Det har inte undgått någon att vi lever i en uppkopplad tid. Men vad betyder det egentligen? Vilka konsekvenser får det att alltmer tid går åt till de egna, egoistiska trivialiteterna online? Lisa Bjurwald skriver om svagare familjeband och empati på sparlåga.

Här är en idé för en samtidssatir i science fiction-format: sakta men säkert börjar människorna dra sig inåt, både bokstavligt och själsligt. Dammet sveper fram över gatorna allt eftersom städerna avfolkas. Det finns inte längre något behov av att gå utanför dörren eftersom hela livet kan skötas elektroniskt: matinköp, arbetsuppgifter, till och med relationer. Till slut smälter den förslöade människan ihop med elektroniken. Då inleder maskinerna sitt maktövertagande.

Det är en överdriven fantasi, förstås, men en rad händelser har fått mig att fundera över vad som händer med oss när vi blir uppslukade av tekniken. Den första incidenten var nästan övertydlig. På väg upp ur tunnelbanan snubblar en stressad ung man med näsan i sin iPhone över en tiggare med utsträckt kopp. Karriärkillens blick var det som gjorde mig illa till mods: ohöljd irritation över att tiggaren, en utsatt medmänniska, hade avbrutit hans surfande. Vad gör nätet med vår förmåga till empati? Potentiellt dåliga saker, om vi inte ser upp (ibland bokstavligt talat).

Den andra händelsen berättade en barndomsvän om. Hennes dotter hade kommit hem i tårar efter att ha försökt leka med en klasskompis, som dock var helt inne i sitt pyssel på iPad:en och ointresserad av annat än ensamlek. Det som fick det att brista för min väns dotter var att den forna lekkamraten inte ens tittade upp när hon gick hem. Till saken hör att föräldrarna –
välutbildade, välanpassade människor – också låtit de sociala gångjärnen rosta ihop. Det är knappt att de kan släppa sina mobiler med blicken för att ropa ”Hej!” när någon stiger på, suckar min väninna.

Den tredje händelsen var kanske den mest hjärtskärande. En söndagsmorgon joggar jag förbi ett utegym där en liten flicka förgäves försöker få sin uppkopplade pappa att lägga märka till hennes krumbukter. Varför är inte lektiden värd mer för honom än de virtuella kraven på ständiga uppdateringar om banaliteter?

En vanlig undran när man diskuterar upptakten till inbördeskrig, etnisk rensning och Förintelsen är hur människor kunde förråda, till och med mörda sina grannar. I dag är just den aspekten inte så svår att förstå. Många av oss är ju fullkomliga främlingar inför de som bor på andra sidan väggen. Men det brukade vara omöjligt att distansera sig från familjen. I det egna hemmet var man tvungen att vårda relationerna, mötas i vardagen och hålla uppe en civiliserad fasad. På grund av Internet är det nu fullt möjligt att isolera sig till och med i familjens sköte. Stor som liten kan sjunka in i sina egna egoistiska projekt och förströelser. Att ha en frånvarande förälder brukade innebära att man förlorade dem till övertidsarbete eller svirande på krogen. Nu kan man, paradoxalt nog, vara en frånvarande hemmamamma (eller pappa).

Unga får lida både socialt och fysiskt för vårt okritiska förhållningssätt till tekniken. Den framstående barnläkaren Hugo Lagercrantz påpekade i SVT Aktuellt i höstas att små barn behöver direktkontakt med sina föräldrar, som att sitta i deras knä och läsa ramsor. Det är ett problem när iPad:en eller tv:n blir en ersättning medan föräldern tittar på sina egna e-mail eller pratar i telefon med någon annan person, menade Lagercrantz, som forskat om barns hjärnutveckling och inte anser att barn under fyra år bör använda surfplattor.

Det äldre barnet får ofta fritt utforska nätet, trots att grooming och nätmobbning kan få så allvarliga konsekvenser som självmord. I förra månaden slog Karolinska sjukhuset larm om att barn kommer in med skärsår i underlivet efter att ha försökt emulera nätporrens helrakade ideal. Att ha koll på vad ens barn gör online är inte kränkande, det är att ta sitt föräldraansvar. Men få ids idag utse hemmet till en surf-fri zon. Kanske för att många föräldrar själva brottas med sitt nätberoende? I förlängningen är det inte bara sunda värderingar utan vår förmåga till medkännande som riskerar att urholkas.