håll för att han eller hon har färska meriter som öppnat dörrarna. Andra får grundersättning i a-kassa och behöver i många fall kompletterande försörjningsstöd igen.
Min reflektion är att i grunden är allt en förflyttning av människan och hennes problematik, mellan kommun, försäkringskassa, arbetsförmedling, landsting och även kyrka. Vi har ett tufft klimat idag där man ska vara kompetent på många sätt för att vara attraktiv på så kallade öppna arbetsmarknaden. Man ska vara i rätt ålder, behärska språket, vara frisk, socialt kompetent, osv.
Jag börjar luta åt att det kunde finnas en på något sätt behovsprövad, tidsbegränsad medborgarlön, som är skattepliktig och pensionsgrundande, för att garantera en grundläggande ekonomisk värdighet. Medborgarlön kunde vara ett alternativ värt att överväga. Sedan kan myndigheterna och organisationerna och även samfunden fokusera på rehabilitering, behandling, kompetensutveckling och att försöka skapa ett samhälle där fler människors resurser kan tas till vara, och där fler kan accepteras trots att de inte passar in i mallen.
Här behövs samverkan och samarbete! Alla kommer inte att komma ut på den så kallade öppna arbetsmarknaden men att få känna sig behövd och få bidra i den mån man orkar och klarar av borde vara en mänsklig rättighet. Jag är kluven till att kyrkan ännu skall behöva rädda upp situationer med matkassar, presentkort och kontanta medel. Är även kluven till socialtjänstens långvariga försörjningsstöd som kan passivisera människor. Fram med ett medmänskligare samhälle!