Ännu är påsktiden närvarande. Frågor om livet och döden blir viktigare när tillvaron genomgår sina faser. För många unga är det studentexamen som innebär ”livets början”, vissa upplever den innerligast lyckliga tiden under sina sista år i livet, skriver Helena Ekhem.
Bilden föreställer en smutsig glasflaska som ligger vid strandkanten. Med hjälp av bilden, från en samling svartvita fotografier, berättar en gymnasieelev om oron inför framtiden. Flaskan representerar rädslan för ett instängt liv med idel stängda dörrar, och oron att någon form av missbruk ska få greppet om honom och begränsa livet ytterligare.
Det finns anledning till den oron, för den verklighet som väntar många av eleverna efter studenten, är att det inte finns några jobb. Att ta studenten innebär inte den frihet som de längtat efter.
Det är påsktid, bara några veckor kvar till studenten och eleverna har köpt sina studentmössor (som de säkert redan stått och provat hemma framför spegeln åtskilliga gånger). De svartvita bilderna ligger på bordet framför oss i klassrummet, när vi samtalar om rädslor och drömmar inför framtiden. Många har höga ambitioner inför framtiden och är oroliga att misslyckas. Andra har mer fokus på relationer, hoppas på att träffa kärleken och oroar sig för att förlora nära anhöriga. Någon är grymt trött på staden vi bor i och skulle gärna se sin framtid på varmare eller mer fartfyllda platser. En del uttrycker oro inför att bli gammal.
Dagen av frihet som hägrat under hela skoltiden närmar sig med stormsteg. För många är studenten fortfarande den svindlande frihet av nya möjligheter som de drömt om. För andra är det ganska ångestladdat och frågorna hopar sig.
Har ni tänkt på en sak, frågar en av eleverna filosoferande, när börjar egentligen livet? Hennes fråga påminner mig om berättelsen om tvillingarna som ligger i sin mammas mage och samtalar om livet efter födelsen: Hur blir det när vi inte längre har navelsträngen som ger oss näring? Finns vår moder egentligen – ingen av oss har ju sett henne. Vi ser att det varit andra här före oss, men de har ju inte kommit tillbaka… Trots att det blir allt trängre i livmodern bävar tvillingarna inför den stundande födelsen. När de väl föds överträffar det de ser på alla sätt deras förväntningar och de gråter av lycka.
Berättelsen är ju menad att beskriva hur vi tänker inför döden. Men visst fungerar den också vid vägskäl i livet, som exempelvis studenten. När börjar livet? Är det när vi föds eller redan innan; när ”du vävde mig i moderlivet” som det står i Psaltaren 139?
Eller är det kanske först när man blir vuxen som ”det riktiga” livet börjar? När man blir myndig, när man tar körkort? När man tar studenten. När man träffar kärleken. När man får barn. Life begins at 50, säger en del… Eller när man går i pension?
Kanske vet man inte när livet egentligen började, förrän man levt färdigt? Som hon som blev änka vid 80 års ålder. Hon sörjde i tomheten efter sin make, men fann ett liv som bar och innehöll en hel del nytt. När hon fyllt 90 bestämde hon sig för att flytta till ett serviceboende.
Hon hade bott där drygt ett år när en nybliven änkling flyttade till samma boende. De hamnade vid samma middagsbord och fattade tycke för varandra. Snart blev de ett par. Skratt, kärlek och ömhet fyllde deras dagar och de upplevde att de nu funnit sitt livs stora kärlek. Vid 97-års ålder kunde kvinnan konstatera att de sista åren av hennes liv blev livets höjdpunkt. En sann påskberättelse.
Den svartvita bilden av flaskan i vattenbrynet, kanske är den inte så ”svartvit”? Kanske kan den berätta också om livets överraskningar? Kanske kan den berätta om flaskpost – som rymmer ett överraskande meddelande om nytt liv? För så tänker jag mig det är att leva i påskens tid: Förunderliga möjligheter kan dyka upp där man trodde att vägen tagit slut.
Och gör det gång på gång under livet. Efter vinter kommer vår – även om våren i år har väntat med sin ankomst. Eller livet som graviditet, där nytt liv föds fram. Tecknen på våren finns, tecknen på graviditet. Ändå vet man inte riktigt hur det nya livet kommer att se ut.
Påskens berättelse behöver också sina medarbetare. Barnmorskan som assisterar det i födelsen. Personalen på serviceboendet som hjälper det äldre paret till ett gemensamt liv. Samhället som värnar en vettig arbetsmarknad för nykläckta studenter. Goda samtalspartners. Solen som värmer frusen jord och vilsna själar. Allt det som får oss att våga öppna dörrarna till det nya.
