Helena Myrstener
Det är ofta ensamt att vara feminist i Sverige idag, men så länge orättvisorna och könsförtrycket består så fortsätter kampen, skriver Helena Myrstener. Att vara ”politiskt korrekt” är inte en fråga om att tillhöra en elit, utan att kämpa för de som är utsatta.
Man måste väl komma vidare nån gång. Lämna tugget om genus. För den där feminismen är väl uttjatad nu? Jag känner trycket kan jag säga. Suckarna. Att jag borde anlägga ett annat perspektiv. Helst nu, med en gång.
Ja, jag kan säga att jag är beredd att lämna feminismen först när jag slipper läsa att Janne Josefsson och Täppas Fogelberg anser att Maria Sveland fått för mycket mediautrymme och att hon därtill borde vara tacksam.
Jag lämnar också feminismen när kommentarer upphör som: varför drar ni upp feminismen? Varför breddar ni inte diskussionen? Det är så konstigt, bara ordet feminism nämns inbillar sig somliga att katastrofen är nära. Det feministiska perspektivet utmålas som något trångt och trångsynt, något som inte riktigt kan tas på allvar. Det seriösa finns någon annanstans.
Så länge en nyutkommen upplaga av bibeln kallad Gummibibeln använder stilett skor, en förförisk mun eller en superkvinna med stora bröst som en seriefigur som illustrationer till bibelböcker kan jag inte ge upp.
Kan någon övertyga mig om att kvinnor någonsin kommer ifatt män lönemässigt så lämnar jag också feminismen. När de så kallade mjuka värdena uppskattas för vad de är nämligen ett uttryck för ett civiliserat och mänskligt samhälle. Något värt att betala för.
När kvinnor inte längre diskrimineras som grupp är jag beredd att säga: feminism behövs inte längre, vi har uppnått ett jämställt samhälle.
Den dagen kvinnor verkligen får credit för att de pluggar, går ut med bra betyg och studerar vidare kan jag tänka mig att jag drar mig tillbaka.
När vi kommit så långt att det är ok att sätta på en kille en rosa tröja med Hello Kitty på kan vi avsluta projektet” Förändra könsrollerna”. När vi ger våra barn alla möjligheter att vara kille och tjej på då är vi framme.
Så länge feminism betraktas som det politiskt korrekta och därmed något som kan betraktas med en ryck på axeln eller med hat i blicken ”tjatar” jag vidare.
När Karl Ove Knausgård vill göra upp med ”fittlandet Sverige” och känner sig impotent när han deltar i babyrytmik inser jag att klockan inte är slagen än för mig att lämna in.
När kvinnojourerna betraktas som manshatare kan jag inte låta bli att undra över läget i Sverige. Riktigt trist är det när genusfrågorna kan klassas som extrem feminism. Ännu sorgligare är det när en ung kvinna kastar sig framför ett tåg pga nätmobbing av sexuella bilder.
När det är provocerande att kalla sig feminist och detta till och med väcker hat borde varningsklockor ringa. Men var finns företrädarna idag för feminismen i Sverige? De tydliga frontfigurerna?
Det är för ensamt att vara feminist i dag helt enkelt. Trots att så många bekänner sig till den. Eller ska jag skriva bekände sig till den? För mycket verkar vara glömt nu. Men det behövs kraft, glöd och inspiration nu. Annars känns det tungt att fortsätta. Men än tänker i alla fall jag inte agera förrättningspräst vid feminismens begravning.
Helena Myrstener
Det hade varit intressant att läsa en exemplifiering av påståendet, att kvinnor diskrimineras ”som grupp”. Vilken (kvinno)grupp – och diskrimering av vilka?
När Du med all rätt angriper nämnda illustrationer till bibelböcker – och överallt i samhället i övrigt finns ju slika, kan man tillägga – glömmer Du att de ytterst är resultatet av pornografins frisläppande och exploateringen av kvin nokroppen som följde i dessa spår. Se också vilken inriktning som präglar exempelvis RFSL:s och RFSU:s agerande!
Hänsyn, försiktighet, värnandet av sexualiteten som något fint och förbehållet för äkta kärlek och relationer? Nej och åter nej! Häromdagen blev exempelvis en ”knullcertifiering” av 14-åriga konfirmandet i en församling i Blekinge riksbekant (Se exempelvis BLT och Dagen!)Utdelare var en RFSU-företrädare! Kyrkoherden och föräldrarna visste inget men gick förstås i taket.
Men aldrig någonsin har jag sett feministiska företrädare angripa exempelvis RFSU för dess liberala sexualsyn.
Slutligen har jag väldigt svårt att förstå varför kvinnor skall i feminismens namn knyta händerna mot det andra könet. Jag trodde att män och kvinnor skulle vandra tillsammans hand i hand, för att uttrycka saken romantiskt.
Helena Myrstener, du skriver:
”Jag lämnar också feminismen när kommentarer upphör som: varför drar ni upp feminismen? Varför breddar ni inte diskussionen? […] Det feministiska perspektivet utmålas som något trångt och trångsynt, något som inte riktigt kan tas på allvar. Det seriösa finns någon annanstans.”
Jag undrar bara:
En så kallad genusvetenskap, som vägrar att befatta sig några andra perspektiv än de rent ”socialkonstruktivistiska”, vad gäller skillnaderna mellan könen (som Harald Eias tv-serie Hjernevask visat så klart – i Norge…), och en feministisk offentlig debatt, som i stort sett vägrar ta in mäns perspektiv i diskussionen (och vars främsta företrädare i media mer eller mindre mobbat ut ”oliktänkare” som Pär Ström och Pelle Billing ur offentligheten och nedsättande etiketterat dem som ”hatare”, jämfört dem med Anders Behring Breivik etc), kanske de facto ärtrångsynt och inte förtjänar att tas på allvar?
I nedanstående två inlägg redogör jag för några punkter jag tycker är viktiga, och varför diskussionen om jämställdhet bör breddas, enligt min mening:
http://tantvitro.blogspot.se/2013/02/om-mansfragor-och-en-otillracklig.html
http://tantvitro.blogspot.se/2013/03/angaende-anders-westgardhs-kronika-jag.html
John,
Serien ”Hjernevask” blev allmänt hårt kritiserad för att vara tendentiös, hårt vinklad och med en förutbestämd agenda. Den togs emot med större entusiasm bland populationen i stort än hos akademiker som studerat frågorna. Se bland annat pedagogikprofessorn Stein Erik Ulvunds kritik av programmet. I korthet: Försök att bevisa att arv skulle spela större roll än miljö är inget som görs i en dokumentär av en underhållare. Seriösa forskare har arbetat i årtionden utan att kunna fastställa någonting som skulle kunna rättfärdiga de skriande strukturella orättvisor vi ser i samhället.
Vad gäller Pär Ström och Pelle Billing så var de drivande i den kampanj som riktade trakasserier och dödshot mot de kvinnliga skådespelarna i Turteaterns uppsättning av SCUM. Något som inte drabbade den manlige regissören. Läs mer här. De har i sin tur hånats och förlöjligats. Åtminstone Ström har också mött en del hot, enligt egen utsago. Men att Ström utsätts för hot gör inte honom själv till någon ängel precis.
Att diskutera antifeminismen, även i dess mest fullbordade (Breivikska) former, och teckna dess flyktlinje från konservativa/reaktionära ”jämställdister” och in i den extremistiska miljön, måste absolut inte innebära att alla betraktas som av samma skrot och korn som Breivik. Men hur ska vi kunna prata om antifeminismen om vi inte också får visa vad den är kapabel till i sina mest extrema former? Vi kan ju exempelvis diskutera hur kapitalismens vinstmaximer leder till katastrofer som Bhopal, utan att för den sakens skull skuldbelägga svenska egenföretagare. Varför skulle det vara annorlunda med antifeminismen/patriarkatet?
Mattias Irving, du skriver:
…”Seriösa forskare har arbetat i årtionden utan att kunna fastställa någonting som skulle kunna rättfärdiga de skriande strukturella orättvisor vi ser i samhället.”
Menar du alltså att det är det och måste vara det, som är det djupaste syftet med all forskning om kön, som inte utgår från socialkonstruktivistiska perspektiv; att ”kunna rättfärdiga de skriande strukturella orättvisor vi ser i samhället”? Du tror inte att till exempel biologer kan vara genuint nyfikna på och intresserade av att söka hållbar kunskap om det finns andra skillnader mellan könen, än de relativt uppenbara som mäns och kvinnors kroppar visar upp? Jag tänker då förstås främst på hjärnans uppbyggnad och eventuella skillnader i hur män och kvinnor uppfattar och interagerar med sin omgivning. Att du tydligen förutsätter att all forskning som anlägger andra perspektiv än rent socialkonstruktivistiska, har som syfte att ”kunna rättfärdiga […] skriande strukturella orättvisor […] i samhället”, säger faktiskt mera om dig och vad du tror och tänker om andra, än vad det säger om till exempel de biologer som forskar kring eventuella biologiska skillnader mellan könen, och vad som motiverar dem att forska i detta ämne.
Man kan faktiskt se det på två sätt (minst), och jag vill försöka vara riktigt tydlig och pedagogisk här, och försöka mig på en enklare liknelse:
Om jag i min forskning kommer fram till att kvinnor generellt sett är kortare än män, kan jag naturligtvis använda den kunskapen på olika sätt:
1) Jag kan se till att bygga miljöer, eller ”världen”, på ett sådant sätt att saker som både kvinnor och män gärna vill komma åt (till exempel mat och pengar), förvaras så högt som möjligt, så att kvinnor inte kommer åt dem, utan blir beroende av män för att komma åt dem.
2) Jag kan se till att ”bygga världen” så att kvinnor lätt kommer åt samma önskvärda saker som ovan, men att män får gå med böjd nacke för att inte slå huvudet i taket i de miljöer där dessa saker finns, för att så göra det besvärligt för män att komma åt de saker de också vill ha, likaväl som kvinnor.
3) Jag kan ”konstruera världen” så att det blir möjligt för kvinnor att komma åt sakerna i de översta skåpen, genom att tillhandahålla pallar eller stegar, eller se till att det går att sänka golven, beroende av om miljön används av män eller ej.
Kunskap om skillnader i mäns och kvinnors längd, kan således användas både till fördel och till nackdel för såväl män som kvinnor, och till att man försöker kompromissa och anpassa det som går att anpassas i miljön, med respekt för bägge könens behov. Jag tänker förstås att också andra former av biologisk kunskap kan hanteras på detta ”tredje” kompromissande och anpassande sätt (efter bägge könens behov), och att just kunskap om eventuella medfödda biologiska olikheter mellan könen, kan vara den allra bästa grunden för att göra dessa avvägningar och så komma till rätta med de förekommande ”skriande strukturella orättvisor vi ser i samhället”.
Tänker mig att det i detta också finns något av den konflikt mellan, å ena sidan, den ”postmodernism” som Pilatus företräder i bibeln (”Vad är sanning?” – Joh. 18:38), och, å andra sidan, Jesu egen tilltro till ”sanningen” (”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria” – Joh 8:32). Kanske har jag fel i detta, men jag tror inte att sanningen någonsin behöver (eller kanske ens kan) vara någon ”fiende till rättfärdigheten”, eller hur man nu vill uttrycka det. Första Korinthierbrevet 13:6 uttrycker det i alla fall så här:
”[Kärleken] finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.”
Kort sagt:
Den rädsla för biologisk kunskap, som verkar genomsyra de flesta så kallade genusvetare, och även dig, Mattias, tror jag är både överdriven, onödig och kontraproduktiv. Den synes vara präglad mera av era egna fiendebilder, än av någon annan ”högre” eller ”mera objektiv” [genus?-]kunskap, och torde rentav kunna anses gränsa till något man skulle kunna kalla för ”biofobi”. Eller hur?
Det andra du skriver om, får jag nog bemöta senare…
Mattias,
Det roar mig också något, att du försvarar Helena Myrsteners artikel, rubricerad ”Kvinnokampen är inget elitprojekt”, och din kritik mot tv-serien Hjernevask, med orden:
”Den togs emot med större entusiasm bland populationen i stort än hos akademiker som studerat frågorna.”
:-)